Femfemman

Jag vet, jag retar mig på fel saker ibland. Som i detta fallet garderobsavgift.
I tider som dessa, då kontanter inte är en självklarhet, så ska man swisha de där tjugo kronorna. Känns bökigt. Iallafall tycker jag så.
Biljetter till olika evenemang är dyra som de är, så jag tycker att garderobsavgiften skulle ingå i den summan. Eller läggas på, så att det är betalt från början.
En del teatrar/konsertlokaler bakar in garderobsavgiften i biljettpriset. Spira i Jönköping, för att nämna den jag direkt kommer på, gör så. Föredömligt!
En annan aspekt, varför måste man hänga in sina ytterkläder i garderoben, man kan ju ta med sig dem in i evenemangslokalen. Så gör man i London.
FAST.... jag tycker att det är trevligare med garderobsinhängning, än ytterkläder i salongen.

Igår var det det där med garderoben igen. De tjugo ( x 2) kronorna. Jag ondgjorde mig i vanlig ordning, när vi stod i garderobskön i Konserthuset i Jönköping. C-E tyckte, i vanlig ordning, att jag var dum. Han betalade de fyrtio kronorna, i vanlig ordning, med kontanter. Han har alltid lite sådana på sig... kanske är det smart... för mig är det i det närmaste en otänkbarhet att ha kontanter med mig.
När han lämnat in kläderna så informerade han mig att det ( konstigt nog) var sådana som förbeställt garderob och då bara kunde lämna in sina jackor och kappor.
Så smart, tyckte jag.... varför hade jag inte gjort det när jag beställde biljetterna till Weeping Willows julkonsert?
Eller kanske jag hade..... ?
Bläddrade bland arken i plastfickan där jag hade utskrivna biljetter....
Tre ark.... vad fanns på det tredje..... jo, TVÅ GARDEROBSBILJETTER.

Hela 40 kronor åt fanders. Varvid jag ånyo beklagade mig, nu över min egen fadäs. C-E skrattade åt mig, småsnåla tant. >Det var idrottsklubben Tord som bemannade garderoben, och antagligen behöver de fyrtio kronor mer än vad jag gör.
Fast jag straffade mig själv! Det blev vare sig en kopp kaffe eller ett glas vin i samband med konserten!
Skäms på mig ska jag göra!

https://www.youtube.com/watch?v=MxrSJBW3Y2M

Konserten var superbra. Jag njöt av varje sekund. Magnus Carlsons fantastiska röst, Weeping Willows blå toner.... och stundtals rockiga, stundstals smäktande musik.... för mig är det så njutbart... och framförallt uppskattar jag den stora variationen som man har i sitt musikaliska utbud och kunnande.

Den nykomponerade julsången ovan, "Christmas Spirit", handlar om att vi människor ska försöka låta julens anda förlåta alla gamla oförrätter och få oss människor, som har kommit på kant med varann, att börja om från början igen.

Låten berörde mig djupt. då jag så ofta med ledsnad tänker på dem som inte vill förlåta, inte vill släppa en oförrätt, i stort och i smått. Det är så tråkigt att de inte vill komma ut ur sina unket instängda garderober och släppa in ny frisk luft.

En annan berörande melodi var "Let go", som Magnus tillägnade sina föräldrar, som inte längre är i livet. Tankarna blir så rörliga, då de lever i takt med musik och text.

Ja, det var en superbra julkonsert! Hoppas att Weeping willows kommer till trakterna även nästa år, för vill livet oss väl, så vill jag göra deras julframträdande till tradition.

"Jul på Liseberg", med de här mysiga killarna, det vill jag också uppleva igen. Vilken fantastisk plats Liseberg är... och då speciellt i juletid.
Hoppas att Kanin snart får hänga in sin dräkt i garderoben. Måste vara jobbigt att gå omkring med, framförallt att kunna titta ut ur den.

Dagens promenad avverkades på förmiddagen.

Vi blev riktigt förvånade och glatt överraskade, då solen helt plötsligt tittade ut från sin, sedan länge igenstängda molngarderob.

Speciellt bra passade solens något värmande närvaro idag, då vi just passerar vintersolståndet och går mot ljusare tider. Snart kan vi gå ut ur våra mer eller mindre vinterigenbommade garderober och ut och njuta av ljuset.

Läste ett inlägg från en av mina nyfunna bloggbekanta om att man firade Lilla julafton idag.
Vadå? tänkte jag. Har aldrig hört det begreppet. Idag är det "Dan före dan", en dag full med bestyr och sannerligen ingen julafton. En tanke utifrån julafton är f.ö. att när jag var barn, så var det mycket som skulle fixas på julafton också, julfriden- i den mån man fann någon sådan- den behövde inte infinna sig förrän på julaftonskvällen. Speciellt som det är juldagen som är den riktiga DAN.

Iallafall, lilla julafton, nej, det har jag inte hört talas om.
Lillajul, däremot, den pratade man om när jag var barn. Julgranen kunde stå som längst till lillajul. Som tur var så kom den ut tidigare, oftast i samband med "julgransruskning" - en liten festlighet där barnen gick från hus till hus, fick äta kakor och saft, leka lekar och sedan klä av granen och slutligen bära ut den barrande förtorkade veden.
Vid lillajul, så åt man lutfisk, sparad sedan julen. Dopp i grytan förekom också, fast skinkspadet, det hade man nog inte sparat. I en bondes hus, där fanns det mycket fett kött, insaltat kött, att göra doppespad av.

Lillajul, den infaller i början av februari. Marie kyrkogångsdag, kyndelmässodagen, ljusbärardagen- ja, den har många namn. Den firas till minne av att Jesus bars farm i templet iallafall. Sen förstår jag själv inte riktigt hur evangelierna hör ihop, i något av dem så flydde den heliga familjen till Egypten för att undkomma Herodes och hans uppmaning att döda alla pojkar i Judalandet.
Men det kanske var senare.....

Vi har olika traditioner, i olika delar av vårt land. Det är roligt att få ta del av varandras sätt att fira högtiderna på.
Toarpskronan kom fram i kväll. Den får komma fram då man är klar med julbestyren, och julen verkligen står där utanför dörren och väntar. Tror att just denna typ av ljusstake/krona är typisk för min hembygd, Toarps socken.
Eller kanske bara jag inbillar mig, det kanske finns massor av liknande skapelser med olika namn.

Tog dagens promenad före lunch och passerade denna plats. Här står hjulen verkligen för dörren... eller också har de bara däckat av den långa "för-hjul-förberedelsetiden". I morgon släpper vi äntligen in det som stått utanför och väntat i över en månad ...

GOD JUL ALLA!

Man behöver röra på sig efter julmatsätande... och man behöver fånga ljuset under den korta dagen.
Varför inte lite geocaching?
I Svenljungatrakten har det lagts ut många gömmor under hösten, bland annat ett par rundor.
Skogspromenaden lät lockande.

Promenaden visade sig vara en ca 6 km lång runda, på stigar, på skogsvägar, på byvägar, på landsväg och på samhällsgator.
Med tanke på att vi letade upp tretton gömmor ( petrör ) under rundan, så tog det ett par timmar att gå sex kilometer. Det var förstås blött i markerna, men "dom som har hand omét" i Svenljunga hade lagt ut spänger och annat som man kunde hålla sig någorlunda torrskodd av att gå på.
Välskött runda alltså!

Syns det att det är ett tomtepar bakom glaset? En extra gömma, sedan juletid för tre år sedan, fanns det utmed vägen. Kändes riktigt bra med lite julstämning, om än en som gått in i dimman, denna juldag.

Fika med både skinksmörgås och äggsmörgås, var med. När klockan slagit elva och lite till, så var det dags att plocka fram mackor och julkakor ur ryggsäcken. På hembakat bröd, enligt nyfunnet recept, smakade fikat superbra. En mosstäckt stubbe fick utgöra bord.

Lite snopet var det att det fanns ett riktigt bord, bara femtio meter längre bort.
Fast egentligen.... stubbordet var mycket mysigare och mera julpassande.....

Skog kan vara väldigt vacker om den är välskött. Tallskogen bakom petröret är bevis på det.

En av Svenljungas stoltheter, tror jag. ICA-handlaren, med Kvantumbutiker i både Tranemo och Svenljunga innehar också ett bilmuseum. Jag har stor respekt för driftiga personer. Önskar att jag också varit en som vågat lite !

Letade upp ytterligare några gömmor efter rundan.
Ville ju gärna passa på att äta lunch innan vi begav oss hemåt, men frågan var om något matställe skulle vara öppet en juldag.

Korvkiosken var stängd, den thailänska restaurangen likaså... det såg mörkt ut i pizzerian vid älgrondellen....

.... men kolla, här lyste skylten OPEN. Glömt att släcka den? Nej, där inne fanns det folk som satt och åt. Snart gjorde vi det också.... inte världens nyttigaste mat kanske, men helt ok med en kebabtallrik som omväxling till julmaten. Inredningen i den lilla snabbmatsrestaurangen var minst sagt julig!

Ljusets timmar utnyttjade som sagt... och den gamla kroppen fick sina 10 000 steg!

Avslutningsvis, en härlig bild från gårdagen. Hade en finfin julafton med dessa två guldklimpar.

I morgon ses vi igen och då kommer även mormors-guldklimpen nummer tre att vara med. Julfirandet fortsätter ännu några dagar... idag blev det en avkopplande mellandag med skogspromenad.

Julen varar till påska, sas det förr. Eller... iallafall till fastan. För den kommer ju emellan. Välbehövlig efter julgodisfrossande, dessutom.
Tycks ha blivit något förvänt med julen, i denna nya tid. Den börjar efter Alla Helgon.... eller nej, den helgen är det väl inte så noga med, nej, julen börjar efter den stora festhelgen Halloween.
Får skriva om den där låten....Snart är det jul igen, snart är det jul igen, för julen börjar i oktober, nej, det var inte sant, nej, det var inte sant, för däremellan ska man spöka.
Lite tokigt är det, tycker jag, att man börjar spela jullåtar i slutet av november... veckan före advent... och sedan, som i ett slag, så är det färdigspelat när det är juledag. Rätt gott att slippa höra julmusiken, men jag hade föredragit att den gick ut i etern från luciatid fram till den dag som i dag är.... för nu känns det som om julen är färdig för den här gången.

Vilket, måste erkännas, och trots några härliga juldagar med barnbarnen och deras familjer, är välidgt skönt! Nu ska bara tomtarna damma på sig lite till, sedan ser vi fram emot allt ljusare tider.

Sannolikt är även de flesta julklappsspel färdigspelade. Jag har bara varit med om ett, och det räcker... och blir nästan över. Jo, jag tycker att det är så fint med alla paket, men det kunde stannat därvid. Tycker att julklappsspel ska stanna vid tagna paket, att man inte ska ta ifrån varann de öppnade klapparna.... och att alla deltagare ska få en klapp.... då alla har satsat två.
Ja, jag vet.... jag är SÅ JÄKLA BARNSLIG... och tycker så SYND om den som inget får.
För att.... när livet i sig är tämligen orättvist, vad man får och inte får.... och då menar jag inte bara materiella ting.... så kan väl ett oförargligt julklappsspel vara lite mera rättvist.

Tycker jag...

Sällskapsspel hoppas jag inte är färdigspelade för alltid.... för jag gillar både kortspel och brädspel och eventuella andra spel. Och jag brukar inte få spel om jag skulle förlora...

Igår, under den sista julfirardagen så hanns det med ett sällskapsspel... Besserwisser. Kul...
Förr spelade vi mycket; med döttrar och deras respektive, med vänner. Sedan vi blivit välsignade med barnbarn, så har det inte blivit så mycket till spel. Men de kommer att växa upp och får jag/vi vara med då, så blir det säkert mycket spel av olika slag.

Skulle gärna, nu när det snart är färdigspelat på jobbfronten, vilja hitta glada pensionärer att spela sällskapsspel och kort med, lite då och då. Undrar om man är för gammal att lära sig bridge... det skulle vara kul att testa på.

Fick bli en långpromenad idag. På kända långpromenadsvägar... och en liten bit skogsstig.

Eftersom vi ska bege oss till storstad i södra Sverige några dagar, så lär skogspromenaderna vara överspelade för detta flyktade år. Stigar och vägar lär finnas kvar även 2020.

Detta decenniet är redan överspelat - det gick snabbt. Få se om jag kan få till en liten reflektion kring det via surfplattan, innan decenniet är helt färdigspelat.

Om inte, så får jag önska oss alla ett fint nytt år!

Funderar över 66 år av nyår. De första minnet som kommer för mig, det är att jag, mamma och pappa gick en trappa upp i vårt gamla omoderna hus, för att äta kvällsmat hos mormor och morfar.
Trots att man bodde i samma lilla hus, så fanns där två bostäder, och varje hushåll skötte dig självt. Utom på julafton och nyårsafton. På julafton åt alla dopp i gryta och sedan lutfisk hos oss, på nyårsafton bjöds samma mat på ovanvåningen.

Jag träffade C-E en nyårsafton. Måste varit 1973. Tjejkompisarna och jag var på dans i Nittorp. Jag körde, jag var den enda som hade körkort. En ganska så onykter kille blev frsmknuffad mot mig...Han ville visst dansa.. Inte för att han var någon dansör, och inte för att det danssts så mycket...men fyrtiosex är lär det vara som tillfälligheter förde oss samman.

Under ett antal år, innan barnen kom, så var det hotellvistelser som gällde på nyår. Vi var många som tillsammans åkte iväg, bl.a. till stadshotell i Värnamo och Jönköping för att fira det årsbytet. Om det var kul? Ja, förfesten på någons rum... Men sällan själva firandet på hotellet.

Under småbarnsåren, ja, även något år tidigare firade vi med ett par u Borås. Varför tradition och umgänge dog ut, det vet jag inte..
tror bara det blev så.

Ett nytt par firade vi sedan i många år tillsammans med...
Och sedan kom några år då vi inte firade med någon, men hämtade hem döttrar från deras fester.

Under sannolikt femton år så här traditionen varit att fem par från vår by och ett par utombys haft knytkalas med fina trerätters middagar.

Lite saknar jag allt stämningen, nu när ligger i gästrumssängen i äldsta dotterns hus...

Fast bara lite...just ny, när resten av huset sover.....Jag har haft en fantastiskt fin nyårsafton, då jag fått träffa alla som är viktiga för mig. Igår var vi barnvakt till Ava, dotterdottern i Malmö. Konrad var också med. Besökte bl.a. Akvariet i Malmö museum med barnen .

Idag har vi varit i Folkets Park och lekt på stora lekplatsen. Till lunch kom Johanna, medelst tåg, och vi gick sedan till Malmö Opera och såg den helt otroligt bra föreställningen av "Skönheten och odjuret". Huvudrollsinnehavaren, skönheten, kommer från vår lilla kommun, Tranemo, och började sin karriär i Torpaspelen. Ganska häftigt, tycker jag.

Två timmar drygt, tar det med bil, från Karins hus till Johannas. Och här är jag nu, i gästrummet, för att kunna vara barnvakt då pappan har jour på sjukhuset och mamman ska jobba med sina hästar. Bubbel blev det på Operan, så det här jag inte blivit utan. Fakafelrullen som vi åt innan vi åkte hem, den var god... men trerättersmenhn hade förstås varit bättre. Och han som jag träffade på nyår 1973, han har tagit med sina katter och åkt hem till Grimsås. Förhoppningsvis hämtar han vid tåget i morgon kväll, då när det både blivit nytt år och nytt decennium . Vilket kommer att inträffa vare sig jag är vaken eller ej.

Så gott nytt år alla ...

Önskar att vi alla kan vara snälla mot varann nästa år och alla andra år! Snälla, öppensinnig, medkännande och förlåtande , det är min nyårönskan!

God natt!

Det var inte så svårt att hålla sig vaken över tolvslaget, där i äldsta dotterns gästrum.
Under det att jag lyssnade på Lena Endres nyårsdiktsdeklamation , så tilltog mullrandet därute alltmer. På ett par tre kilometers avstånd från staden, så fick man en förnimmelse av att ett krigsslag utspelade sig en bit bort. Ett slag som hållit på och eskalerat mer och mer under de tre-fyra timmar som jag befunnit mig i huset.
När dottern kom till stallet på morgonen, så hade två av boxarna tydliga spår av att hästarna haft en orolig natt. En av hästarna verkade fortfarande skrämd och var rädd för att gå ut.

Svärsonen i Malmö lade ut en bild på sig själv och sin hund, då de satt tillsammans på toalettgolvet under nyårsnatten. Hunden hade tungan hängande utanför och verkade helt vettskrämd.
Redan då vi lämnade Malmö... och även de två kvällarna då vi befann oss hos yngsta dottern... låg hunden på toaletten eller långt inne i en garderob och skakade. Hon ville inte gå ut, det funkade enbart med rastning under förmiddagarna.

På radio hör jag om en bonde i Marks kommun, som berättar hur skärrade han djur var under nyårsnatten, med resultat att några kalvar sprang i väg från ladugården ( Idag återfunna välbehållna.)

En sann ( vilket man inte tror) berättelse talar om hur ett ungt, men sedan många år vuxet, par blir bjuden på nyårsfest. Hos en nära släkting. För att vara välkommen, så skulle varje par betala in 500 kr till pyroteknik.
När man vägrade betala denna summa, med den motiveringen att man inte vill utsätta djur för den stress som de krigsliknande knallarna gör, så var man inte välkomna på festen.

Borås Tidning hade gjort en mindre undersökning om hur boråsarna ställde sig till nyårsfyrverkerier.
Bland svaren stod att läsa:
- Jag gillar när det smäller!
- Minst 2000 kr tänker jag lägga ut på "tårtor" i år.
- Tårtor är verkligen min grej!
- Förra året spenderade jag 5000 kr på pyroteknik vid nyår.
- Vår hund är på landet, så det är helt ok att vi smäller av en del.

ÄR FOLK HELT SJUKA I HUVUDET ELLER ?

Hade det varit barn - vilket man är upp till 18 år - så kunde jag delvis förstå en svaren. Iallafall att en icke riktigt mogen hjärna gillar när det smäller!
'

Under det att vi åkte genom Skåne på tidig nyårskväll, kunde vi i bilen känna både detonationer och svavellukt. I det öppna landskapet såg vi här och där fyrverkerier avteckna sig mot den klara och mörka himlen.
Fyrverkerier kan vara vackert, men med tanke på den korta varaktigheten, och absolut med tanke på den stress som alla djur, vilda och tama, utsätts för, och även med tanke på miljöaspekten, så anser jag att nu får det vara STOPP med försäljning av pyroteknik till privatpersoner.

Jag tycker inte att man ska förbjuda fyrverkerier helt, de kan väl vara befogade då det är årsskifte.... kanske....
I stället för att omogna män ( jag tror att det till störta delen handlar om män, förlåt min generalisering, kan ha fel...) ska leka med sådant som smäller under flera dagar, så skulle varje tätort kunna ha ett fyrverkeri PRECIS VID ÅRSSKIFTET.

Jag antar att många djur skulle klara några minuters olåt och blixtrande, bara det slutar efter några minuter. Åska är ju oroande för djuren, det vet jag, men det håller varken på i dagar eller timmar.

https://www.skrivunder.com/vi_kraver_totalforbud_mot_fyrverkerier_for_privat_bruk?u=3658308&fbclid=IwAR2OsbuZG3vOCH8avVXLG6Lu5xmoxfVygZgWib1OmbCZlAT0zvTdU2cRKMw

Jag skrev på den här länken, som fanns på Facebook, i förmiddags. Många har redan skrivit på, och jag är helt övertygad om att ännu fler tänker som jag.
Är medveten om att den lilla människan inte har mycket att sätt emot marknadskrafter, men kanske kan de som bestämmer i Sverige påverkas. Man har ju förbjudit smällare sedan länge, nu även fyrverkerier på pinne.... kanske, kanske har man förstånd nog att förbjuda att man säljer fyrverkerier i affärerna.
Jag är också medveten om att man ändå kan få tag i det man vill ha, men jag är ganska övertygad om att ett förbud gör att det blir en ordentlig begränsning på ljud och ljusföroreningarna vid nyår.

Skriv på du också!

(bilderna är tagna under förmiddagens promenad. Julrosen blommar för fullt i trädgården vår, och blomman på understa bilden blommar inomhus. Den är kommer från dotterns svärföräldrar i Skåne.... är det någon som vet vad den vackra blomman heter?)

Lite lagom krispig luft. Och sol! Klart man måste UT!
Nu är jag väl inte den som är den, med att vara UTomhus, det är väl nästan bara ösregn som håller mig inne från en daglig promenad.
Idag kände jag att jag ville UT direkt efter frukost och tidningsläsning.
Det var faktiskt lite lurigt halt på den asfalterade regionsvägen ( tror att det heter så), där min promenadrunda tog mig den första biten. Speciellt de vita sidomarkeringarna var såphala.
Tror inte att de mötande bilisterna insåg att det var fläckvis ganska så halt även på asfalten, de tycktes inte köra mera långsamt än normalt.

På skogsvägen fanns en hel del nyfrusna hinnor på vattenpölarna.
Iskristaller är så vackert!

När man bor i en trakt där skogen dominerar, så får man vara glad för det lilla.
Vara nöjd och belåten med att den lågstående solen vill kika fram lite då och då mellan furornas stammar. Men visst blir det vackert!

För någon vecka sedan, så jag senast gick denna runda, så var det också sol. Jag tog en bild på spegelbilden i vattensamlingen. Idag var spegelmöjligheten borta. Det blev ändå en fin bild. Jag gillar barfrost, några minusgrader och sol, det är perfekt vinterväder tycker jag.
Snön då?
Nej tack, säger jag. Jag klarar mig så bra utan.
Men tänk på barnen, de vill ha snö att leka i, genmäler någon.
Jag är inte alls säker på att alla barn uppskattar snö. När jag var barn, så var snön naturlig och man hade skidor som man behärskade att åka på, man hade skridskor som man använde ofta, man hade ett eget "flygande tefat" att åka i backarna på. Vintrarna var långa och man fick en vana att ge sig UT och utöva vinteraktiviteter.
Så var det också under 80-tal, delvis 90-tal, då jag jobbade i Dalstorp. Det blev ett antal friluftseftermiddagar, då både elever och lärare tog skidorna och begav sig ut på de fina skidspåren som man lätt kunde nå från skolan.
Eller åkte skridskor på sjön, det fanns barfrostvintrar då isen var så tjock att man kunde åka över hela sjön.
Numera är snö och längre perioder av minusgrader så sällsynt i våra trakter, att många barn inte äger någon av ovanstående vintersportutrustning. Minst av allt längdskidor. Flera har skridskor, speciellt killarna, mycket beroende på att vi har en ishall i Nittorp.
Det är nog så att många barn inte alls vill gå UT på vintern. De stannar inne och beger sig på äventyr i dataspelens värld i stället.

Något jag bara vill städa UT, det är julen. Är så in i bomben trött på de dammiga tomtarna som finns lite varstans i huset. Biter mentalt ihop och tänker att de får stå tills på trettondagen. Då ska de förpassas till den plats där de befinner sig elva och en halv månad om året.
Julkulor, julröda färger på dukar och gardiner, elljusstakar och stjärnor ska jag försöka stå UT med tills på fredag. Det ska säkert gå, de är inte alls lika störande som tomtarna. Blir bra att städa UT julen helt och hållet, på lediga fredagen.

Det är fortfarande ljust ute. Härligt att ljuset är på väg att återvända. Är dock inte lockad att gå UT mera idag, de tiotusen stegen är gjorda och därute ser det ut som det börjat blåsa ordentligt igen.
Nä, jag ska sätta mig i bekväma läsfåtöljen och läsa UT boken ( Jan Guillous "De som dödar drömmar sover aldrig"- 1970-tal i hans släktkrönika).

Ha en fin helg!

NEJ, det är inte OK. Har huvudet fullt, vet inte ens om det är OK att skriva om, men ändå, jag behöver formulera i ord, det som tar sådan plats i tankarna....
För, NEJ, det är inte Ok att det ska vara så här, och ändå... det är precis så det är och jag kan inte påverka ett dugg....

Öppnade jobbmailen igår kväll.... Av gammal vana, det borde ju inte finnas något nytt där, inte innan helgerna är över.
Men det gjorde det; Med rubrik "Tragisk händelse"
Vår unga kollega har mist sin man i en arbetsplatsolycka. Världens finaste tjej har mist pappan till sina barn. Hennes små barn har mist sin pappa.
NEJ, NEJ, NEJ, så får det inte gå till, och ändå händer det. Jag är inte personligt bekant med någon annan i familjen, men den svarta skriften i Worddokumentet slog rakt in i hjärtat.
Livet är så skört, man vet ingenting om vad som kan hända, på en enda sekund kan allt förändras..
Och jag känner så innerligt med min unga kollega..... och NEJ, det är inte schysst det som hon får vara med om.

Kollade Instagramflödet. Har saknat henne där några dagar nu, den unga positiva tjejen, hon som under ett läsår var min elev, hon som nyss fyllt 25.
Hon har ett instagramkonto, öppet för alla.https://www.instagram.com/amandascancer/
Den cancer ( sarkom) som konstaterades och behandlades 2018, kom tillbaka efter ett halvår, och nu är det återigen cellgiftbehandlingar och ständig smärta, ofta återkommande ångest, starka mediciner, långa sjukhusvistelser som gäller. Tumörerna fortsätter växa, trots detta, och nu är strålning en sista
( ?) utväg.
NEJ; NEJ; NEJ, en ung människa ska inte behöva utstå detta, en ung människa kan visst bli sjuk, men den ska bli frisk snart igen och kunna planera sin framtid, kunna leva sitt liv, kunna återgå till sin vardag.
Mina tankar går så ofta till denna tjej, som är så öppen med sin sjukdom, som inte ger upp hoppet, men som framtiden ter sig allt mindre hoppfull för.

I morgon är det Cancergala i TV. Vi kan inte göra något speciellt för Amanda, men vi kan bidra med en summa till cancerforskningen. Tack vare den, så har många drabbade, både yngre och äldre kunnat bli av med sin sjukdom, eller kunnat leva ett någorlunda bra liv med bromsmediciner.

Min väninna har drabbats av återfall i sin cancersjukdom. Även om hon är äldre, så känner jag NEJ, det är inte OK att få tillbaka sjukdomen och behöva utstå de jobbiga behandlingarna gång efter annan. Det är inte OK att sjukdomen tar över det allra mesta, att det är den man måste förhålla sig till hela tiden, i stället för att leva ett vanligt pensionärsliv.

Vi som haft tur i livet, vi som inte drabbats av sjukdom, vi som drabbats av sjukdom men blivit friska, ja, alla vi som kan leva ett vanligt liv, vi bara gnäller. Låter småsaker förpesta tillvaron och låter småsaker bli stora konflikter.

NEJ,NEJ; NEJ... vi kan inte hålla på så. Vi måste se med tacksamhet på vad vi har, och framförallt för att vi får vara friska, att vi får ha dem som betyder mest för oss kvar i livet.

Man funderar bra då man promenerar. Idag blev aktivitetsklockan nöjd då promenadstegen uppgick till nästan 11 000. På ett bräde! Klart man hinner tänka mycket på 8 km, på 100 minuter .

Dimman gjorde skogen lite trolsk, det svaga duggregnet gjorde sikten genom glasögonen ännu mer dimmig. Blir ofta bra kamerabilder med mjukgörande dimma.

(Är det f.ö. inte lite tråkigt att många oss får så nedåthängade mungipor på äldre dar! Så tråkigt har ju livet inte varit...)

Underlaget jag gick på det var uteslutande grusväg.
Men trots att det var samma slags väg, byväg övergående i skogsvägar, så växlade underlaget ganska mycket.
Det var jämnt men hårt, det var lite mjukare men samtidigt lite slipprigt, det fanns mindre stenar och så fanns det ett parti med större stenar, grövre sten som lagts ut som fyllnadsmaterial där vägen tidigare varit dålig.

Det är jobbigt och besvärligt att gå på en väg, där stenarna har olika form och storlek.
Ändå så är det nog ganska nyttigt att gå i det ojämna, det är bra att många muskler i kroppen får koordinera sig lite mer än på den jämna vägen.

Nu var det ingen asfalterad väg alls på dagens runda. Många gånger kan det vara bekvämt att gå på asfalterad väg, men underlaget är så hårt, så jag ofta får ont i ryggmuskler eller benmuskler.

Då underlaget består av mjuk mossa, så känns det så gott att sätta ner fötterna. Son att gå på moln kanske...

Nu var jag dum, moln kan man inte gå på, inte ens sväva på... det var ju faktiskt riktigt låga moln som jag gick genom under hela rundan.

Mitt hatunderlag, det är is. Speciellt is eller annat halt underlag som dyker upp plötsligt.
En bruten handled, en grav stukning av fot, har överraskande halt underlag bistått med.
Numera är jag riktigt rädd för halka. Tar mig fram som en riktig åldring... vill helst inte ta mig fram alls, bara vänta tills det hala är borta.

Jag tror att det är bra att vi går på olika underlag.
Såväl fysiskt som själsligt.
Det gäller även kuperad terräng.
Jag blev ordentligt andfådd i den långa uppförsbacken. Ändå var det den nyttigaste sträckan på hela rundan, man behöver ta i lite för att kroppen ska må bra.
Tror också att det är så att man behöver ta i lite, jobba med överkomliga utmaningar för att själen ska må bra.

Olika människor klarar olika underlag olika bra.
Beroende på kondition, beroende på vad man har för livserfarenheter.
Någon ger upp redan på det ojämna underlaget, en annan springer lätt uppför backen... uppför en backe med ojämnt underlag.
Någon går alldeles för fort fram på jämnt underlag, men ser inte den vägg som plötsligt finns i vägen. Fastnar man i väggen, kan det vara svårt att komma ut.
Någon annan får gå på ojämna, backiga vägar men klarar ändå att hitta vägen förbi muren som spärrar vägen. Med eller utan hjälp från någon annan.

Visst tänker man mycket konstigt när hjärnan ges fritt utlopp.
Men det är ganska intressant vart tankekedjorna kan föra en.

Tänkte också lite på skolstarten på torsdag. Elevstarten. Tänkte på musiklektionen och att eleverna ska skapa egen musik. Kom på ett bra sätt att jobba på. Insåg också att den överåriga lärarinnan innehar ett bra underlag för att få till en god musikundervisning, trots att hon vare sig är så bra på att spela instrument eller att sjunga.
Tyvärr så har musik ( och i viss mån bild) blivit skolans slaskämnen. Lärarpersonal - utbildade eller outbildade - men utan behörighet har oftast fått ta hand om musikämnet, iallafall i de lägre klasserna.
Blir inte så bra....kanske jag ändå skulle avsluta min karriär med ett år som musiklärare, en eller ett par dagar i veckan...

Jag gillar när saker tar slut. Tycker om när något är färdigt, när något ät tömt, och man kan börja om på nytt.
Det kan vara det sista i en filförpackning, det kan vara ett längre ämnesområde i skolan.Småslattar är inget kul att ha i kylskåpet eller skafferiet. Ett arbetsområdet har sin process som också är roligt vara en del av, men det är alltid en go känsla då man gått i mål och är redo att hugga in på något nytt.

Det sista riktiga julgodiset tog slut idag. Skumtomtarna är borta sedan länge, och idag kände jag mig nästa tvingad att se till att även detta märkliga, men ganska smakrika, gelegodis tog slut.
Konstigt, att man så gärna hjälper till att ta det sista vad det gäller godis!

Nu är julen slut. Åtminstone i vårt hus. Det är en av årets bästa känslor, det när alla tomtar är nedpackade igen, när det stickiga riset ( vi har haft tallris i stället för gran under några år) återbördats till naturen, då elljusstakarna är borta och de sju ljusen i Toarpskronan är nedbrunna.

Tog en promenad i månljuset efter det att första skoldagen för min del, planeringsdagen, var slut. Insåg att vi i vanlig ordning var de första i byn, som gjort slut på julen.

Så finns förstås denna retsamma växt. Antingen så tappar den blad och tar slut före jul, eller också står den fin och växer till sig ända fram till vår och sommar. Den får väl stå i de övergivna, men inte slutkörda, växternas fönster. Det är rätt trångt där nu, med ett två julstjärnor, någon svärmorsrosett och ett antal orkidéer som man tror ska blomma igen.

Det finns saker som man förstås inte vill ska ta slut. Energi, Vänskap. Välmående. God hälsa.

Men vad det gäller det lilla i livet, så gillar jag att tömma i botten och att kunna ta ny sats igen.

Tittade ut genom klassrumsfönstret. klockan var halv två. Det såg helmörkt ut där utanför.

Nu var det inte det, för denna dags ljus skulle vara oss närvarade till kl 15.43.

En eftermiddagsförlängning på mer än 20 minuter, jämfört med det mörkaste mörkret.

Det längre dagsljuset kunde förnimmas tidigare i veckan, då när molnen var lite mer transparenta.

Idag var det igengrott där uppe igen.

Sen undrar man ju hur man tänkte i början på 70-talet, då "vår" del av skolan byggdes och då man satte in tonade fönster i klassrum som vetter mot skogen.

För att inte vilda djur ska ges insyn?

Tonade glas ger bra spegelbilder, såväl från utsida som från insida.

Flera fåglar, koltrastar, har hackat sig blodiga på rutan, då de sett sin rival där i spegelbilden.

Inifrån, så är tonade rutor och ljus inomhus, utmärkta helfigursspeglar. Mycket mer intressanta för många självbeundrande elever än att lyssna på den gamla lärarinnan!

Visst är den otrolig, julrosen.
Ändå undrar jag hur man är skapt, då man i mörker och mulenhet, kan bli så prunkande.
Rekordmycket blommor i december och januari detta år, i den tid som är så fattig på ljus.

Det finns faktiskt människor, som föredrar den mörkare årstiden, framför den ljusa.
Det är svårt att tro, men jag har t.o.m träffat en sådan raritet av människoart.

Egentligen borde man uppskatta mulenhet och skymningstid mer, då man blivit gammal och rynkpluffsig och gråstripig. Det är inga vackra människodrag som avslöjas i ljuset. Och ännu mindre då man är lättklädd.
Men tänk, det struntar jag i.... bara jag inte befinner mig i ett upplyst rum med tonade spegelrutor, så slipper jag ju se mig själv. En annan lösning är att låta bli att titta på spegelbilden. Iallafall på nära håll.

Åkte hem direkt efter en rolig första skoldag på den sista terminen. Tog den dagliga promenaden. Mörkt blev det så fort solen gått hädan för denna dag.

Eleverna skrev sångtexter idag på musiklektionen. Flera grupper skrev om att de längtade efter snö och vinter. Skam till sägandes, så är det nästan så att jag gör det också, för nu är jag trött på att det ska vara så förtvivlat mörkt. Trots att vi går mot ljuset.

- Du kanske inte befinner dej på kontoret nu? Mannen i telefonen ställde frågan. Eller var det ett påstående.
Jag svarade Nej, jag var ju ute på promenad.
I mitt stilla sinne hann jag reflektera över frågan/påståendet: KONTOR! Under fyrtiofyra års yrkesliv så har jag aldrig haft ett kontor. Möjligen del av arbetsrum, men aldrig kontor.
Faktum är, jag har aldrig behövt ett kontor, mina hemklassrum har varit ett alltiallorum, där eventuellt kontor ingår.

Mannen som ringde var från kommunens IT-avdelning.
Jag hade under skoldagen efterfrågat deras hjälp, för jag skulle behöva ladda ner ett program där man kan skriva in noter. Förr skrev man på notpapper, men sådant extra arbete behövs inte i datorernas tidevarv. Kollade vad kulturskolan använde och rekommenderade för program. Jodå, det fanns ett gratis, ett som var enkelt att jobba med; musescore.
Bra, nu gällde det bara att få ner programmet i arbetsdatorn.
På den gamla goda tiden, då när vi lärare (äntligen) fick egna jobbdatorer, så kunde man ladda ner vad som helst.
Det blev det stopp på, det var ingen säker metod. Istället skulle vi, då vi behövde ett program, ansöka om adminstratörstatus under en dag. Funkade jättebra! Tänkte att det fortfarande var så, och blev lite förvånad över att få ett fysiskt samtal istället för en datum och ett lösenord på mailen.

IT-mannen föreslog att jag skulle ringa honom idag, men då jag sa att tanten har lediga fredagar, så tyckte han att det räckte på måndag.
Inte så lätt att komma ifrån och ringa då man har elever, så jag föreslog att jag skulle ringa hemifrån idag på morgonen. Det fick jag OK på.
Och gjorde så.
Det var inget lösenord jag skulle få.... vilket jag var helt övertygad om. Jag hade inbillat mig, ganska logiskt, att nu gällde bara lösenord från datatekniker, under samtal med vederbörande.
Teknikern skulle fjärrstyra min dator, ta över kontrollen och på egen hand ladda ner det kostnadsfria programmet. Han lyckades inte, sannolikt för att jag inte fanns på mitt "kontor".

Naturligtvis ställde jag frågan varför man inte längre kunde få en-dags-tillåtelse till nedladdning avde program man behövde.
Nej, det var slut på det. Från årsskiftet hade säkerhetsansvarig förbjudit all annan nedladdning än den som IT-support tillhandahöll.

Man blir så TRÖTT! Allt ska vara så förbenat säkert. OK, världen förändras dag för dag, men man måste inte misstro allt och alla för det. Saker KAN hända, men ibland händer de värsta saker trots all säkerhet.
Man måste ha både livrem och hängslen och dessutom ryggen fri.

Många av oss, de allra flesta vill jag säga, har levt i en tid då säkerhetstänket låg på en helt annan nivå. På den tid då man kunde göra saker utan att det skulle vara livsfarligt....
ta med elever på skolresa ... ÖVER NATT ... i egna bilar.... på cykel

... och tänk, jag, urusla skidåkare har åkt i slalombackar utan hjälm,... det finns en anledning till att jag aldrig mer kommer att åka i en backe... en tant som knappt har styrfart ser ju skitdum ut i hjälm...

... jag har cyklat långt, med två barn på cykeln, utan hjälm.... åkt pulka utan huvudskydd....

Nu hamnade jag en bit ifrån IT-sektionens ovilja att betro mig en nedladdning. För visst är det bra att skydda sig, när man faktiskt kan slå ihjäl sig.
Men vad kan hända om jag laddar ner ett program som är ett hjälpmedel i min undervisning?

Årskurs sex i vår skola har sedan lång tid tillbaka fått komma på studiebesök på ortens stora kabelföretag.
Under de första gånger jag var med på rundvandringen i fabriken så var de enda säkerhetsföreskrifterna "se men inte röra".
Ganska snart fick man ta på reflexvästar då man befann sig på fabriksområdet. Så man skulle vara synlig för truckförarna. Ok...
Sen kom föreskriften att alla måste ta på skor med förstärkt tå. Svettigt och otympligt... och vad skulle kunna hända så man hade nytta och skydd av sådana skor. Att en kabeltrumma kom rullande ??? Har det hänt månne?
Under de senaste besöken så har vi även tvingats ta på oss skyddsglasögon, ja, även vi som normalt bär glasögon. Varför, det har jag inte fått något svar på. Man drar ut koppartrådar till kabel, man använder glasfiber från Kina, man lägger isolerande material runt kablarna. Nej, jag kan inte förstå vad som skulle kunna hända... eller om någon på fabriken någonsin skadats i ögonen.
Säkerhetsansvarig har nog gått på för många kurser....

Visst är säkerhet bra, men när det går över till dumhet, då förlorar det sin trovärdighet.

För egen del så brukar jag, för min egen säkerhets skull gå med stavar. Åtminstone då jag går i skog och mark, eftersom jag är expert på att snubbla och ramla omkull.
Idag förde olika ärenden oss till Ulricehamn. I väntan på tid som skulle passas, så gick vi en runda och hittade några geocacher. I stan, och på asfalt använder jag inte stavar. Där känner jag mig betydligt mer säker. Fast visst kan oturen vara framme ändå.
Kändes iallafall gott att ha gått mer än 12000 steg och nästan en mil utan stavar. Det var ett tag sedan sist. Än klarar tanten sig utan käpp och rollator, men om hon ger sig ut på skogsstigar, så är det inte så säkert.

Minns så väl när skolchefen stod där i matsalen på vår förra skola och talade om att vi hade gjort ett bra jobb, men att man alltid kan bli ännu bättre.

Kände en stor lust att gå fram och strypa karln, den gången, men det är klart, det gör man ju inte mitt framför näsan på folk. Inte om man vill ha sitt jobb kvar. Ett jobb som jag alltid varit väldigt nöjd med.

Eleverna ska ha sina IUP, även de som är superambitiösa och gör jättebra jobb, ska författa nya mål att jobba mot. Det har hänt flera gånger att jag, tillsammans med elev och förälder, skrivit att vi är nöjda med det jobb som görs och vårt mål är att fortsätta på samma sätt.

Nu läser inte skolchefer IUPer, ( alltså elevens individuella utvecklingsplan)- Det gör nog aldrig rektorer heller, det har de inte tid med. Så jag har fått behålla mitt jobb i alla år, trots att jag varit tämligen nöjd med vad både mina elever och jag själv uträttat.

Man måste få vara nöjd och vila i det. Om man vill bli ännu mera nöjd, så måste det komma från en själv, inte vara krav från någon annan,

Blev jättenöjd med fotoboken som kom med posten igår.
Länkar de foton som jag lägger ut på Instagram till Facebook, och på Facebook fanns en annons om att jag kunde beställa en fotobok med alla mina delade foton.
Jättefin bok, inte så jättedyr heller. När jag gång efter annan bläddrat igenom boken så anser jag mig vara till 80 % riktigt nöjd med fotona. De andra de duger de också, jättekul att se tillbaka på 2019 genom bilder.

Nöjd är jag också med dagens förmiddagspromenad. 8 km och nästan 11 000 steg.
Ja, jag är faktiskt nöjd med aktivitetsklockan, inköpt för två år sedan, som så ofta ser till att jag får till ordentliga rundor, då jag har tid med det.

Läste någonstans ( eller kanske hörde) att någon ( forskare ?) kommit fram till att det räcker med 6000 steg om dagen för att man ska känna sig nöjd.
Bra att ha två olika mått att utgå ifrån, för då kan man ju faktiskt känna sig nöjd de allra flesta dagar.

Nöjd är jag också med att jag plockade fram noter, alltså riktiga noter med både bas och diskant noter, och satte mig framför pianot en stund. Det var länge sedan som jag senast tränade vänsterhanden mer än på ackord. Det var svårt! Men om jag återkommer till pianostolen, med samma noter framför mig gång efter annan så kommer det att bli bättre.
Man måste träna för att bibehålla en färdighet.

Tog fram gitarren, laddade ner en app och fick den stämd också. Utifrån riktiga frekvenser. Gitarren
( inte ofta använd den heller nuförtiden) har haft inbördes stämda strängar. Det visade sig att de låg en halvton för lågt. Supernöjd med lyckad stämning, nu när instrumentet ska bli utlånat till musik/gitarrundervisning i mindre grupp under några veckor.
Är förresten nöjd med att jag tillsammans med kollegan, kan se till att eleverna får med sig allt som står i läroplanen angående musik,

Ytterligare saker som jag är nöjd med: Att jag fått igång skrivandet och bloggandet igen. ( Får tacka alla nyfunna vänner för det)
Att dagen har blivit ytterligare tre minuter längre jämfört med igår.
Att vardagen är här igen, och att jag utför ett viktigt jobb under mina tre dagar i skolan, trots att jag egentligen är pensionär...
Att jag oftast känner mig nöjd med tillvaron.... och om jag inte gör det, har förmåga att hitta på något som gör mig nöjd.

Fantastiskt väder idag. Iallafall för den som inte gillar vinter. Lite blå himmel har kunnat skönjas mellan molnen, och det har varit ljus, det har varit nästan lite ljummet i luften.
För alla som vill ha snö, eller iallafall möjlighet att tillverka kanonsnö, så är verkligen mildvädret ett hinder.

Har tagit två promenader idag, en före kött stroganoff-lunchen, en efter.
Första promenaden gick på landsväg, körväg och byväg.
Gick planlöst ut efter lunch, men fick plötsligt en idé; Jag ska gå den lilla rundan, där det i våras låg en stor kvistig, nedfallen asp i vägen. Den måste väl borta nu, jag har inte gått där sedan i april/maj.

Till min förvåning låg den kvar, i samma skick som för tre årstider sedan. Förvånade mig storligen att inte markägaren röjt undan den.

Tanken slog mig, liksom andra gånger då det legat nedfallna träd i min väg; Är hinder till för att övervinnas eller ska de i möjligaste mån undanröjas?
En fråga som man kan diskutera länge!Tycker själv att är bra att det finns hinder att utmanas sig mot, men de ska inte vara oövervinneliga. De ska vara lagom, precis så att man klarar dem. Jag tog mig förstås runt, vilket betydde krypande under taggtrådsstängsel, en liten bit på djurstig och ett längre kliv över ett litet dike. Frågan är om jag övervunnit hindret, då jag bara tagit mig runt det.
Fram kom jag iallafall!

Det här hindret, på en annan runda, en runda som jag ofta går, det är lätt att ta sig över. Det har jag gjort många gånger.
Ändå sänder jag lite syrliga tankar till markägaren varje gång jag ser hindret framför mig; ska det vara så svårt att undanröja det gamla granskelettet?

Den här krabaten, som jag mötte på byvägen, den borde iallafall absolut hindrats från att ge sig ut. Än så är det långt till vår, men det är inte så lätt att förstå, när vädret signalerar något annat.

Började jobba lite med retorik med femmorna idag. Har anmält klassen till retorikmatchen. Visst vore det kul att få åka till Stockholm och TV-huset ännu en gång!

Dagens uppgift var att vi skulle jobba med ethos, patos och logos i samband med att vi repeterade Sverige i so. Man skulle "övertala" en person som behövdes i Sverige att flytta hit.
Flera grupper ville ha kockar från Italien eller Thailand som skulle öppna en pizzeria respektive thairestaurang i Grimsås, Någon grupp inbjöd en dansk handlare att öppna affär.
Flera var riktigt bra i sin retorik.
Sist kom detta.
Ethos var så starkt så att jag nästa började gråta. Eleverna fick jobba fritt den sista kvarten av lektionen.

Kära Anna-Lena, Du är en av dom bästa lärarna, INTE FÖR ATT SMÖRA. Snälla stanna kvar hos oss, vi vill ju att du ska uppleva den nya skolan tillsammans med oss.

Du är bra på SÅ många sätt, När man ser dig på morgonen känner man glädje i hela kroppen,det är som man får en start kick på rumpan. VI vill ha dig som lärare i sexan! (tillsammans med Mari).

Vi vill att just DU ska hålla i lucian, Du har jobbat här så länge och vi kan slå vad om att ingen någonsin har ogillat dig. Det kommer bli dumt och tomt utan dig. Vi vill att du jobbar kvar tills vi (klass 5) har börjat i sjuan!

Du kanske kollar på en lyxlägenhet i Spanien,Skit i det stanna kvar här.

Här i Sverige så har vi mycket att göra! Vi har t.e.x fjällvandring uppe i fjällen,ta med ett tält och sov i naturen, som mat kan du plocka lite bär och svamp,för här finns allemansrätten

så då kan du göra allt som vi precis berättade.

Här har vi också gott om mat om det skulle bli krig, Vi har massor av odlingar och massor av djur som vi kan slakta.

Det finns också väldigt fina ställen att besöka här i Sverige som tex globen,turning turso,Liseberg och Gröna lund, såklart finns det fler intressanta ställen men det var bara några exempel. Så vi ber dig stanna på vår skola och flytta inte till Spanien.

.... och bild och idrott, behandlas märkligt i skolans värld, anser jag.

Bild ger en otroligt bra möjlighet till avkoppling, att gå in i sig själv och bara vara. Vid en väl fungerande bildlektion, så är det alldeles knäpptyst, för alla använder sin högra hjärnhalva och skapar, utifrån sin egen förmåga. Sällan går tiden så snabbt, och sällan känner man sig så avslappnad, som när man jobbar med en bild.

Musik är en utmärkt källa för energiuppladdning. Sång, musicerande och musikskapande i grupp, det är en riktig batteriladdare, både för barn och vuxna.

Att rörelse, koordination och konditionsträning är viktig för välbefinnandet det vet vi alla.

Daglig rörelse är en investering för framtiden . Dessutom skapas god energi, då man rör på sig.

Ändå så är de tre viktiga ämnena väldigt styvmoderligt behandlade i timplanen. Det ges alldeles för lite tid för att våra elever ska kunna uppleva och att ta till sig den energi och återhämtning, som de kan ge.

På vår lilla skola så "fuskar" vi lite, vi tar lite tid från andra ämnen. Tyvärr kanske man inte kan göra så på större skolor, med mindre flexibilitet i schemana.

Och "fuskar" ... nej, det gör vi inte.... vi ger eleverna mer av det bästa de kan få.

Jo, jag hade nog tyckt att det kunnat vara OK med fria blöjor till barnen på förskolan. Om det hade varit förr. Ja, inte så långt bort i tiden som när vi tog med blöjor till våra barns dagmamma, utan så mycket förr som för... tja... när det fanns mer pengar i de kommunala budgetarna. än vad det gör nu.
Fast då kanske man skulle fått gå tillbaka till förra decenniet, för nog är det så att det länge känts fattigt för kommunerna.
Ibland har man dock, som kommunal anställd, sett stora summor specialanslås. Bara det att de oftast haft en tidsgräns innan de måst göras åt, och därför blivit lite tokigt använda. För att man inte fått tid att fundera.

Det här beslutet med fria blöjor till förskolebarn ( finns dagmammor kvar förresten...?) borde man kanske funderat lite längre på. Vad innebär det att föräldrarna ska slippa ta med blöjpaket till de små barnen?
Blöjor kostar pengar, och just nu så är kommunala budgetarna mer ansträngda än någonsin. Tror att alla som jobbar inom skola och omsorg fått bli varse detta. Blöjor ska betalas, och då måste man sannolikt byta blöjor mot personal. Varvid det blir heltokigt. Välutbildad, kompetent och tillräcklig personal, det är A och O i alla dessa verksamheter. Att bra mat serveras är också viktigt.
Sådant som man redan i årets budget måst dra in på, och som blir ännu mer utsatt, då pengar ska budgeteras till blöjor. Tror också att de allra flesta föräldrar föredrar välfungerande verksamhet före fria blöjor. Hur tänkte man?

I Borås Tingsrätt hade man igår ett förhandling, där tre män satt åklagade för att de hoppat över ett läktarstaket och tagit sig in på området vid fotbollsplanen, i ren glädje, då Elfsborg i absolut slutminut gjorde det avgörande målet mot Kalmar.
Åklagaren yrkar på att man ska dömas till ett rejält bötesstraff, eftersom man tagit sig in på "otillåtet" område.
Vid nästan varje hemmamatch, så finns det ståplatspublik som bränner bengaler. Ibland hör man också smällare. Irriterande, lite småfarligt och inte något som är tillåtet. Är det någon som blivit åtalad för detta. Nix! Här borde man kanske funderat på om inte de som bara vill ställa till oreda fortfarande befinner sig i blöjåldern, mentalt sett, och förbjudit dem komma in på arenan utan "vuxens"/ansvarigs sällskap.
Men se det vågar man inte, för det är lite hotfulla, de som smäller och bränner... och dessutom skyler sina ansikten i balaklavas.
Glad så det förslår, det är man får man inte bli, inte på en fotbollsarena, för då kan man bli kriminellförklarad.

Svägerskan undrade om vi hade lust att åka med på trubadurkväll, innehållande någon typ av quiz, i Svenljunga. Hon hade mobiliserat en stor del av byns gravt medelålders och nypensionärer att bege sig till grannkommunens centralort denna lördagskväll. Visst ville vi åka med, det är inte så ofta man gör gemensamma byfolksutflykter.
Tony´s restaurang är en hamburger och pizzarestaurang.
Jag är ingen hamburgerälskare normalt, inte vad det gäller hamburgerkedjornas utbud, men här blev det bingo direkt, då jag valde en burgare med chévreost, valnötter och bacon från menyn. Med coleslaw till. Hamburgare i alla ära, men detta var en helt annan rätt än vad jag till nöds tvingat i mig på snabbmatsställen. Det var gott, supergott!

Quizaktiviteten, den bestod av ett bingo. Ett rutnät med nio rutor, det var bingoraderna, De var BINGO-giltiga enbart horisontellt.
Under rutnätet fanns en lista på 40 - 50 olika artister/band. Vart och ett lag fick sedan välja nio namn ur listan och fylla de nio rutorna med.
Trubaduren spelade sedan låt efter låt, och spelades de artister som fanns på vår bingobricka, så fick man "kryssa" rutan.
Vårt lag lyckades få in alla BINGO-raderna, en rad, två rader och tre rader, först av alla.
Vinsten var rejält tilltagna presentkort på Tony´s. Räcker nästan till en hamburgare eller pizza till alla oss bybor.... för nu måste vi ju åka dit igen och använda vinsten.

En kul variant på quiz, tyckte jag. Här var det inte kunskap som gällde i första hand, speciellt som alla artister presenterades efter varje melodi, har var det rena slumpen som gjorde om man fick bingo eller inte.

En enkel grej som man skulle kunna använda i skolan, i många ämnen. De allra flesta tror jag. Tänker att min lilla mattegrupp i tvåan kunde träna på addition och subtraktion via en liknande ruta i morrn. ...

Idag har vi absolut kunnat ropa BINGO, vad det gäller vädret. En sådan fin och solig dag det blev, när väl morgondimman lättade.
Tog två promenader efter det att jag bakat två sorters fikabröd.
En före lunch och en efter lunch.
Aktivitetsklockan signalerade BINGO på 10000 steg en bra bit innan jag kommit hem från eftermiddagspromenaden.
Lite dumt att låta de där stegen bli så styrande. Vill ju gärna få till 10 000 stegs-bingo minst fem dagar i veckan. Samtidigt så är det jättebra, den där lilla datorn på armen, ser till att jag kommer ut och rör på mig.

Hälsade på väninna Karla på eftermiddagspromenaden. BINGO igen! Där fick jag se hennes omtalade, ovanliga amaryllissläkting "Äkta makar" i full blom. Så jättefin, och så roligt att se en så ovanlig blomma. Hon hade knopp i flera krukor, så har jag tur, så kan jag ropa BINGO vid fler hälsapåtillfällen.

Det finns ett enkelt litet ord på fyra bokstäver, som är så lätt att säga och som sprider så mycket positiv energi.
Ordet TACK!
Ändå tycks det användas allt mindre, kanske det är ett o-coolt ord, sån´t förstår ju inte jag.
TACK- visst är det ett neutralt laddat ord, men ändå ett positivt gödningsmedel?
Även om man inte gillar en person, så kostar det ju inget att uttrycka ett TACK. Om man har något att tacka för, förstås.
Även om tjänsten som någon gjort en är liten, så är ett TACK helt gratis att de tillbaka.
Ett ärligt TACK är av så stort värde för den som får det.
Finns det oärliga TACK? Nej, för ett TACK kan inte vara oärligt, då har man inget att tacka för.

I skolans värld, så händer det att man bjuder eleverna på något. Det kan vara alltifrån en lite sötsak när man kommer tillbaka från en utlandsresa till en lite enkel julklapp. Det är absolut inte självklart för eleverna att säga TACK. Nästan lika vanligt är frågan HUR MÅNGA FÅR VI ? FINNS DET MER?

Vuxna borde ha vett att tacka, tycker man. Det är inte ett dugg självklart. Ibland känner jag mig ledsen över uteblivna TACK. Lika positiva ringar som ett TACK ger, lika negativa känsla sprider det uteblivna tacket.

Jag tror att jag är bra på att tacka. Jag hoppas verkligen det!

Mina små barnbarn, dom är riktigt bra på att säga uppriktiga tack. - TACK mormor! - TACK för maten!

Jag är så glad för att mina döttrar och svärsöner varit så noga med att lära sina små att säga TACK! Hoppas att de fortsätter att ta med sig det lilla viktiga ordet genom livet.

Eller historien om hur en "sopa" kan vinna första pris....

Eller vikten av att omge sig av rätt personer.

Det var quiz-kväll i Glasets hus igår. Den första för säsongen.
Vi har varit med på de flesta quiz-kvällar under de sex år som de arrangerats.
Oftast har vi varit ett fyrmannalag, bestående av svägerska Helena, svåger Roger, make Claes-Erik... och så jag. Roger och Helena är superallmänbildade. C-E och jag har kompletterat deras få akilleshälar och gjort så att vi nästan alltid varit i topp tre vad det gäller placeringar. Förstaplaceringar har det blivit lite då och då.

Igår var det publikrekord vad det gäller QUIZ i Glasets hus.
144 personer hade bänkat sig för att inledningsvis äta en libanesisk buffé ( mycket god) och därefter "quiza" , helst i lag om fyra personer.
Sedvanlig svarstalong med plats för sexton svar delades ut till varje lag. Dessutom fick varje personen en egen liten talong med tio numrerade rader. Det skulle bli kvällens överraskning, berättade frågesportsledaren. En tävling i tävlingen, där första pris var en vas, som man blåst i glashyttan.

Efter närmare halvtid i quizet, kom så "överraskningen". En intro-tävling!

Min första reaktion var - Den tävlingen struntar jag i!
Jag har sannolikt något kopplingsfel i min gamla hjärna, för den klarar inte / klarar väldigt sällan att kombinera intro och låt. Jag måste liksom nynna mig fram genom en text, för att hitta rätt. låttitel

Nåja, det var ju dumt att sitta där och titta på.... och förresten så kunde jag ju använda mig av de förmågor som mina medtävlare besitter.... vi kom ju ändå till Glasets hus som ett lag.

Så OK, jag försöker väl då. ( Fast en sådan tråkig "överraskning" , bland det sämsta man kan överraska mig med... )

Första introt: Piccadilly Circus, skrev jag.... sneglade på C-E som skrivit Fångad av en stormvind.... kollade över lite på Helenas papper.... där stod det samma låttitel. Så det blev att ändra.
Andra introt: Välkänt.... In a cold... där bröt man: Såg att C-E skrev ... ja, förstås: In the ghetto.
Nummer tre: Jag kunde alldeles själv! Idas sommarvisa
En dragspelslåt kom som intro: Benny Anderssons fru, sa C-E. Får jag sådana ledtrådar, då framstår allt glasklart i min hjärna: Födelsedagsvals till Mona
Två takter piano, enbart diskant : Sov på min arm, trodde Helena. Ja, då skriver jag väl det, kände inte alls igen...
Jailhouse Rock, den var rockexpert Roger säker på. Jag skrev det samma... och visst hörde jag att det var Elvis-stuk.
- Vad heter låten i Såsom i himlen, undrade Helena. Titlar har jag inga problem med, om jag bara slipper tampas med enbart ett intro... Gabriellas sång.
- Låten ur Chess? frågade Helena. - Athem förstås.
Let it be kunde jag nynna mig fram till för egen hjärna,
Två toner ? Pam-pam... - Du gamla du fria, trodde Roger.
Smart tänkt, tyckte jag. Vilken annan låt skulle man nöja sig med två toner på?

Efter pausen så gick frågeledaren igenom rätt svar. Nio rätt hade jag. den jag inte alls kände igen, det var Memory.
Elva personer med nio rätt. Namnen på de elva räknades upp, och förärades med var sitt presentkort till en lunch på Glasets hus. C-E fick ett, jag fick ett. Roger och Helena...? Nä, de hade inte tagit fasta på den egna idén om Du gamla du fria...
Kändes lite snopet, det var ju Helena som känt igen introna, och så fick vi skörda vinsterna.....

En av de elva skulle få första priset. En ung tjej ur publiken drog en av svarstalongerna.
Den med mitt namn på....!

Jag mottog verkligen varma applåder, då jag lite småyr av ett och ett halvt glas vin, tog mig fram till scenen för att hämta ett av de finaste priser som någonsin delats ut i quiz- sammanhang på Glasets hus.

Som gammal lärare är man lite halvofficiell person, många känner igen en, och det fanns väldigt många bekanta ansikten bland "quizarna".

Det kändes lite falskt, att jag, sopan på intron, skulle motta finaste priset ... och framförallt motta de fina, hjärtliga applåderna.

Här stod jag framför alla och mottog applåder för att jag var "intro-expert."... och så var jag egentligen bara en simpel bedragare.

Kunde inte låta bli att fundera vidare på min orättfärdiga uppmärksamhet. Hur vanligt är detta? Kom att tänka på mitt eget gebit, där rektor - t.o.m skolchef, oftast står som mottagare för de rosor som ges då man lyckats med något inom skolans värld. Medan det till absolut största delen är goda lärare och annan personal som borde få ta emot ovationerna.

Antagligen är det så inom många områden, med goda rådgivare, rätt personer omkring en, så kan även den som inte är så bevandrad eller har så goda kunskaper inom ett område, komma långt. Bara man vågar att ge sig in i spelet.... vilket jag ju gjorde... trots att jag tänkt stå över...

Hur gick quizet då?

Vi hade 14 rätt av 16. Det fanns ytterligare tre- fyra lag som hade det resultatet.

Och så fanns det en vinnare, en värdig sådan, för det fanns åtminstone ett par svåra frågor. Vinnarlaget hade alla rätt. Bra jobbat och jättegrattis till de som var bäst på riktigt.

Den dubbla känslan sedan igår kväll sitter kvar ännu.... en falsk förstapristagare som fick möta fantastiskt varma applåder....

( Bilderna är tagna... ja. alla utom vasen då... på eftermiddagens promenad)

Garderoben

Traditioner

Skogspromenaden

Färdigsspelat

Nyår

STOPP!

UT!

NEJ!

Underlag

Slut

Mörkt

Säkerhet

Nöjd

Hinder

Retorik

Musik....

Blöjor

Bingo!

Tack

Intron