Det började så smått ljuda i morse, då jag läste dagens BT ( Borås Tidning). Soundtracket till mitt liv.
Varje dag från midsommar och fram till i mitten av augusti, så publicerar tidningen en krönika, som någon läsare skickat in.
Jodå, jag har skickat in ett par gånger jag också, och till min glädje blivit utvald varje gång.
Detta år ska min krönika komma i tryck i början av augusti.
Idag var det ett bekant namn och ansikte som dök upp som krönikör. En personlig återblick vars rubrik och text satte igång mitt eget soundtrack.
Krönikören och jag gick på högstadiet tillsammans. På den tiden, så kunde man gör ett antal val inför sjuan. Man kunde välja särskild och allmän kurs i matte och engelska, man kunde välja ett antal inriktningar som sedan mer eller mindre ledde till vilken "linje" man valde i åk 9. Och så kunde man välja mellan slöjd och musik.
Yes, yes, yes- jag kunde välja bort den förhatliga slöjden till förmån till favoritämnet musik.
Jag skulle gissa att vi var ca 150 elever i åk 7. Sex av oss hade valt musik. Däribland denne kille.
Vilken ynnest för mig att få tillbringa en hel lektion varje vecka, med denne kille, som alla tjejer var förälskade i.
Jag förstår absolut inte varför, han var för all del ganska trevlig, med han drev rätt mycket med mig, den tjocka bondungen... och han var inte speciellt snygg. Hade ett utseende som alla andra....
Men vissa personer har väl DET.
Tror att han blev mindre glorifierad allt eftersom, under högstadietiden. Jag kommer inte ens i håg om vi gick i samma 9g, eller om han gick i den klass som var sammanslagen med 9h.
Skolvalen som fanns i grundskolans barndom, var ju bara så bra. Det var en tid då man kunde välja inriktning efter intresse och förmåga. Visst fanns det en viss segregering- vi som gick i 9 g, vi tyckte väl att vi var lite bättre än tjejerna i 9 ht och killarna i 9 tp. Och det var vi ju, på våra teoretiskt inriktade studier - medan de var mycket bättre än vi på att jobba praktiskt.
Idag ska alla välja likartat, och det mest förödande med vår tids skola, det är allt att alla ska mätas efter samma måttstock.
Tillbaka till mitt soundtrack!
Maken tyckte att vi skulle ta en promenad runt Tranemosjön idag, och sedan åka till Limmared och äta den berömda snitseln som serveras på värdshuset där,
Lät väl som ett helt ok förslag, speciellt som det var en perfekt sommardag för promenad. 20 -22 grader och små vita ullmoln på en turkos himmel. Bästa vädret som finns, om ni frågar mej.
Parkerade på kyrkparkeringen, bästa parkeringsutsikten i hela samhället.
Parkuddens gula hus syntes på avstånd. Vi valde att gå medsols, vilket skulle betyda att soundtracket hade kommit att spelas ganska många gånger innan vi nådde den gamla festplatsen.
I Tranemo håller man på att färdigställa ett nytt kulturhus, innehållande bibliotek, scen, cafe och faktiskt en hotelldel. Många förfasar sig över färgen. Jag tycker att det blir supersnyggt.
Här ska jag börja låna böcker igen. Får nog skaffa mig ett nytt lånekort, för mitt gamla är borta - och sannolikt utgånget. Slutade låna på det gamla biblioteket då jag anmodades betala böter för att jag glömt att lämna tillbaka en kulturtidskrift. Det var någon artikel som jag skulle läsa i samband med någon kurs, för snart tjugo år sedan...
Jag blev så förbaskad för boten, för att jag visste att det var en tidskrift som var helt otummad innan jag bläddrat i den, och att det var en tidskrift som man "ska" ha i ett bibliotek. Inte för att den läses, utan för att det hör till. Tyckte ju att det var superlöjligt att jag skulle betala lika mycket som tidningen på den tiden kostade, för att jag glömt lämna tillbaka i tid.
Ett typiskt Anna-Lena ( fem-femma) soundtrack- att bli förargad och sedan i princip straffa sig själv, genom att bestämma... nej. jag slutar att låna på biblioteket om det ska vara på det sättet.
Tjugo år senare ska soundtracket få en ny stämning och harmoni.
Vandringen gick förbi reningsverket. Vi var där på studiebesök för ett par tre år sedan, med våra elever på mellanstadiet.
- Det är dags att se till att få till ett nytt besök detta läsår, kom jag att tänka.
Tills det tog stopp på tanken, och jag kom på att soundtracket som lärare, det är slutspelat.
I allafall i större sammanhang. Jag ska nog få köra mitt musikaliska soundtrack även nästa läsår, visstidsanställningen på 15 % är påskriven och inskickad, men någon annan påverkan kan jag inte räkna med att kunna ha.
Vandrade längs den gamla banvallen och njöt av blomsterprakten. Getväppling är inte så vanligt just i våra trakter, men här på sandjorden trivs den utmärkt.
1986, det är jag säker på att det var, så åkte mina döttrar och deras jämngamla kompisar tillsammans med oss mammor, rälsbuss från Limmared till Sjötofta, på järnvägen som gick här.
Vi klev av i Sjötofta, fikade medhavd fika utanför järnvägsmagasinet och väntade tills rälsbussen kom tillbaka från ändhållplatsen i Landeryd. Sen var det dags för hemresa, samma väg.
Hagatorpet, det är samhällets, kommunens största fritidsanläggning. Iallafall vintertid. Man gör konstsnö och man får betala en avgift för att åka i spåren. Tror att det är så, även om det finns natursnö.
När vi bodde i Tranemo, i slutet av 1970-talet, då var det snörika vintrar. Det blev många rundor i skidspåren. Gratisrundor, förstås. Det finns en ganska brant backe med en kraftig sväng längst ner. Jag kan tänka mig att jag förstörde en del fint uppkörda spår, då jag plogade mig genom den backen.
Under några år, så hade man 12-timmarsåkning i spåret. Man fick anmäla sig lagvis. Då jobbade jag i Dalstorp och ville gärna vara med då man skulle bilda ett skollag. En timme, på kvällstid fick jag köra runt på 3-kmslingan. Kan högst ha hunnit med tre varv, kanske bara två.... jag var ju ändå gravid i åttonde månaden.
Ungefär halvvägs på den 5,5 km långa rundan så har man en utmärkt utsikt över Tranemo vackra kyrka.
Soundtracket började ljuda igen och påminde om mitt livs första julavslutning som färdig lärare.
Jag hade jobbat i den stora skolan i Tranemo under min första termin med egen klass. 23 år gammal.
Vi var många unga som jobbade på skolan på den tiden. Någon ordnade en fest, kvällen före avslutningen, en fest på hotellet som den som ville kunde anmäla sig till. Det är klart man ville. Det var både förfest, fest och efterfest och ljudspåret berättade om en avslutning då vi unga lärare var ordentligt bakis där i kyrkan. Minnesbilden av en andedräkt som man ville skydda barnen ifrån, den är väldigt tydlig.
Några vänner har jag också tagit avsked av i den vackra kyrkan. En kollega som var årsgammal med mig, men som gick bort då hon bara var 59 år. Tänker på henne ibland och undrar varför en del får så korta liv, medan vi andra får leva vidare ett tag till.
Hängbron leder över till andra sidan sjön,
och där berättade soundtracket om när alla vi gamla kollegor från Dalstorpsskolan, hade börjat skingras för vinden, men fortfarande träffades varje sommar. Flera somrar sågs vi här vid grill och fikaplatsen längs Assman. Två av kollegorna är borta sedan många år, och nu är vi alla pensionärer. Det är nog minst fem år sedan som alla vi som finns kvar träffades.
![]()
Tänker att jag, den yngsta av alla, ska försöka få till ett möte i höst. Men först måste de som känner att de är "riskgrupp", bli trygga i att våga mötas igen.
Som bondunge, så hör förstås kreaturens råmande och speciella lukt till mitt soundtrack. Bara det att jag har "koskräck". Inte panisk... men nära nog. Ska nog skriva om det i nästa års sommarkrönika...
Så har vår vandring tagit oss till den del av rundan där lundkovallen växer.
Eller som den också kallas "natt och dag".
Den är nära släkt till skogkovallen och ängskovallen, de arter av kovall som är vanliga i hela landet.
Och där kom "fröken"-soundtracket fram. Kan vara jobbigt för en del, att jag har ovanan att gärna vilja förklara och tillrättavisa.
Men blomnörd, det är jag. Det är något som finns i bakgrunden på hela soundtracket om mitt liv.
Snart är vi tillbaka till startpunkten, men först passerar vi Parkudden. Det är en festplats, som förr var mest berömd för de årliga "Kräftfesterna", en fest som höll på en hel helg och som bjöd på uppträdanden och dansmusik.
Några kräftor åt jag aldrig på kräftfesten. Men festade det gjorde jag tillsammans med C-E och hans kompisar under några år, då vi bodde i Tranemo. Även då, innan husbygge och barn, så var det fråga om både förfest, fest och efterfest. Festen var den minst roliga. Förfesten oftast den roligaste.
Ljudspåret spelade också ett kort spår från ungdomen, då när jag var arton, då jag var nitton och vi tjejer från Rångedala åkte till Tranemo med omnejd för att åka på dans. Då var det inget festade, inte för någon av oss. Jag körde min gamla Folkvagn 1600. Mina något år yngre kompisar, de hade inte heller vana av att det behövde drickas alkohol för att man skulle ha roligt. Någon liten ljuv förälskelse, som varade ett tag... det hördes också där från parkudden, in the soundtrack of my life.
En halvmil med bil, så var vi vid värdshuset i Limmared. Beställde en medium snitsel. Insåg att det räcker med en small nästa gång. Mätt blev man iallafall.
Och lite starstruck också. Snitsel passar tydligen en f.d. partiledare och blivande Italienambassadör. Jan Björklund och hans båda söner placerade sig med social distansering från vårt bord. Tog inte upp kamera, för det kunde jag inte med. Och faktum är, även om man nått framgång inom ett visst område och blivit ett känt ansikte, så har han sannolikt sitt alldeles egna soundtrack, som genljuder så man upplever speciella platser, hör speciella ljud eller känner speciella dofter.
Vad vill du berätta om ditt eget soundtrack?
