Lite geocaching, en mulen söndag, utan något speciellt på agendan.
Fanns några cacher på en liten runda i Ambjörnarp, bara ett par mil bort.
Det är roligt att leta geocacher, men det känns lite så där i bensindyrtider och med miljötänk, att ge sig i väg många mil bort. För det är ju en bit bort, som de rundor som vi inte redan besökt, finns.
Man kan åka bil och leta cacher också, men det är inte roligt, tycker jag. Vill kombinera den dagliga motionsrundan med burklet.
Men som sagt, den lilla rundan i Ambjörnarp, den hade inte blivit av att besöka.
Så idag blev dagen då vi begav oss till Jättens domäner, i skogarna utanför lilla Ambjörnarp.
En gömma fanns vid Jättens likkista.
Jag hade ju tänkt mig ett gigantiskt stenblock, en stenformation med plats för en jätte. Eftersom jättarna verkar vara utdöda, så låter det ju logiskt med en jättekista av kolossalformat.
Men så var inte fallet. Stenen på bilden ovan har formen av en gammaldags kista, påstås det. Visst är det en ovanlig sten, speciellt som den ställts på högkant. Så vem vet, en jätte kanske har haft ett finger med i spelet.
Stigen till Jättens grotta var skyltad från byvägen. Lite dåligt med markeringarna utmed stigen var det dock. Inte konstigt, långt där ute i skogen, att det blir lite dåligt med snitsel- omvårdnad. Så vi tog fel väg, men fram kommer man ju till sist, då man går efter gps.
Jättens grotta skulle näppeligen kunna rymma en jätte. Skulle storvuxen tant komma plats därinne, och skulle hon klara att ta sig in? Den eftersökta lådan med sin loggbok, den fanns där inne.
Skam den som inte försöker! Ett ordentligt kliv och så var tant därinne. Kunde inte riktigt stå rak, så som sagt, det där med jättestorlek, det har ambjörnarpsborna fått om bakfoten.
Fast. återigen, bygget kunde vara gjort av en jätte.
Eller av inlandsisen.
En häftig plats var det iallafall.
En fin stig tog oss från platsen - den som vi missade att ta oss dit på.
Vid jättestenen hade det funnits ett torp, mellan 1820 och 1910. Alltid lika spännande att hitta rester av gamla torp eller backstugor, långt från alla ära och redlighet.
Äran och redligheten som jag då syftar på, den fanns inte då torpen uppfördes. De flesta små samhällen i våra trakter har uppstått utmed järnvägar. Så ock Ambjörnarp. Och Grimsås. Genom Grimsås finns järnvägen - Kust till kustbanan - kvar, medan järnvägarna som band ihop mindre orter är borta. I Ambjörnarp finns en liten bit järnväg kvar. Där kan man åka dressin på sommaren.
För att ta oss till torplämningen, så fick vi gå över ett blött kalhygge. Riktigt surt blev det om fötterna, men det problemet var ett spott i havet, mot de umbäranden som torparna sannolikt fick vara med om.
Fika med jul-överlevd lussebulle smakade väldigt bra här uppe på åsen.
Jättens sten var grön och vacker. Fint med grönskande frisk stensöta i slutet av januari.
Innan vi åkte hem, så letade vi upp en gömma närmare Ambjörnarp.
Käringakullen har en spännande historia den också.
En kvinna som inte helgade söndagen, genom att gå i kyrkan, blev förstenad, och återfinns på toppen av kullen.
Träffade en man som bor alldeles bredvid kullen. Han var van att se käringar där, berättade han. Idag fick han se en till.
Geocaching... ja, det är jättekul! Många spännande platser på de mest omöjliga ställen får man se. Motion får man på köpet!
