Femfemman

Har absolut inte vant mig vid ledig fredag ännu. Alltså ledig-ledig. För jag har inte haft någon. De tidigare lediga fredagarna har ägnats åt annat än åt ledighet.
Förhoppningsvis ska det samma gälla ett antal fredag framgent.
Att ledigheten är fylld med aktivitet.

Så man är ju inte lite knäpp när man vaknar och är lite orolig, Vad ska jag göra idag? Jag vet ju inte det... har inget planerat...En fredag morgon utan kontroll...

Man får inte vara sämre än att man fyller det "tomma" med något...

En långpromenad t.ex.
Lyssna på ett Sommarprogram.
En sju och halvkilometersrunda räcker gott till ett sommarprogram.
Emma Leijsnes sommarprat handlade om varför killars och tjejers skolresultat skiljer sig så mycket åt, generellt sett.
Ett synnerligen intressant prat för skolnörden. Speciellt som det blir allt mer tydligt, tjejerna lyckas bättre än killarna i allt. Sen finns det killar som når höga skolresultat också, men det är tjejer som har de allra högsta betygen.

Det är betydligt fler tjejer än killar som tar en universitets/högskoleexamen. Än råder mansvälde på näringslivets allra högsta poster, men på ledningsnivå nummer två, där är kvinnor i klar dominans.

Killar som inte lyckas med skolan, inte lyckas komma in på gymnasiet tack vare ofullständiga betyg, de är de stora förlorarna. De får inget jobb, och det är svårt för dem att finna en tjej att bilda familj med.

Att ingå i ett kriminellt gäng, det kan då bli en bekräftelse för dessa killar...
Eller så blir de deprimerade och kanske t.o.m tar livet av sig.

Vem bär ansvaret? Skolan av idag är absolut ingen skola för alla.
Alla barn/unga, oberoende på bakgrund, förväntas nå samma ( förbannade) "mål" på samma tid. En omöjlighet, speciellt som 10 - 15 % av alla skolelever helt enkelt inte har intellektuella resurser för att nå dessa mål.

Skolans kravnivåer, samt att skolorna är så segregerade, skapar misslyckanden och utanförskap. Och stress hos tjejer....

Jag tycker att Tranemo kommuns ska strejka mot betyg och omdömen, och istället vara ett föredöme på hur man tar hand om sina elever på ett bra sätt.
Man gör det genom att ta bort alla teoretiska krav på skriftliga utvärderingar och analyser på praktiska ämnen. Man ger bara betyg i på högstadiet, och då utgår man från en helhetsbild på elev, hur man lyckas i olika ämnen utifrån förutsättningar och inte utifrån de förbannade kunskapskraven.
Eleverna kan bestämma vilka ämnen de vill satsa på, utifrån intresse och fallenhet.
Svenska måste alla jobba mycket med, framförallt läsa och tala.
Matte och engelska måste förstås alla ha, men det ska finnas ett val mellan två olika svårighetsgrader.
Samarbete med arbetslivet ska utvecklas, man ska veta vad som behövs för att få jobb på olika företag.

En vision, en utopi. Jo, jag vet. Jag vet samtidigt att min skoltanke är riktig. Utgå från dem vi är, tro på oss, och låt oss utveckla våra goda kvalitéer. Bekräfta. Stöd, skapa nya intressen, men tvinga inte. Mät inte alla med samma måttstock! Ställ större krav på de ( killar) som har resurser till goda skolresultat, ställ individuella krav på barn som inte har sociala/intellektuella/ livs- förutsättningar. Ge alla en chans att få ett bra liv!

Dryga en och en halvtimmas tidig förmiddagspromenad, det är en energipåfyllning av bästa sort.
Fönster har blivit putsade, lingonsylt kokad, tvätt har blivit fixad, garderoben genomgången...
Kameran kom med, har varit lite si och så med et på sistone. Tänkte att jag kanske inte tyckte att det var kul att fota. längre... men det är det ju, absolut.
Hela hösten är fin fototid!

Till och med fröfyllda skräppor kan vara fina.

Mina fina nya kläder kom idag.
Två klänningar, två långkoftor.
Dyrt, javisst, men roligt att kosta på sig något annorlunda.

Var på klädvisning hos en bekant till Johanna i tisdags. House of Lola heter klädmärket som har de mest bekväma och snygga kläder man kan tänka.
Roligt att hitta kläder som passar storvuxen, äldre kvinna! Detta trots att de andra klädvisningsbesökarna var betydligt mindre och betydligt yngre än mig.

Och jag som tänkte ha köpstopp vad det gäller kläder!

Funkar inte på mig, tyvärr.

Bättre att köpa bra kvalitet och icke-mode, än att köpa slit och släng-kläder. Fast det har jag inte gjort på länge förstås. ( Om man undantar de helt onödiga besöken på Primark)

Hoppas och tror att "trasmodet" för unga håller på att försvinna. Det sjukaste mode jag träffat på, att betala för kläder som är trasiga.

Second hand är superbra däremot. Tror att jag skulle ha svårt att köpa något... mest för att det inte finns så mycket för stora tanter.
Var däremot på ett "barnloppis" i Malmö för två veckor sedan. Köpte superfina kläder och leksaker till de tre barnbarnen, riktigt billigt.
Tänker att det kunde vara något för vår kommun också, varför inte ett "barnloppis" i Limmared några gånger per år. Alla som vill får komma och sälja, kostar inget att sälja, men är en vinst för både familjer och för miljö.

Kan absolut skicka tanken till Bodil på Glasets hus. Det är en driftig tjej!

Fint väder ute, trots hot om regn. Får ta en liten sväng till och njuta av den sista sensommarkänslan.

Se där, det gick ju bra att fylla en ledig fredag!

Det händer inte mycket på bloggfronten.
Tråkigt att man lagt av sig på det här sättet.
En gång, i bloggeriets svärmeritid, så blev det inlägg nästan varje dag. Det kändes nog som ett påhäng ibland, men oftast så fick man till lite tankar och åsikter.
Idag är bloggandet mest ett upprabblande av händelser.
Hoppas att det blir bättre med bloggandet, då pensionstiden kommer.

Eller, den är ju redan här., pensionstiden, alltså... bara jag som inte låter den ta över.

Ska förresten få min första "riktiga" pension i dagarna. 25% av allmänpensionen ska jag ta ut under det första året, nu när jag bara jobbar 65%. Blev rent förskräckt över hur liten den allmänna pensionen är. Anser att vi pensionärer borde göra som Greta.Strejka. För högre pensioner.
Dessutom borde alla som är 50 + organisera sig för högre pensioner.

Blir så jäkla förbannad när man tar bort värnskatten. De som tjänar orimligt mycket, det är de som ska ge tillbaka till samhället.
Sen tycker jag att alla vinster - alltså sånt som folk vinner på lotteri, överstigande 1000 kr, borde beskattas. Ordentligt! Jag vet att det är beskattat innan vinsten utdelas, men jag tycker att det är helfel att det kan delas ut höga vinstsummor utan att man delar med sig till samhället! Sen behöver det inte gå till pensionärerna bara.... vården behöver också en massa tillskott. Hörde av en vän som varit inlagd på sjukhus några dagar, hur högbelastade man är på sjukhusen.
Inte konstigt att det är svårt att rekrytera till sjukskötersketjänster, tänker jag.

Sen behövs pengar till skolan, förstås. Fast ännu mer behövs det att vi lärare har rätt att säga ifrån utan att föräldrar anser att deras barn blir kränkta.

Önskar så att vi vanliga människor hade mer kraft och sammanhållning att säga ifrån!

Vad det gäller uppdatering så rasslar det på in i hösten. Barnbarnen tar en del tid. Kvalitetstid!
Skolan tar tre dagar i veckan. Även det njutbara dagar.
Líte läsning, dagliga promenader eller cykelturer, lite stickning, lite hushålls eller trädgårdsarbete. Minsta möjliga "göra ingenting"-tid. Fast sova, det är en tillfredsställande tillvaro.

Så ser vardagen ut för en pensionär som vägrar ta steget fullt ut.

I helgen hade vi några fina dagar, då vi tog med Konrad till kusinen Ava, när hon fyllde två. Dagar som gav minnen för resten av livet. Hoppas att vi kan göra om resan, utan födelsedagfirande...

På onsdag åker vi till Italien för en ny, förhoppningsvis, härlig vandringsresa. Lite resfeber finns. Den drabbas jag alltid av.
Uppdatering av bloggen kommer nog inte förrän vi är hemma i Sverige igen.

"Jag längtar till Italien, till Italiens vackra land, där små citroner växa, så gula invid strand."
Jag gillade den sången, när vi sjöng den i skolan. Men lite osann är den, citroner växer allt en bra bit från stranden. Gula är de inte än, det blir de inte förrän om några månader.

Förresten så är det dåligt med stränder i stora delar av Italien. Bergen går ända ut till havet, där de kastar sig handlöst ut i det blå.

"Det var på Capri vi mötte varandra, jag minns det än som det vore igår". Den låten sjöng vi inte i skolan, men ändå är det en slinga ord och melodi som finns kvar i hjärnvindlingarna, sedan barndomen.

Jag har alltid föreställt mig Capri som en fantastisk vackerhetsplats. Mina förväntningar kom inte på skam.

Den sten och trappbelagda vandringsleden radade upp pärla efter pärla.

"En sjöman älskar havets våg" Nja, det var inte mycket till vågor den dag som vi besökte Capri, ej heller någon av de andra dagarna, då vi befann oss längs Sorrentohalvöns branta kuststräckor.

Båtfolket, framförallt de som tycktes mest båtbesuttna, tycktes iallafall älska Capri.

"Borgmästar Munthe, han red på sin Brunte...." sjöng morfar för mig,

På Capri finns en svensk egendom, tillhörande svenska staten. Det var inte borgmästar Munthe som såg till att han vackra hus och fina trädgård, förstås med havsutsikt, fick fortsätta att vara svenskt, efter hans död. Det var läkaren Munthe, svensk livmedikus och drottningkurtisör som lät bygga det stora ljusa huset. Idag är det museum- och svenskt konsulat.

"Funcilo, funcilo". Den låten fick sitt namn efter den linbana som gick upp till det som var Vesivius topp fram till det senaste utbrottet, 1944.
Nu är linbanan borta, och vulkanen har blivit 60 meter högre på sin högsta punkt, jämfört med förra utbrottet.

Upp till högsta toppen fick vårt vandringsgäng gå, tillsammans med vulkanguiden, vilken stod i ständig kontakt med mätstationer och vädersatelliter. Det är farligt att balansera på kanten, men det är en riktig höjdare, det vill jag lova.

"Ovan regnbågen finns ett sagans land". För första gången i mitt liv så har jag, på väg till Vesuvius topp, befunnit mig ovan regnbågen. Fel i texten igen, det är inget sagoland, om man nu inte vill höra en saga om lavasten, vulkansand, markvärme och farliga gaser.

"Sol, vind och vatten är det bästa som jag vet". Sol och vatten fick vi njuta av under våra vandringar. Vind fick vi känna av några dagar. Ursprungstexten lära ha varit "Sol, vin och vatten". Nu är det faktiskt betydligt godare med en öl efter timmar av vandring. Ett glas vin kan dock lätt slinka ner framåt kvällen.

"Fjäril vingad syns på Haga" . Inte bara där. Fjärilar stod till tjänst som goda pollinerare, även i södra Italien.

Härliga dagar med mycket motion, god mat och dryck, trevliga medresenärer, nya vyer och nya kunskaper blev det.
Att vara hemma igen, i vardagen, det känns också bra.
Men nästa års vandringsresa, den har jag redan börjat fundera på. Tänk om man till och med skulle slå till och unna sig två. Man får passa på medan man fortfarande orkar gå.

Nog känns det heltokigt att det redan är oktober, höstmånad.
Mörka kvällar, kyliga dagar.
Sommaren gick så fort, tycker att den går fortare för varje år.
Vi har ju försökt att tänja lite på den, genom att använda oss av sydligare belägna gångvägar på sensommaren.
Nu är det också gjort, och det är definitivt höst.

Nej, nej, vänta lite.
För att det ska vara höst så ska medeltemperaturen ligga under 10 plusgrader fem dagar i följd.
Någon så kall period har vi inte haft än.
Följaktligen är det sommar.
Heltokigt att sommarkvällarna blivit så mörka.

Säg den glädje som varar.
Meteorologerna spår hösttemperaturer inom de närmaste dagarna.
Det var härligt så länge man kunde förnimma sommaren!

Tiden går tokigt fort.
Kanske ännu fortare än tidigare, nu när jag har tredagarsvecka. Plus en dag som mormor - ibland två...
Blir inte så mycket annat gjort.... men å andra sidan, jag har inte så mycket som jag behöver göra.

Hade en tanke på att bjuda pensionärsgrannarna någon gång. Men det är svårt att hitta en ledig tid.
Och så är jag lite rädd att man inte vill/kan komma... andra har ju också fullt upp...

Kollade på Anders Hansens program om vårt mobilberoende.
Vår hjärna är hackad av nätet, anser han. Vi måste gång efter annan kolla våra sociala medier och se om vi fått några fler likes sedan sist.
Nja, är det så? Min gamla hjärna är sannolikt hackad, men det där med likes, det är jag inte så nogräknad med.
Inbillar jag mig.
Däremot blir jag väldigt glad för kommentarer till bloggen, om än bara en lite glad gubbe...
Visst är man tokig, när man tänker så.
Ännu tokigare är ju att se alla, ung som gammal, sitta och pilla på en mobiltelefon överallt och jämt och ständigt.

Aroniabär lär vara superbär.
Vi har plockat många liter från den stora busken i Ulås. Saft och sylt har det blivit. Riktigt gott.
I Ulås har man också torkat bär.
Det finns mängder av aroniabuskar i folks trädgårdar. Tokigt att så få tar tillvara de nyttiga bären.

Igår hade jag tvn för mig själv och kunde kolla vad jag ville.
I Rapport hade man ett inslag om Influencers, unga människor, familjer, som genom att visa sin vardag påverkar människor att göra som de.
Samt att påverkas av all den reklam som visas i kanalen, som de "influensasjuka" lever på.
Att vara influencer är ett yrke, ett nytt yrke, påstod man.
Tokigare än så kan det knappast bli.

Jag skulle förstås också vilja bli infuencer och på det sättet påverka våra pensioner. Fast det är nog inte så influencers funkar. Ser att jag kommer att få ca 13000 i månaden efter skatt, när jag tar ut hela min allmänna pension. Några småskvättar från andra håll finns nog också. Jag har ju inte riktigt haft koll på det här med pensionen innan, och har det inte riktigt än.

Nu har jag ju en "bra" allmän pension, har jobbat i 44 år, inte haft jättelön, men någorlunda hyfsad sådan. Ändå blir det så LITE i pension.
Insåg i veckan att många pensionärer har en månadsinkomst på under 10 000 kr. Hur i
helskotta klarar man sig på det?
Blir ledsen, besviken och förbannad på våra politiker. Ingen som vågar stå upp för oss två miljoner gamlingar! Andra s.k. välfärdsländer tar hand om sina äldre på ett mycket bättre sätt än vad det ojämlika Sverige gör.

Tokig bild det här! Men superhärlig! Lille tuppen har lockat till sig nästan hälften av gårdens hönbestånd! Tycker att bilden är kanonbra. Kommer med största sannolikhet att ingå i årets "julklappsalbum" till barnbarna.

Inte alls tokigt att två små bröder kan hälla sams i den lilla sandlådan. Och inte alls tokigt att ha en mormorstisdag i veckan.
Men trött blir man! så nu är det god natt! Tokigt att lägga sig för kl tio, tycker en del.... men vad ska jag göra uppe bara för att? Go natt!

- Det blev 50 stycken. Isch! sa den unga kollegan.
Stackarn, tänkte jag, har hon tandvärk,. Eller ont någon annanstans.

- Jag kommer klockan tre. Isch! uttryckte en annan av de unga kollegorna.
Ajaj, tänkte jag, är det tandvärksepidemi?

Tydligt att jag börjar bli gammal, för det var inte alls tandvärk eller annan åkomma som det var fråga om.
Det var ett nytt modeord. Jag kollade lite försiktigt om jag förstått rätt. Ungefär? Så där? Isch!
Jo då, så var det.

Som sagt, åldern tar ut sin rätt, jag är ju 66, isch, och jag lovar, jag kommer inte att ta det ordet i min mun. Isch, vad det låter fult, tycker jag.

Undrar om det kommer med i SAOL, som nyord nästa år?

Konstigt, det där med ord.
Ordet hen är ju helt vedertaget. Jag tycker att det är vedervärdigt.
Får mig att tänka på det engelska ordet, och jag ser framför mig en stor färgglad höna, med stor kam
och ett starkt kacklande läte, då jag hör ordet hen.

I det närmaste kränkande för den som man talar om, han eller hon som ordet vederbär.

Kränkt är ett annat ord jag inte använder.
Det liknar ordet kräk för mycket. Jag har kräkts på henne eller honom. Jag har blivit kräkt på. Eller kanske ser man mig som ett kräk.
Ordet känns också alldeles för pretentiöst. Folk blir kränkta för så lite.
Ledsen och besviken kan man bli, men kränkt, nä, då får man verkligen bli illa utsatt.

- Det här får vi lyfta på nästa konferens, säger någon och antecknar något på ett papper.
Hu, ett sådant dumt ord. Ta upp heter det ! Pappret är inte så tungt, att man behöver ta till lyftteknik. Ta upp det ur anteckningsboken kan man göra, eller kanske ta fram anteckningen på datorn.

Ord är spännande, ord är laddade, ord framkallar känslor.
Om någon läser detta, och skulle vilja ha vänligheten att kommentera, så skulle jag gärna vilja veta vilket eller vilka ord som du har svårt för.

Höstvemodet satte åt tanten idag.
Det gör det alltid, vid den tid på året, då vi stänger till den gamla Halmstadsstugan.
Det känns så definitivt, sommaren är över, nu har vi en lång, mörk vinter framför oss, innan vi kan öppna huset för användning igen.
De flesta stugägare ( tror jag iallafall) behöver inte stänga ner för vinter längre. De har moderna isolerade stugor. De behöver inte bekymra sig för sönderfrusna rör, och de kan utnyttja sitt sommarhus året runt.

På ett sätt så skulle jag också vilja ha det så, men tänker jag på ett annat sätt, så ser jag inte tjusningen att tillbringa helger i ett sommarstugeområde, när det är kallt och mörkt och havet är allt annat än inbjudande.
Samtidigt så vet jag, det är många som lämnar sina hus i inlandet och flyttar till sina sommarhus, när barnen lämnat hemmet eller när man kommit upp i pensionsåldern.
I vårt hus kan man inte bo på vintern, det är byggt som ett sommarhus en gång för länge sedan, och det är så vi får använda det.
Någon gång på vinterm på väg till eller från Malmö, så brukar vi åka fram och titta till det. Det brukar bli en kort promenad på stranden också. Lockas till havet året om, det gör jag... men föredrar insjöbad. Sån är jag....
Årets Halmstadsommar har väl varit ganska normal. Ganska många besök i stugan, inte så många övernattningar.
Men nu är det slut, nu är där stängt för i år.

Dagens promenad på stranden var helt underbar.
Solen sken från en molnfri himmel och luften var ovanligt siktig. Man såg t.o.m Väderöarna, där utanför Bjärehalvön. ( Inbillade jag mig)
Spår av hästhovar visade att stranden tidigare idag, hade använts som en jättepaddock.
Hundar är numera tillåtna på stranden, träffade på ett par stycken tillsammans med matte/husse.
De sista veckorna i sommar var strandlinjen riktigt tråkig med massor av tång och sjögräs, som man fick vada genom för att komma ut till badbart vatten,
Idag var alla spår av den illaluktande sörjan borta, liksom massor av strandsand. Det har tydligen blåst stormbyar vid hallandskusten. Lite kallt att bada dock, men vattnet såg väldigt inbjudande ut.

En ensam nyponros var sent ute. Inte en chans till pollinering. Men en härlig påminnelse av den sommar som var, det var den.
Tänk om man kunde göra som många djur gör, gå i idé mellan november och febr- mars.
Visst skulle man, nu när man är pensionär - eller iallafall borde vara- bosätta sig i Spanien/Kanarieöarna under några vintermånader.
Tror bara att jag skulle längta hem, något alldeles förfärligt.... till barnbarna.... och även till vintern i Sverige. Trots att jag avskyr den.
En vecka i solen i februari... det har vi ju unnat oss tidigare.... kanske man skulle kolla den möjligheten igen.......

Nog stämmer det att äpplena blir fina när det är mycket rönnbär. Inga mängder med äpplen i år, men de är verkligen fina. Inga larvhål, inga bruna skorvprickar, Har aldrig förstått hur det hänger ihop, mycket rönnbär, fina äpplen.Någon som vet?

Resan till Halmstad, det blev en tur på ungefär sex timmar. Halva tiden på vägen. En stund i Halmstad, med torgbesök och fika på det anrika caféet Regnbågen.
Medan C-E såg till att tömma stugans alla vattenrör, så tog jag den härliga promenaden. Satt en stund i solen och njöt... sen var det dags att åka hem, för den som bestämmer ville hem till fotbollslördag framför tvn. Lite synd att inte ta tillvara det fina vädret....

Fick hem och lägga in gurka/göra bostongurka i stället. Fanns fina smågurkor på torget. Inte till samma pris som på Möllevångstorget i Malmö, men till väldigt fin kvalitet. Har aldrig gjort Bostongurka tidigare, men fann ett recept på https://fredriksfika.allas.se/ och resultatet blev riktigt bra. https://fredriksfika.allas.se/?s=bostongurka

Den här buketten plockade jag in i går. Idag har den vackra rosenskäran blivit helt förstörd av frosten.
Sommaren har definitivt stängt för i år. Jag längtar till det är öppningsdags och invigning av en ny sommar.

- Oj, igår var t.o.m Anna-Lena sjuk, hörde jag någon säga en gång då det begav si, under förra läsåret.
Jag räknas sannolikt inte till dem som förväntas bli sjuka.
Idag var vi där igen. Anna-lena sjuk. Sjukanmäld i alla fall. Orkade bara inte med ytterligare en hostdag i skolan. Tror att musik på schemat gjorde att jag omedvetet tog beslutet att stanna hemma. Det är ingen hit att vara ledare för en musiklektion, då hostattackerna avlöser varann och då det inte finns mycket till röstkapacitet kvar, stämbandsmässigt sett.

Klart man ska stanna hemma när man är krasslig. Vi är nog många som väntar in i det längsta med att stanna hemma från skola och annat "oersättligt" jobb. Igår kände jag att det inte funkade att sjukanmäla sig, flera av kollegorna skulle på möte med högre skolledning ( jag är ju på utfas, så jag avstår allt sådant) så jag behövde ta hand om klass. Dessutom hade jag min fritidstid på eftermiddagen.
Idag vet jag att det finns uppbackning, att det finns någon som kan komma till ersättning.

Har tänkt sköta mig exemplariskt idag. Stanna inomhus. Vila. Tror att det är det som behövs för att få bort det envisa hostandet och kurera det igengrodda huvudet. ( Finns säkert någon som anser att jag alltid har igengrott huvud... men i detta fall så är det förkylningslem, och igengrodd av det, det är jag som tur är, inte så ofta)
Sticka går bra förstås. Läsa tidningar. Lyssna på poddar.
Tittar ut i den halvsoliga vädret, skulle vara gott med en promenad... men nej, idag får även den anstå.

Lyssnade på den här podden på för middagen https://poddtoppen.se/podcast/1407535584/mellan-himmel-och-jord/66-att-leva-med-cancer
Vet att de där killarna fått pris för sin podd, Har annars mest kollat nittorpsbördige Lucas youtubeklipp, och slutat kolla dem, för jag tycker att han är rätt så tjatig. Generationsfråga.
Här hade killarna verkligen lyckats med Amanda som gäst.
Amanda, som jag hade som elev under mitt första år i Grimsås, har ett instgramkonto, värt att följas. https://www.instagram.com/amandascancer/
Hennes och poddkillarnas nystartade insamling till Cancer rehabilitering är verkligen en behjärtansvärd insamling. Stöd den om ni har någon hundralapp om ni kan avvara. https://se.betternow.org/fundraisers/jlc-och-amanda-for-cancerrehabfonden

När man lyssnar på Amandas berättelse, så är en förkylning som en spott i havet. Unga människor borde i behöva ha det som hon... men ingenting i världen är rättvist. Vi är många som önskar Amanda en god väg tillbaka till livet!

Lyssnade också på en podd från skolministeriet,utbildningsradion.
https://sverigesradio.se/avsnitt/1361968
Log för mig själv då jag kände igen trenderna som räknas upp. Trender som kommit och gått, trender som fortfarande råder. Hattie heter "guden" just nu, har säkert varit det i mer än fem år. Han tycks vara genomskådad numera. Kollegialt lärande är också undergörande. Visst, men inte för att skapa konformitet, utan för att vi ska ge varann idéer. Blev så glad när de sakkunniga som medverkade i podden var överens om att varje lärare måste anpassa sin undervisning till varje klass och delvis till varje person. För det är den här gamla lärarinnan också överens om.
Man tog också upp som exempel, den dummaste trend jag kan påminna mig. Åldersblandade klasser. Jistanes så ilsk rektorn blev, då jag ifråga satte värdet med att undervisa tre årskurser tillsammans. De stackars skolledarna är verkligen i trendsättarnas händer, och måste hänga med på alla tokigheter.
( F.ö. den största anledningen att jag aldrig sökt tjänst som rektor... eller jag gjorde en gång... men den ansökan var så långt ifrån en seriös ansökan den kunde vara, så jag fick ingen respons alls...)
Idag vill ingen ha åldersblandning. Fast vi på landet, i de små skolorna, vi måste ha det i vissa ämnen. En av nackdelarna med småskolor.

Har nog varit nyttigt att ägna sig åt lugna aktiviteter idag. Hostattackerna kommer alltmer sällan idag. Och huvudet, det är som vanligt nästan. säkert igengrott med en massa skittankar, men bihålorna gör inte ont längre.
Bra att tanten kunde komma överens med sig själv om en vilodag, så den gamla kroppen kunde ge sig på de invaderande viruscellerna i lugn och ro.

Det blev en långhelg. Tvådagars jobbvecka. Känns lite. För lite. Tre dagars jobb är perfekt ju.
Nu behövde jag den arbetsfria torsdagen, det är tydligt. Förkylningen hänger i än, om än på klar tillbakagång.
Leukocyterna, de vita blodkropparna, har verkligen fått jobba.eller också vill de också vara med och höstfärga. Invärtes....

Kändes som lördag, då vi vid lunchtid i fredags, begav oss till Ulås för att vara barnvakter.
Bra att jag tydligen vant mig vid ledig fredag nu....
Nu var det fredag, och fullt upp som vanligt, när man är med pojkarna.
Är tacksam för att de bor på ett bra avstånd från oss och för att få följa deras utveckling. Superspännande när "stora" pojken kan berätta med tydliga ord och meningar och när "lilla" pojken tar sig framåt med väldig fart, krypandes och gåendes "utmed".
Är förstås lika tacksam för tjejen i Malmö, bara det att vi ses inte en-två gånger per vecka. Får vara glad om vi kan få till att ses nästan varje månad...

På vägen hem från Ulås, på fredagskvällen, så körde jag /vi på ett rådjur.
Inte alls kul att se det påkörda djuret lika skrikande på vägbanan, utan möjlighet att bruka bakbenen. Är ju bättre om smällen blir så kraftig, att det avlider direkt.
Ringde 112, som kopplade mig till polis i Jönköpings län ( olyckan skedde mellan Hestra och Grimsås). Den vänlige polismannen kunde informera om att fredagen 11 oktober inte alls var rådjurens dag, det hade bara ramlat in samtal om påkörda djur.
Polisen lovade ordna fram en jägare, och C-E märkte ut platsen där det förlamade djuret befann sig, bara en bit från vägkanten.
Fick besked via telefon i går morse att platsen lätt kunde hittas, och att rådjuret avlivats.

På bilen fanns inte en skråma, bara lite hår och smuts...

Usch, så snabbt det går när djuret springer ut precis framför bilen.Höll ändå bara tillåten hastighet, 80 km/h, men det är snabbt det också, när man behöver bromssträcka på bara några meter....

Nä, det var ingen rolig upplevelse....hoppas slippa vara med om det fler gånger. Kommer aldrig mer att köra över tillåten hastighet i mörker, på väg utan viltstängsel.

Lördagen användes till att röja ut i växthuset och i en av rabatterna.

I det lilla drivhuset var luften unken av ruttnande tomatplantor, frusna omogna tomater och frusna,, ruttnande pelargonier. Skönt att få bort alltihop och att få rengjort väggar och tak. Tänkte på att jag sannolikt förstörde livsmiljön för en hel del insekter och spindlar. Ungar till insekter som hjälpt till med sommarens tomat- och gurk-pollinering , kanske.
Lät lite "skit" vara kvar i hörnen för deras skull.

'
Att vara no-lärare, det kräver en hel del förberedelser. Hade fixat mycket inför kommande två veckor med kemi redan tidigare. Det är veckor som jag är ansvarig för ( kollegan ansvara för so-ämnen). Var i väg och handlade sådant som behövdes i experimentväg ( bara sådant som finns i en ICA-affär) i går förmiddag. Idag behövdes ytterligare två timmars jobb på plats i skolan, för att jag ska känna mig beredd för den första veckans fem lektioner.

Tänkte på min gamla kollega, när jag gick omkring i skolan för att hitta det jag behövde, hon som absolut inte ville ha no, trots utbildning i ämnet, och som ändå framhärdade att det är lika mycket planering och förarbete i so. Det är det inte, kemi och fysik kräver mycket förberedelse. Men är tacksamt, eftersom det blir så elevaktivt.

Blev glad då jag såg en av mina tidigare elever på Facebook. Hon gjorde prao på det stora företagets lab, och uttalade sig om att hon gärna ville jobba med liknande arbetsuppgifter i framtiden.
Därför att hon gillar no.
Det är det jag verkligen försöker få mina elever att gilla, för jag kan inte annat än tro att naturvetenskp är viktigare än samhällsvetenskap, både nu och i framtiden. ( Sen sa jag inte att so är oviktigt, bara att det är mindre viktigt än biologi och kemi)

Tycker f.ö. att det är helt horribelt att man lyssnar på gamla stofiler som blir så upprörda, då man i kommande läroplan för historia, åk 7-9, ville ta bort den del som behandlar antiken. För att bättre hinna med resterande innehåll. Nu blev det kvar..... Anser att man bara borde ha historia från 1800-tal och framåt på högstadiet. Det är den historien vi ser konsekvenser av idag.......

Härligt söndagsväder lockade till utevistelse.
Föreslog - eller det kanske var C-E som föreslog - lunch på Hofsnäs. Ett sista besök där, för denna säsong.
Åkte först till vackra Torpa, för att leta upp en annorlunda typ av geocache, WherIgo. Tja, så där kul... man tar sig från plats till plats och svarar på en fråga innan man får gå vidare till nästa plats.
slutligen får man koordinaterna till en fysisk gömma.

Promenad på en av Hofsnäs naturstigar efter det och sedan dags för den goda fiskgryta/soppa som är en av herrgårdsrestaurangens ständiga rätter.

På väg hem letade vi upp två nya cacher som kommit ut i Länghem. en av dem var otroligt välarbetad och rolig.

Är ju lite si och så med et där med geocachandet numera. Bra att ha ett mål på 100 gömmor per år. Det har blivit några fler än så, så här långt. Hoppas på någon mer tur innan det blir nytt år.

I morgon är det dags att öppna grinden till en ny skolvecka. En ganska så skon känsla. Gäller att njuta av den känslan under det sista skolåret...

Det känns som om jag höstat färdigt för i år. Lilla växthuset är tömt och rengjort, grönsakslandet/ är blomsterlandet renplockat så när som på lite morötter och idag har även perennrabatterna blivit genomgångna och till stor del nedklippta.
Trädgårdsmöblerna är inställda och några av blomkrukorna har blivit fyllda med köldhärdig ljung.
Så nu är det bara att sätta sig ner och invänta mörkret och kylan.
Hörde just på radio att man ska försöka se det positiva med hösten, för att undvika höstdepression eller moll-stämningsläge.

För egen del så känner jag mig mer vemodig än nedstämd, då det blir höst. Vemodig över att den vackra sommartiden är över för denna gång, vemodig för att så många somrar passerat, att man börjar bli gammal. Vemodig över och kanske lite besviken på mig själv, att jag inte vågade göra saker medans tid var. Eller är det ännu inte för sent...?

Det är ju som det är med hösten, precis som man sa i radioprogrammet. Det blir mörkare och kallare, naturen har vilopaus.... kanske vi människor också borde varva ner en smula.
Kan gälla även mig, även om jag inte riktigt vet hur man gör då man varvar ner..... vill ju helst ha något att göra hela tiden....

Promenader är nedvarvning, absolut. Samtidigt som man gör något. Bilderna är från promenad och utevistelse i Ulås, på mormorsdagen denna vecka. Ljuvliga färger i naturen, och allra mest i den lilla bokskogen , som är ett bra promenadmål i omgivningen.

Stickar gör jag mycket, och det är också nedvarvning. Må bra göra! Har ett antal sockar som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med, de är helt enkelt för fina att skänka bort ( vilket jag har gjort med många stickade sockar), men kan nog bli bra julpresenter....
Sticka tröjor till barnbarna, det är roligt....det blir färdigt så fort.
Ja, sticka är ett bra nedvarvningsgöra.

Så jag är nog bra på att varva ner, under det att jag samtidigt "gör" något. Faktiskt....

Läsa böcker och tidskrifter, det gör jag i perioder. "Problemet" med mig är att jag har så svårt att sluta, då jag fastnat i en fängslande berättelse. Samtidigt som jag har svårt att komma igång med vissa böcker, speciellt böcker som anses som "bra" böcker.
De senaste böckerna jag plöjt igenom, det är de tre första böckerna i en serie om de sju systrarna av Lucinda Riley. Eftersom jag aldrig lånar böcker på bibliotek ( kan ändå aldrig hålla lånetiden) utan köper allt i pocket, så får jag vänta lite på bok nummer fyra. Den har inte kommit ut i pocketupplaga ännu. Men den som väntar på något bra....

Läsa är väl också nedvarvande, och något man vilar i, men eftersom jag sträckläser böcker, så blir jag trött av att läsa. Har en tjock bok, nästan tusen sidor, av Anne Holt liggande. Har inte vågat mig på att börja på boken, känns bara för tröttande att sträckläsa tusen sidor. Hälften brukar vara nog.......
Läsning hör f.ö. sommartiden till för min del. Att sitta/ligga vid sjö eller hav och läsa en bra bok, det är nog det bästa jag vet.

Varvid jag åter kände mig lite vemodig inför den stundade senhösten och vintern. Får lite glädjefjärilar i magen, då jag låter tanken löpa vidare till tiden då det åter börjar grönska i rabatterna, då det är dags att förodla uteblommor i lilla växthuset, då det är säsong för trädgårdsmöblerna igen.

Nu är det höst, det är en jättefin årstid. Det går bra att njuta av den också. Och lite tillfredsställd kan jag känna mig över att det faktiskt är färdighöstat i trädgården....och att ryggvärken från förmiddagens arbete, börjat ge med sig.

Fredag.
Ledig dag.
Blodtryckskollardag.
Ont i magen redan i förväg.
Provtagning. Två rör vackert mörkrött blod.
Nä, blodvärdet tror jag inte det är något fel på.
Var blodgivare innan blodtrycket började bråka.
- Jag ska ta ditt midjemått också, sa den lilla späda kontrollanten.
- Måste du det?
- Ja, sa hon och tog resolut fram ett måttband.
Resultatet antecknades, men utsades aldrig.
- Men det finns mängder av människor som är tjockare om midjan än jag, ville jag försvara mig med.
Sa inget, för det hjälper ju inte mej. Det är ju deras problem.

Vid blodtrycksmaskinen satt en bekant person.
Tranehälsan tycks ha lockat till sig alla trakten goda sjuksköterskor. Eller, ja, de som jag vet är bra. Det finns säkert andra "duktiga"sköterskor också, sådana som jag inte är bekant med.
Småpratade en stund.
Sen sattes maskinen igång.
Aj!
Resultat... nja, så där. Kunde varit bättre. Sämre också för den delen.
Kom tillbaka om tre veckor, så kollar vi igen. Är det på samma nivå då, så blir det annan - mer medicin.
- Promenerar du mycket?
- Ja, jag anser mig som byfånen som går fram och tillbaka i byn.
- Det är bra ! Minst 20 minuters promenad varje dag!
Undrar vad mina blodkärl vill ha, då de inte blir nöjda med i snitt drygt 10 000 steg varje dag.
Bra iallafall att man har koll på blodtrycket, det finns mediciner att få för att ställa det på rätt nivå.

Och jag begriper inte varför jag alltid ska vara så orolig- ända in i magen - för att kolla det där förbaskade trycket.

Promenaden, denna blåsiga fredag, blev en geocachingrunda.
Hanssons hade lagt ut en ny runda, passade bra att ta den som del av dagens 10 000.
2,7 km skulle den vara.
Fina skogsvägar.
OK cachegömmor.

Nästan kalt i den lövburna naturen nu.
Lite grått blir det allt.
Lite trist.
Just här högg vemodet till i den redan, av blodtryckskontroll-oro, sargade mag-hjärnan. ( det påstås ju att en del av hjärna finns i magen... och det tror jag på... iallafall i min mage... kanske därför som omfånget är onödigt stort....)
Tänkte på hur vackert här skulle vara vid vilken tid som helst, utom den ( LÅNGA) mellan slutet av oktober och slutet av april.....

Ett fint gammalt hus passerades.
Byggdes 1830, enligt geocachinginformationen.
Har stått sig bra.... ett sådant som man skulle vilja ha.... undrar vem som äger det ..

Sista cachen på rundan ( nummer 8) fanns vid de här båda figurerna.
En så häftig installation, där utmed skogsvägen/byvägen.
Babar är också lite rund kring magen, tänkte jag.

Lunchen intogs på Glaset hus i Limmared.
Oftast god mat där.
Idag serverades en väldigt god fiskgratäng.
Woken som fanns som alternativ, den var väl ok, men den som C-E brukar göra, den smakar mycket bättre.

Ett ungt par kom till restaurangen, då vi börjat äta.
Kollade på tjejens midja. Den buktade utåt. Ordentligt.
Det var ingen graviditetsmidja.
Tänkte på att unga människor oftast inte behöver tänka på blodtrycket.
Tänkte också på att ibland får man vara nöjd med det man har. Eller det man inte har. som rejält utåtbuktade midja.

Snart är det dags att gå på tantträff... eller var det kanske tjejträff. Med en i "gänget" under 50, och alla andra utom en på 60 +, så tycker jag nog att det är tanterna som träffas.
Men det kan vara skönt att se sig som tjej ändå.
Tror absolut att blodtrycket blir lägre och mag-hjärnan mera avslappnad i trevligt sällskap.

Halloeweentider. Spöktider. Förgänglighetstider .
Allahelgonatider, minnestider, tacksamhetstider.
Jag föredrar det senare.
Tycker extremt illa om halloween-traditionen.
Har inget med Sverige att göra.
En gammal irländsk högtid, som till viss mån likar allahelgona, men med ett stort mått av övernaturlighetstro.
Så blev det amerikaniserat, och kom över Storbritannien, i amerikanskt skick till oss.
Jag ogillar verkligen spökklädda, skelettprydda, blodig-gjorda barn.
Nej, nej, nej- finns inget positivt med amerikanska halloween-traditioner, enligt mig.
Man tycker olika. Det får man göra, förstås.

Är dålig på minneshögtiden också. Har inte besökt någon kyrkogård under helgen.
Kan bero på att det är sex mil till den kyrkogård, där mina förfäders kvarlevor finns.
Känner tyvärr ingen samhörighet med den kyrkogård där min urna ska grävas ner, fick inte ens frågan om jag ville åka med och se alla ljusen igår.
Trött och ledsen gick jag till sängs halv åtta .....
Andas jag bitterhet....?
Nej, mest trötthet.

Men det är bättre idag.
Tog en långpromenad efter det att planeringen av nästa område i no ( el och magetism) var gjord.
Mår bra av att jobba med skola. Mår bra av att gå ut och gå.
Ger positiv energi.
Funderade igenom veckan som gick.
Tog bilder som jag själv gillar...
Förgänglighetsbilder kan också vara vackra....

Tantträffen gick av stapeln, kvällen efter förra blogginlägget.
Trevligt? Jodå! Javisst!
För många runt ett bord bara. Tolv tanter... en del fortfarande tjejer.
Blev inte möjlighet att prata med alla. Man borde ha ett roterande system vid sådana sammankomster...
Sen finns det en som inte pratar med mig.... Gör mig så ledsen.... fast jag inte borde bry mig.

Två fina dagar i Malmö, lördag- söndag, med de båda "stora" barnbarnen.
Även vädret var helt otroligt fint, där nere i södra Sverige. Soligt, varmt och gott.....
Tid för både utevistelse, bus inomhus och bokläsning med morfar...

Måndag var det studiedag. En enda dag behövde jag jobba under veckan. Inte allt för betungande att lyssna på föreläsning och att gruppdiskutera med kollegorna.
Höll inte med föreläsaren i allt. Naturligtvis vinklas det utifrån vad man vill ha fram.
I detta fall att våra skolbarn har så mycket olikheter och måste bemötas på så många olika sätt.
Ja, barn med olika funktionshinder behöver man ta speciell hänsyn till förstås, man måste skapa relationer med olika barn på olika sätt, men man måste också kunna ställa krav.
Jag känner mig som expert, jag har faktiskt 44 år i yrket.
Nu är föreläsaren i nästan samma ålder, också expert, men har jobbat med de barn som har diagnoser, som specialpedagog och på BUP.
Så vi ser på eleverna från två olika håll.....

Tisdag- mormorsdag i vanlig ordning.
Mormorstisdagarna går in i varann, det är ofta tisdag.
Barnpasserska och hushållerska, så att "frun i huset" kan ägna sig åt sina hästar .... och även umgås en del med sina föräldrar.
Ja, det är en rolig dag... men man blir trött av den.

Onsdag: Begravning.
Vaktmästaren på min gamla skola, en god vän till oss alla som jobbade på skolan på den tiden, hade hastigt lämnat jordelivet.
Det var många som ville visa en sista uppskattning för honom, Kyrkan i Dalstorp var i det närmaste fullsatt.
En vacker begravning, och ett berörande avsked.
Det kändes som om en stor del av mitt liv passerade revy där i kyrkan. Så många bekanta ansikten, åldrade men ändå lätt igenkända. Bekantskaper från tjugofem års lärarliv och från den nästan decennielånga perioden i Dalstorpsrevyn....

Torsdagens promenad ( ja, det har blivit en ordentlig promenad alla dagar- aktivitetsklockan är nöjd) gick till Kroken. Pratade en stund med Anders och var inne hos Karla en liten stund.

På eftermiddagen kom Johanna, Konrad och grannen deras i Ulås, Maria.
Konrad stannade hos morfar, medan vi andra begav oss till Göteborg.
Hade lite ångest för att köra ända till Operan. Tidigare har det varit lätt att hitta till Lilla Bommen, men med förra årets besvärliga resa i gott minne, så kändes det lite oroligt. Förra året missade jag den nya avfarten och hamnade i tunneln under stan. Vände när vi kom ut ur tunneln, någonstans i trakten av Masthugget och hittade sedan rätt väg.
Vägen ut var desto mer besvärlig, det var många kringelikrokar och många rondeller innan vi kom ut på riksväg 40 igen.

Hade kollat kartan ordentligt inför torsdagens resa, hade koll på vilken rondell jag skulle svänga av i.
Men icke, det var avstängt en bra bit innan den rondellen, så vi hamnade fel den här gången också.
Tack vare Marias gps-ledning, kunde vi ta oss till Operan på öppna vägar.
Puh! Jobbigt!

Musikalen "Oliver" var jättebra. Så många duktiga barn -ungdomar i många av rollerna.
Skönt med en historia som fick ett lyckligt slut.... till skillnad mot förra årets föreställning " Ringaren i Notre Dame".

Att köra från Operan till riksväg 40, det var betydligt enklare denna gång. Nästan raka - gamla vanliga vägen....

Roligt att komma ut och se på god underhållning....borde man göra oftare.... fast ... på lördag är det ju dags igen.... "Spelman på taket" på Spira i Jönköping.

Konrad stannade hos morfar och mormor under fredagen.
Det blev besök på den helt otroligt fina lekplatsen i Limmared. Jistanes, vilket bygge! Där finns saker att göra för alla från tvåårsåldern ända upp i tonåren.
Fika på Glasets Hus, besök i Pers maskinhall... ja, det är roligt att ha barnbarnsbesök.

Ulåsdag, med återförande av "stora" pojken hem till mamma och lillebror, stod på lördagens agenda. Pappan jobbade, så barnpassning togs tacksamt emot av mamman.

Blev extremt trött. Det hade varit en jobbig vecka för en tant som inte är ung längre.

12 timmars sömn i det närmaste. Länge sedan sist. Men behövdes tydligen.
Skolarbete och långpromenad med kameran i fickan. Det är energigivande.

Tror att det kan vara sju veckor kvar till jul. Lite naggade i kanten av olika före-jul-aktiviteter.
Beredd att ta mig an de sista veckorna före sista jullovet, det känner jag mig. Trots tröttheten igår. så känner jag mig rätt så utvilad och jobbtaggad.

Kollade https://ankisbildblogg.wordpress.com/ och blev så imponerad. Vilka bilder! I dessa tider. Jag hittar inte mycket att ta bilder på, trots att jag känner mig som en van fotograf. Sommaren erbjuder hur mycket motiv som helst, men senhöst/vintermotiven... nej, de är svåra att hitta. Blir åtminstone väldigt enahanda genom mina begränsade fotoögon.
Får bli en bild på trädgårdsårets sista blomma.
Eller vänta! De här skönheterna, de har ju precis börjat blomma.

Man glömmer dem så lätt, ändå är de de mest fascinerande av alla trädgårdens växter.
Julrosen.
De tre plantorna har just slagit ut sina första knoppar, och flertalet väntar på att veckla ut sina kronblad.
Otroligt egentligen, att välja att sätta blom i mörker och kyla.
Visar också på att det finns möjligheter att anpassa sig till tristväder i november-december.

Den vita blommar håller hov ända in i vår, då den fram i april övergår i en rosa nyans och, under goda förutsättningar sätter frön.
Om det blir 10 - 20 grader kallt, ja, då tycks den gå in i ett viloläge, blir lite frostnaggad i kanterna, men fortsätter sin blomning, då det blir milt igen.

Funkar också som glädjegörande snittblomma vintertid, håller sig länge i sin lilla låga vas.

Snötäckta fröställningar är också fina, om man bara ger sig tid att se dem. Oftast skyndar man förbi det bruna, fula ( fast brunt är faktiskt en av mina favoritfärger) utan att se vilka möjligheter till vackerhet som faktiskt ges.

Snön föll under natten och lade ett tunt täcke snökristaller över ljungen, också det en tacksam växt som ger möjlighet att ge liv till trädgården under hela hösten.

Ursäkta, trogna trädgårdsvänner att jag glömde er, då jag ansåg att den snabbt vissnande höstastern är trädgårdsårets sista blomma.

Inomhus börjar många växter se trötta och rangliga ut, nu när den mörka delen av dygnet är betydligt längre än den ljusa.
Men då är det novemberkaktusens och julkaktusens tid.

En märkligt konstruerad blomma, färgrik som få, ger oss möjlighet att uppleva blomsterglädje i mängd.
Och mellan blomningsperioderna, så återgår den till att bli en dammsamlare....

Gårdagen gav möjlighet till roligheter. Beställde biljetterna till "Spelman i taket" på Spira i Jönköping redan i våras.
Det visade sig att det var premiären som vi köpt biljetter till. Det gav de tre skönheterna och odjuret möjlighet att få ett glas premiärdricka ( äppelmust från Rudenholms) och bli premiärfotade.
Man är ju aldrig/sällan nöjd med sig själv på bild. Dotter, svägerska och makens systerdotter ser ju jättebra ut... som de brukar... och ve och fasa, jag ska inte försöka mig på ett stort leende, det blir rent skärckinjagande.
Men ändå, bilden ger mig en viss möjlighet att förstå, varför en del människor tycks vara rädda för mig, tycks ogilla mig.... Så kan det vara.
Tyvärr fick man inte ta bilder på föreställningen. Vilket också kan förstås. Ingen höjdare med blixtrande i salongen.
Jag tyckte att det var en bra tolkning av "Spelman på taket", med såväl allvar som humor... och vacker sång och dans. Dessutom gillade jag den superenkla scenografin, en scenografi som bestod av fem , kanske sex, breda bjälkar som sänktes och höjdes och vinklades på olika sätt.
Kula att komma ut på teater, och få en möjlighet att både vara lite social och få en upplevelse.

Innan föreställningen åtnjöt vi "Afternoon tea" på Grand i Jönköping. De tre skönheterna är lite av "Afternoon tea"-nördar, medan Odjuret aldrig har varit på "riktigt" afternoon tea. Bara på buffé -eftermiddags tea.
Gillade inte buffé-varianten, och kan inte säga att jag blev så förtjust i den riktiga varianten heller. Vill hellre ha en ordentlig macka till teét. Torra snittar, nä... det var inget gott... scones med sylt, lemoncurd och grädde, det var gott... de små kakorna, de var lite väl söta.... fast, ok ganska goda. Var nog snittarna som jag var mest besviken på.... samt kombinationen. Jag gillar inte ihoprörd mat, gillar inte julbord heller.... mycket godare med bara en rätt.

MEN, jag testar gärna afternoon tea igen, på något annat ställe. Det är en så bra möjlighet till att umgås med människor som man gillar.

En kille som jag gillar, fick möjlighet att ta den här bilden, då han fick låna min kamera, på mormorsdagen i tisdags. Han behöver jobba lite med skärpan, annars är den bra.

Snön har nästan smält undan. Ljuset finns kvar i några timmar till. Det ger möjlighet till en promenad. Tar med kameran, så att möjlighet finns, att föreviga det som jag möjligen ser med mitt begränsade fotöga.

Tjugo år, ja mer än så, utan olycka. Mer än 25 år antagligen. Kommer inte riktigt ihåg när första apparaten införskaffades. 1993?
Kommer i allafall ihåg att vi fick åka till högsta punkten i byn, 1,5 km bort, för att kunna använda den "hemmavid". Antar att apparaten var inköpt för att den skulle kännas bra att ha med sig i bilen... och för att jag alltid gärna testat nymodigheter.
Den fasta telefonen, den användes ju om man ville ringa/någon ringde.

Mycket har hänt på de tjugofem åren, det har varit en utveckling från medtagbar, möjligen användbar lur, till en liten snabb dator. Med kamera, Med ficklampa....med musiklyssnarmöjlighet... med videokontaktnät.... ja, jistandes vad den lilla apparaten blivit användbar... och medtagbar i princip överallt.
Har hört mycket om olyckor, om krosskador, om vattenskador, om o-användbarhets-görande.
Har ibland förvånat mig, att jag inte utsatt någon av de apparater som passerat mina klumpiga händer. för något av ovanstående.

I fredags var det slut med det lyckade handhavandet.
Efter att ha varit med om en geocachingrunda i Hulared, där den för ovanlighetens skull hade fått bära huvudansvaret under sökandet på en Reverse cache, så föll den huvudstupa, ur mina händer, ner i asfalten, vid Ulricehamns Stadspark.

C-E ville äta thaibuffé efter promenaden i Hulared. Dessutom blev det besök i Ulricehamns monopolaffär.
Jag tyckte, att när vi nu åkt ett några mil extra, så kunde vi ta en WhereIgo-cache i Stadsparken.
Men 100 meter kvar till första stoppet, första frågan, så var sagan för Samsung S7, all.

Det var bara att vända tillbaka, och avlägga ett besök på Elgiganten.
Hade funderat på att byta upp mig, abonnemanget var utgånget sedan i somras, och batteriet började bli slitet. Så det var egentligen ingen allvarlig olycka. En ganska bra olycka, som hände på rätt plats.

Rena förtjänsten tycks det bli, Samsung A40 var väldigt prisvärd och abonnemanget blev bytt, från dyra Telia till betydligt billigare Tre.

Ett litet besvär återstår, att få igång bankapparna, Swish och MobiltID. Blir nog tvunget ed ett bankbesök i morgon.

Lite tråkigt är att alla foton är borta. Som tur är, så har jag många foton i de två kamerorna som jag oftast använder. Och en hel del att ladda ner från Facebook.

Besökte bygdens ( om man räknar avståndet på dryga 4 mil som bygden) bästa julmarknad idag. I Reftele, Segerstads naturbruksgymnasium. Kände mig synnerligt handikappad utan tillgänglig Swish-funktion. Egentligen var det bra, på det sättet blev inga onödiga inköp gjorda. Testade nya kameran.
Är nöjd, speciellt med tanke på den funktionella apparatens modesta pris.

Testar att lägga över bilder från julmarknaden direkt från telefonen.

Visst blev de riktigt bra, skärpemässigt och ljusmässigt sett.

Till och med Konrad, alldeles för nära, har skärpa.

Otroligt så bra bilder en billig mobil tar, ett kvarts sekel efter det att de första mobilerna knappt gick att ringa med. Kan vara så att den första stora, tunga mobiltelefonen kostade ungefär detsamma som dagens Samsung A40.

Till och med Karl-Petters favoritbild, där i naturbruksgymnasiets matsal, blev bra.

Funderade på det igår, under det att jag väntade på John Blund, om det fanns några bilder från mina första år. Jo, kom jag på, det hänger ju ett alldeles ovanför mitt huvud!

Jag är väldigt glad för att min mamma tog med sin lilla tös, kanske året gammal, till en riktig fotograf, för att jag skulle få en bild av mig själv som liten.

Tidigare bilder finns inte, även om jag vet att min far hade en lådkamera, som jag faktiskt använde lite som barn, så tog man inga bilder på babisen. Men jag är glad för denna.

Är den här lille pojken lite lik sin mormor? Jag vill ju tro det, för det är väl det vi vill, föra våra gener vidare. På gott och ont. Vill ju kunna säga att den här killen har ärvt sin mormors ögon, för dom gillar jag ofta fortfarande, trots att de uppnått ålder 66.

Den här tösen då? Känner också lite likhet med henne, men jag kanske bara inbillar mig.

Den här killen, nä, honom hittar jag inga likheter med.... trots att jag tycker att han inte längre bara är lik sin pappa, utan även har en drag från mamman.... och hon brås verkligen på min släkt, men inte på mig, utan på både sin mormor och morfar..., anser jag.

Men det spelar ju ingen roll vem man är lik, barnbarnen är ju ändå det finaste jag har...

Genetik, det är spännande, det finns ju så många olika drag att ärva, inte bara de som syns i ansiktet.

Har använt en del av eftermiddagen till att leta upp bilder på barnbarnen från olika kameror och det som döttrarna delat via messenger och whatsup. Har gjort fotoböcker till barnbarnen, de två tidigare jularna i deras liv.
Sparade ner mängder av bilder, inser att det får bli en extended fotobok detta år. Jag tänkte nämligen få plats med alla tre i samma bok Tidigare år så har det blivit en bok till varje. Ska vänta till minstingens ettårsdag har varit, på tisdag, innan jag plockar ihop bilderna i fotokloks mall för egendesign.
Har beställt fotoböcker från detta företag i Skene några gånger, och blivit väldigt nöjd.

Ojojoj, vad bilder man har på barnbarnen. På ont och på gott! Det blir nästa för bra, när man scrollar igenom minneskort och alla de foton som man når via datorn.

På de egna döttrarnas tid, så var det analogt som gällde. Vi har många album med foton från alla åldrar, alla årstider, alla år. Inget man tittar i varje dag, men kul att ha. Liksom de fotoböcker som man idag gör av utvalda foton, foton som man gillar lite extra. Problemet med mängden bilder är att det är så svårt att välja.

Det är inte bara foton som jag saknar från min småbarnstid.
Mer än fotona- jag har ju ändå ett, och även några från förskoleåldern- saknar jag att egentligen inte veta något om min födelse. Så dumt att man aldrig frågade!
Det enda jag vet det är att jag är tre veckor överburen. Sen är ju frågan hur bra koll man hade på vad som var beräknad nedkomsttid, då för 66 år sedan. Kanske mycket bättre än vad jag inbillar mig.
Idag så får ingen gå tre veckor över tiden, inte ens de senare årens två veckor innan igångsättning, lär vara gällande längre.
Tror att min förlossning var långdragen, men det är inget som jag bestämt kommer ihåg att jag fått höra.
Nä, jag vet inte mer om hur det gick till den dagen då jag såg världens ljus, den 24 november 1953.

När min bror skulle födas, då var jag åtta år och gick i andra klass. Kommer ihåg hur min far körde iväg med mamma mitt i natten, hur han kom tillbaka och mjölkade korna, och att man ringde från BB strax därefter och berättade att Ejnar fått en son. Han blev glad, han ville ha en pojke.
Nästa minne som tydligt finns kvar, det är när jag fick följa med pappa i den grå Volvon och gå med in på sjukhuset, MEN jag var tvungen att vänta utanför BB-avdelningen medan pappa hämtade min lillebror och mamma. Man hade införskaffat en ljusgrå bag till den lille, och när jag kikade ner över kanten, så såg jag något litet skrynkligt, och jag tyckte att babisen var jätteful.
Jag ville ju inte ha någon bror, jag ville ha en lillasyster. Hon skulle heta Gunilla, precis som den låtsaskompis som jag haft i flera år.
Idag är jag glad åt min bror.... fast... jag hade gärna haft en syster OCKSÅ:

Det var skillnad att födas på 50 och 60-tal mot idag. Ingen närvarande pappa. Sjukhusvistelse i vecka/veckor?
Vi som födde barn på 80-talet... antagligen även 70-talet, vi fick komma på mödrahem och lära oss ta hand om våra små innan vi fick hemgång. Fem dagar tror jag att jag var iväg när jag fick andra barnet.
När minstingens mamma födde sitt andra barn, så förlöstes hon vid halv niotiden på morgonen och var hemma igen vid sjutiden på kvällen. Dagen därpå så var hon ute och tog hand om hästarna.... Den lille var med i stallet.....

Det gick bra, det också! Och en normal förlossning är ingen sjukdom, det är ett normaltillstånd, även om man behöver ta det lugnt ett tag, förstås.....'

66 år. Gammalt? Tja... för några sekel sedan så hade man ett år kvar till pensionen då. Vilket jag ju också tänker ta, iallafall nästan. Så då räknades man ju.... Har ännu inte fattat att pensionärer också räknas.... Hoppas lära mig det...
Dryga 80 år är snittåldern på livslängd idag. Bara 14 år dit.... för fjorton år sedan var jag 52.... det var inte så länge sedan....och känns nästan lika gammal som 66... fast det är det förstås inte...

Man får vara glad så länge man får vara med, och får känna sig någorlunda frisk, det är ingen klyscha, utan en sanning.

Känner mig i en brytningstid, där jag inte hör hemma någonstans, faktiskt, Fasar ut mig från de betydligt yngre kollegorna..... har inga direkta pensionärsvänner, ingen direkt ingång till pensionärstiden. Men det är något som jag får jobba på, det finns flera föreningar som jag kan gå med i.....

66! Firade lite igår. Jätteroligt att ha haft Karin och Ava hos oss, och dessutom varit tillsammans med dem i Ulås, hos Johanna och hennes familj. Blev ett enkelt tårtkalas igår. På tisdag blir det ett nytt då Karl-Petter fyller ett.

66- årsdagen har inte varit någon firardag. Kände ett stygn i hjärtat, då kollegan skickade hälsning och bad mig ta med överbliven tårta till skolan i morgon. Vilken tårta?
Fast jag bakade en kaka att ta med i stället. Och lite bröd, när jag ändå bakade.
Tvättat bilen. Promenerat tre kilometer. Fixat tvätt och strukit de förgrymmat tråkiga skjortorna som har en benägenhet att samlas på strykbordet. Och lagt ner två-tre timmar på att kolla bilder. Fast det var kul.
Så kan det vara att fylla 66.
Funderar fortfarande hur det kunde vara att födas för 66 år sedan....och är glad att ha ett jobba att gå till imorgon, trots åldern.

Det var nästan ett halvår sedan som jag var hemma senast.Hemma hemma. I Backgården, i Finnekumla by, i Rångedala.

I går passade bra det att jag besökte hemma igen, skulle ändå in till stan för att hämta de nya glasögonen. Och är man i stan, ja, då är det nära hem.

Stan, ja, det finns ju ett antal sådana. Men för mig finns det bara en stan, en stad, och det är Borås.

Visst är det märkligt att hemma i Finnekumla by, så känner jag mig mer hemma, än i den by där jag bott i det närmaste exakt 40 år.

Visst är hemma här hemma, men när jag kommer till Backgården, då känner jag verkligen närvaron av barndomens stenar. Och barndomens kullar. Det stora stenpartiet, med stenblock från inlandsisen. Där jag klättrade jag gärna omkring, flyttblocken var en perfekt lekplats.

Det kuperade landskapet i Finnekumla bys Backgårdar, gav möjlighet till härliga ( lagoma för feg tjej) skidbackar vintertid.

När jag var barn och ung, så såg jag inte det vackra i den här utsikten. Det gör jag idag och var jag än i världen kommer, så är det inte så många platser som kan mäta sig i vackerhet, med denna utsikt några hundra meter från hemma.

Det händer att jag känner ett stygn av bitterhet, då jag jämför med den plats som blev mitt hemma här. Det var väl ganska ok, när vi byggde huset för fyrtio år sedan, men numera så bor vi på ett kalhygge... som i och för sig håller på att lämna det riktiga kalhyggestadiet, men vackert är här inte.
Jag saknar utsikterna, jag saknar framförallt att bo så sjönära att jag kan se sjön, att jag på någon kilometers promenad kan komma till vatten.

Fast det är sällan jag tänker på det när jag är här hemma, tankarna kommer till mig när jag njuter av det vackra hemma hemma.

Till min stora glädje, så köpte min bror gården efter min fars bortgång. Alldeles för billigt, MEN vad gör det när jag i hela mitt liv haft möjlighet att återvända hem.Min mor bodde kvar så länge hon levde, huset stod sedan tomt några år, innan min bror och hans fru beslutade sig för att bygga om och modernisera huset, flytta tillbaka och ge liv åt den gamla gården igen.

Att komma hem, det ger energi.
Adventspyntandet har också gjort hemma här till ett fint och hemtrevligt hus. Lite rimfrost och snö på träd och mark, har dolt det kalhuggna.

Kanske är det så att jag är en av de lyckliga som begåvats med två hem, hemma hemma och hemma här.

Rundor, det tror jag att många av oss halvgamla ( kanske även yngre) promenadberoende individer gillar. Helst ska det vara en varierad runda på 4 -8 km, helst ska den delvis gå utmed vatten.
Hemma här, så finns det inga sådana rundor. Eller, ja, det finns några fina dammar och
några porlande bäckar som man kan passera, men i övrigt är det renons på vattendrag.
Variation på terräng, det har vi hemma här. Rundor i varierande längd mellan 3 och 8 km finns också, så två av kriterierna är ju ändå uppfyllda.

Man blir lite trött på de vanliga rundorna, och igår kom det för mig en sådan utmärkt idé.
Jag hade frissatid klockan nio i dag, på lediga fredagen.
På landet är frissor lite mobila och har salonger på flera orter. Tranemofrissan hade för dagen sin mottagning ( heter det så) i sin Ljungsarpssalong.
Lagmanshagasjön, ligger ett par kilometer från samhället, och där kände jag ju till en bra runda, som skulle passa superbra för dagens promenad.

Sagt och gjort; parkerade bilen vid badplatsen, tog på mössa och drog upp jackans dragkedja till hakan.Åtta-nio plusgrader, de blir inte alls så ljumma som gradtalet anger, då det blåser sådär femton sekundmeter,

Brukar cykla den här rundan, ja, inte bara rundan, utan hela rundan hemifrån, på ca 3 mil på somrarna.
I backarna upp till Lindås, så brukar jag kliva av cykeln och gå en bit, de är riktigt tunga.
Ja, om jag inte har elcykeln då. Köpte en sådan, då C-E skulle köpa en, för tre-fyra år sedan. I somras var den inte ute alls. Tycker att elcykel är lite fusk, lite onödigt, det är så gott att trampa omkring på en gammal treväxlad hoj. Inte för att elcykeln går av sig själv, den måste ju trampas framåt den också, men man kan få rejäl hjälp i uppförsbackar med den, och då mister backarna sin tjusning, tycker jag.

Uppför backarna kom jag lite lätt andfådd, och passerade Erikson cottage.
Den är en bakstuga, ett fik, en restaurang, ett bed and breakfast, en eventplats, som vuxit fram under senaste året.
Ska absolut ta med C-E dit på söndag, då de serverar adventskaffe.
Har inte besökt stället, och känner mig väldigt nyfiken på den lilla landsbygdsoasen.

Lindås består av några gårdar, och det tycks som alla har rustats upp och bebos av en ny generation. Det är gamla fina hus, och det är så positivt att man bevarad de ursprungliga exteriörerna.

Kommer ihåg att det för något decennium sedan bodde en ensam man i detta huset.
Sedan han lämnade sin gård, så har huset fräschats upp och stället har numera förvandlats till en hästgård.
Så värdefullt att någon vill flytta långt ut på landet, och hålla markerna öppna och gårdarna levande.

Detta sätt att jaga på, det kan jag inte gilla.
Ett gömsle på ena sidan grusvägen,

....en utfordringsplats för vilt/rådjur på andra sidan.
Har väl inte så mycket till övers för jakt, men jag kan absolut förstå spänningen av att gå ut i skogen och jaga, och jag förstår ännu mer njutningen av att vistas mycket i skog och mark.
Men att sitta på pass vid gillrad fälla, det är inte OK.
Fusk!

Historiens vingslag märks då man rör sig i trakterna av Ljungsarp/ Dalstorp.
Närheten till sjöarna gjorde att människor bosatte sig här för ett flera tusen år sedan.
Det finns en hällkista, från stenåldern, utmed sjön.
På min runda fanns denna väl bevarade treudd, samt en domarring med en högsten.
Denna gravplats/kultplats är sannolikt från senare delen av järnåldern, ungefär tusen år gammal.
Heder till dem som ser till att hålla platsen öppen.

Historiens vingslag kan anas även här.
Sommarens roddturer är över och sommaren gick till historien som en väldigt normal sommar.
Det tycks som om ekan i förgrunden varit med ett tag, den behöver nog lite omvårdnad innan den tas i bruk igen.

Jag valde att ta rundan så att jag fick gå sjönära den sista biten.
Det finns ett antal sommarbostäder i olika storlek och i olika skick, längs sjön.
Ett par året runt hus finns där också, alldeles sjönära.

Funderade på om jag vill bor så nära sjön.

På sommaren, absolut. På vintern, nja.... det är ju rått, blåsigt, ödsligt....men det kan säkert vara alldeles fantastiskt fint en gnistrande vinterdag, med snö och istäckt sjö.

Men en liten sommarstuga vid sjön, det skulle jag inte tacka nej till. Trots att den bara ligger ungefär 1,5 mil från hemma här. Och trots att vi har en liten stuga vid havet.

Passerade ett antal flottar som låg uppdragna vid stranden, och flera bryggor med trappa ner till sjön.
Ser lite sorgligt ut så här i gråmörkertiden, men man vet ju, det kommer alltid en ny sommar, och då måste den här bryggan vara guld att äga. Tillsammans med ett lagom stort sommarhus.

Men vad har hänt här då?

Något riktigt tragiskt är det, då man vare sig kunnat ta hand om sitt sommarhus eller haft möjlighet att riva ner det.

Promenaden längs sjökanten gjorde att den, i skogslandskapet avtagna mössan ... jag gillar inte mössa.... kom på igen.
Tillbaka på badplatsen slog vinden mot mig med kraft igen.

Den långgrunda sjön varierar verkligen i hur mycket strand som erbjuds. Idag fanns det ingen strand alls, i somras så var det ganska mycket strand... för att inte tala om hur där såg under under torksommaren 2018.

När jag kommer till badplatsen vid Lagmanshagasjön, så slås jag alltid av två minnesbilder:

Sommaren då hela Holger och Ingrids familj, barn och barnbarn cyklade eller tog bilen till badplatsen och fikade och badade tillsammans. Idag är den samhörigheten död, sedan många år tillbaka.

Höstterminsstarterna då vi förlade en eller två övernattningar med min klass till området vid badplatsen. Vi sov i tält och lägerelden flammade långt in på natten.
Det är mina bästa skolresor, absolut.... och då har jag resor till Stockholm, Gotland och Öland att jämföra med. Men inget går upp mot det två cykelskolresorna till Lagmanshagasjön.

En härlig runda, med många minnen, många tankar och en ren njutning av att kunna promenera utan halkrisk, och en absolut njutning av att vandra vid sjökanten och lyssna till vågornas kluckande. Den drygt halvmilslånga rundan, den kan jag kosta på mig en biltur för att komma till igen.

Jag framställer mig ofta som en enstöring. Kanske är det bara ett försvar för att jag har svårt att socialisera, svårt att veta hur man ska bete sig så att man känner sig allmänt accepterad.
Det är lite svårt att vara den där som alla gillar, när man själv hyllar ifrågasättande, ärlighet och lite lätt uppkäftighet/civil olydnad.

Även om jag trivs rätt så bra i mitt eget sällskap, så trivs jag också bra i andras sällskap. Ja, om det inte blir för stora sällskap, typ fester eller så, för där trivs jag inte alls. Mest för att jag inte klarar det ytliga pratat som ofta blir. Eller att man inte hör vad som sägs för att det är för högljutt. Eller att någon tar så mycket plats att allt annat kvävs.

Idag åkte vi till Eriksons Cottage för förmiddagsfika, jag och C-E.
C-E har jobbat med Elisabeth som äger den fina eventplatsen ute i Ljungsarpsskogarna, och jag har träffat henne vid ett antal luciaframträdanden, då hon var personalchef på det stora företaget i Grimsås.
Elisabeth har verkligen sadlat om och lever nu sin drömtillvaro med eget bageri, eventplats för grupper och understundom öppet fik. Jag är så imponerad av alla som verkligen vågar satsa på det de drömmer om.

Bagaren var i full färd att baka bullar då vi kom. Tidigare hade det bakats bröd. Det fanns fyra olika sorter att välja på.
Beställde bulle och pepparkaka ( bakad på dinkelmjöl - mycket smakrikt) samt några bröd att ta hem. När vi satt oss tillrätta vid ett av de två långborden, fick vi snart sällskap av en tidigare kollega och hennes sambo - som C-E kände från sitt jobb.
Det blev en trevlig pratstund. Åh, vad kul det är att träffa sådana som man känner men inte umgås med.
Tog en promenad i duggregnet då jag kom hem. Träffade grannen på andra sidan vägen och fick en pratstund med henne.

Erikson Cottage erbjuder olika event som sagt, bl.a. kan man komma en grupp och baka sin egen pizza. Föreläsning och "bakskola" ingår. Frågade om Ingela var intresserad av att åka med på en sådan grej, och det var hon .

Kände mig lätt i sinnet efter förmiddagen och nu har jag skickat ut ett messengermeddelande till alla i byn om att jag bokar pizzabakning fram i vår, om någon vill åka med. Har redan fått flera positiva svar,...

Konstaterar att den här enstöringen är ganska så social egentligen! Och förresten.... ett skäl till att jag ännu inte gått i pension. det är att jag tror att jag skulle sakna det sociala....

Eriksons Cottage rekommenderas å det varmaste.
Och jag känner mig lite varm och lätt i själen, för att fått ha andra advent som en bra socialiseringssöndag.

Det har blivit många luciaframträdanden genom åren.
Funderar på hur länge jag varit involverad i någon slags luciafirande. Mer än trettio år, det är jag säker på. Kanske längre än så.
När kantorn och missionskyrkans pianist gick i pension/lämnade skolan i Dalstorp, så var jag den självklara luciageneralen. Ett ansvarsfullt uppdrag, som jag gärna åtog mig.

När jag kom i kontakt med Grimsås luciaarrangemang, det minns jag mera tydligt. Det var 1993. Då var det 5 tjejer i åk 8 som utgjorde luciatåget. Omröstning av den som skulle bli lucia var en självklarhet på den tiden.
Högst 7 tjejer fick plats i luciatåget på denna tid. Det kändes inte så bra, det fanns år som det var fler tjejer än så, som ville vara med. Vem som bestämde vilka som skulle få vara med, det vet jag inte, jag bara övade in sångerna under de första åren. När det var luciauppträdande, så kom en "riktig" pianist från Tranemo och tog över.

Kommer dock inte ihåg när jag fick lov att spela ( klinka ) inför publik, när jag fick ta över kompet och även vara med tjejerna i Bygdegården och på det stora företaget, Nexans.
Vet att min äldsta dotter tog över luciaträningen några år, tror att jag var med i ett hörn då också. En annan duktig pianotjej, hade huvudansvaret några år senare.

Och jag, jag hade hand om skolans lucia. Ett ynka framträdande oftast, i kyrkan på luciadagen eller i nära anslutning till denna dag.

Så hände det sig att det var alldeles för få tjejer i åk 8 och 9. Det hände sig t.o.m att alla inte ville vara med. Då kom man på, både från samhällsföreningens sida och från det stora företagets sida, att undersöka om skolans lucia ville ta över "lussefirandet". Det ville vi så gärna.

Dryga decenniet har skolan 5or och 6or fått framträda med sitt fina luciafölje vid minst sex olika tillfällen. Det blir så kul att öva, få man har något "riktigt" att öva till, något som ska visas offentligt, något som ska visas flera gånger.

Igår, den 12 dec, ville man ha luciaframträdande på det stora företaget. Vi passade på att boka kyrkan för att ha luciafirande för skolan, som "uppvärmning". Så här såg det ut! Varför det blev en så gul video, vet jag inte. Kanske det beror på att det fortfarande är lite mörkt ute. Bilderna som är tagna på samma minneskort har bra färg. https://www.youtube.com/watchv=Bq0BMiWJ8eQ&feature=youtu.be

Tre framträdanden på det stora företaget gjorde vi efter det och som avslutning på dagen, så uppträdde vi för företaget pensionärer.

Nexans betalar ut gage till eleverna, pengar som ska användas till klassernas traditionella resa i sexan. Fint för alla!

I morgon är det dags för nytt uppträdande, i samhällsföreningens regi. Storstilade samhällsföreningen låter hela överskottet gå till skolan. Pengar som, tillsammans med bidrag från brukarrådet, blir till en resa för alla ca 75 elever i skolan.

Att ha en lucia i varje samhälle, det är ingen självklarhet längre. Tyvärr! Jag tycker att lucia är en så fin tradition, en tradition som alla kan ta till sig.

Lucia utses förstås genom omröstning, och alla som vill får vara med, naturligtvis. För första året någonsin, var ALLA i elever i 5an och 6an med i luciatåget.

På söndag har vi ett "extra" uppträdande , i kyrkan i Dalstorp. Där fick man inte tag på något luciatåg i år, och undersökte om eleverna i Grimsås ville framträda. Mer än hälften av tjejerna och killarna kommer att vara med.

Det känns lite som cirkeln blir sluten, då jag kommer att anslå mitt arbetslivs sista luciatågsackord, i den kyrka, i det samhälle, där allt började för någongång i slutet på 1980-talet...

Känns ändå lite konstigt , när jag idag öppnade det här mailet, från representanter på det stora företaget:

Tack för igår! Otroligt duktiga elever i år. De fick mycket bra kritik både från anställda och pensionärer. Kul med så många pensionärer i år också.

Stort tack till dig för bra framträdanden under alla år. Nu kan du gå i en välförtjänt pension så får du komma och bara lyssna och fika nästa årJ Hoppas ni är lika nöjda som vi är.

Allting har ett slut.... eller också finns det någon form av fortsättning. Den som lever får se.

Och om någon undrar... ja, lucia är min favorithögtid!

Slutackordet, det blev ett G-dur-ackord. Tonarten är en av de vanligast förekommande och den är enkel att spela, både på piano och gitarr. På piano, så behöver man bara använda en av de svarta tangenterna och på gitarr, så kan man klara sig med enbart något enda barréackord.

Slutackordet tänkte jag skulle sluta en cirkel, men riktigt så var det inte. I Dalstorps kyrkan, den kyrka där jag började mitt pianoklinkande i luciatider, där hade man bytt ut det gamla pianot mot en liten flygel, en el-flygel. Helt ljuvlig att spela på.

Den decimerade luciatruppen imponerade igen.... oj, vilka duktiga sångare vi har i Grimsås.
När en solist-tjej aviserade att hon tyvärr blivit sjuk, skickade jag ett mess till en annan elev och han tog över solopartiet, utan att tveka. Och gjorde det superbra.

Sista föreställnngen av sju är över, och den som lever får se, om slutackordet för den pianoklinkade "luciageneralen" blev ett G-dur-ackord eller ej.

"Vinnaren är nummer 54". Oj! Det var ju det numret som stod på mitt paket. Det utbröt en stor applåd, då den gamla lärarinnan, tillika den ständiga pianoklinkaren, vann första priset. En hel låda med olika sker, julsaker och sådant man kan äta. Att få en amaryllis som tackgåva, gjorde mig också glad. Jag är en amaryllisgillare av stora mått.
Vinstplatsen var bygdegården i Grimsås, där samhällsföreningen igår anordnade det traditionella luciafirandet.
Man känner sig så uppskattad då man jobbar med luciaframträdanden. Det finns ett klart sug, en årlig efterfrågan på de vackra, de vanliga luciasångerna och de vackert ljusbärande barnen.
Min förhoppning är att luciatraditionen får leva vidare, och är det svårt att få till någon som tränar och som ackompanjerar barnen... ja, då finns jag, så länge pianoklinkarfingrarna vill vara med.

Söndagen inleddes med en promenad på vanliga stigar och skogsvägar, ja lite länsväg och lite byväg ingår också. Fyra kilometer med stavar, ja, det behövdes verkligen inför det som väntade oss vid lunchtid.

Fru Friberg hade bjudit sin mor och far att äta julbord på detta populära ställe, Höganloft, Isabergs stugby i Hestra.

Trevligt välkomnande fanns på bordet med vita dukar.
Att det fanns två små barn med och att oddsen för att dukarna efter måltiden fortfarande skulle vara vita, var lika med noll, det var inga problem alls.
Tvärtom, det var många barn i olika åldrar med och smakade på den goda maten. Tomten kom med en välfylld säck och Karl-Petter, snart 13 månader, var den som hann först fram till den rödklädde. Inga betänkligheter där inte!

Julbordet på Höganloft var av mycket hög kvalitet. Mycket att välja på, men som tur var så var de fina rätterna "smakprovsskurna", så man lätt kunde avnjuta på många rätter utan att bli alltför mätt.
Godisbordet var imponerande, ja, det fanns så mycket att välja på så inte en endaste skumtomte slank ner i magen. Trots att jag, liksom många andra, är en riktig skumtomte-nörd.

Tror att man har julbord på Höganloft nästa helg också. Kan verkligen rekommenderas.

Slutackordet för denna eftermiddag gick absolut i dur, god mat, trevlig samvaro med dem som man gärna vill dela sin tid med.

På torsdag kväll slås slutackordet för min sista hösttermin. Jag slipper slå an de tonerna. Det kommer en proffsmusiker från musikskolan och kompar såväl körer som solister. Känns bra att få lyssna och njuta av sången och musiken, efter en luciaperiod, som faktiskt sträcker sig från början av november.

Berörd har jag blivit flera gånger, under denna sista hösttermins sista dag.
Det har handlat musik, under stora delar av dagen.
Ett par verkliga Hallelujamoments fick jag, då eleverna i 3-4 och 5-6 gavs möjlighet till att testa verserna i Halleluja, /( Jöbacksversionen) som solo. Wow, så många goda sångare det finns... och så ett par riktiga storsångare.
Glädjen i musik och sång, den är så härlig att uppleva. Oj, oj, oj så många som rycks med och sjunger inifrån hjärtat.
Avslutning har vi haft i kväll, och jag konstaterar bara: Kulturskolans musiker är förstås superduktiga, MEN ibland så är det faktiskt lättare för eleverna att sjunga till den klinkande lärarinnans följande komp.

Den här killen är så musikalisk, så han klarar riktigt komp.....
https://www.youtube.com/watch?v=NT6uvcI4d5Q&feature=youtu.be

Kände mig lite låg, så här sista julavslutningen.... speciellt när kollegorna fått sina små julpresenter, och jag var övertygad om att jag inte skulle få något, när jag inte har egen klass. Ganska glad var jag ju förstås ändå, jag hade haft fantastiska musiklektioner och jag hade fått en av storvinsterna på rektorns avslutningslotteri.

MEN jag fick presenter jag också. Två! En blomma från en speciell elev, en fin presentpåse från sexan. Jag blev så glad att jag nästan började gråta.

Dessutom fick jag i samma stund höra en härlig nyhet från en av mina tidigare kollegor... hon skulle bli mormor i april. ( Ett av barnbarnen som hon är farmor till är f.ö. "Halleluja"-stjärna.)

Jag vet, det finns de, som tycker att lärare inte ska ha presenter/julgåvor. Det får man så klart tycka, men jag blir väldigt glad, in i själen berörd, en en liten välment ( tror jag) blomma eller en enkel present.

Ledigt

Uppdatering

Italien med sång

Tokigt

isch

Stängt

Förkylt

Helgen

Höstat

Blodtryck

Veckan

Möjligheter

Olyckan

66

Hemma

Runda

Socialisera

Lucia

Slutackord

Berörd