Femfemman

När jag var ung och barn, då samlade jag idolbilder.
När jag är gammal och tant, då samlar jag idyllbilder.
Här kommer en samling från mormorstisdagen i Ulås.
Rena barnkammaren och djurparken just nu.

En fantastiskt fin dag! En dag att vara tacksam över.

Trenne önskningar har jag...( även om jag vet att jag har det så bra att jag inte har "rätt" att önska:)
* En kropp som inte gör ont
* Ett hem som inte luktar kattskit
* En vän

Senaste gången vi geocachade, det var på nyårsdagen. Då letade vi upp en burk, mindre än en mil hemifrån.
Sedan dess har det inte funnits sug/ledig tid/bra väder för att ut och leta burk. Tycker i dessa miljötänkstider att man inte ska ge sig så långt bort med bil heller. I Länghem hade vi ganska många oletade cacher, dit är det ok att ta bilen....
Idag fanns både väder och tid över... kanske inte jättesug...men absolut värt att ge sig ut på en runda. En tur till Länghem skulle bli jättebra!

Tog några cacher med bil. Bara att hoppa ut och logga. Kanske inte riktigt med cup of caching tea.
Roligare med rundor.

Hade sett ut ett ställe utmed Ömmesala-vägen, där det kunde vara lämpligt att ställa bilen, och sedan ta en fram och tillbaka-promenad. Någon runda fick jag inte till, cachedesignern hade lagt ut en rad med cacher... OK att gå fram och tillbaka några kilometer, då detta var en by som var paradisiskt vacker.
Lite ringrostig vad det gäller geocache-utrustning hade jag blivit, det insåg jag, då jag åkte ifrån min allerstädes medtagandes lilla kompakt-kamera. Nu funkar ju mobiltelefonen lika bra... så det får bli repris på Instagrambilderna.
Vackert var det. Och lättfunna gömmor. Vilket vi tackar för.Varmt blev det också. Kändes lite obekvämt att gå omkring i jeans, i värmen...

Tog en extra liten väg ner till sjön, till yttre Åsunden, för att fika på en lugn och vacker plats.
Myggor, fåglar och ekorre tyckte också om denna platsen, där det inte kändes så lockade att bada. Hoppas att vattenytan blir pollenfri, till badsäsongen.

Hade tänkt äta på Hofsnäs. Plus att testa en WhereIgo-cache. WhereIgo var riktigt roligt, appen tog oss till olika platser och där fick man svara på en fråga för att få fortsätta.
Antiklimax blev det vid avslut, då jag råkade klicka bort slutkoordinaterna.
Får väl ta den lilla rundan en gång till vid tillfälle.
Att äta på överbefolkade Hofsnäs, det var inte att tänka på. Bättre att ta Glasets Hus, på väg hem, i stället.
Nu blev det ytterligare en antiklimax, då dagens mat där var under all kritik. Inte god alls... Räksoppa som smakade buljong, kantarellpaj som inte smakade något och pytt i panna som smakade surt av isterband. Inte godkänt!
Ska f.ö. dit för att rätta nationella matteprov i morgon. Måndag är restdag... men som tur är finns både wärdshus och icaaffär, så tanten ska inte svälta.

Hade påbörjat Limmareds WhereIgo i vintras. Det var för kallt ( tyckte C-E) för att ta hela rundan. I dag fortsatte vi där vi slutade och kom i mål, med hjälp av de koordinater som jag lyckades hålla kvar.

En stund i solen på altanen blev det, benen var lite tunga efter 12000 steg. Nu har de återhämtat sig igen. Men tanten känner sig seg, och det beror på att hon hade svårt att somna efter den extremt spännande Eurovisionfinalen igår. Tanter behöver mer än 4-5 timmars sömn. Kul iaf att geocacha lite. Målet för året får bli 100 gömmor.... och på det sättet komma upp i 3000 sammanlagt. Löjligt lite för de som är storfräsare i cachingvärlden.... men vad spelar det för roll. Skönt att dessutom inte vara slav under geocachinglasten, vilket jag anser att jag i det närmaste var, under de första ljuva geocachingåren.

Jag är inte bra på det här med att fira ! Heldålig faktiskt. Sociala medier är fulla med hyllningar till MAMMA. Alla mammor framställs som så himla bra. Både de som har lämnat jordelivet, och de som är i allra högsta grad levande.

Det ligger ute bilder på mammor, det ligger ute bilder på gravar som blivit pyntade med blommor, denna MAMMAS dag. Och som sagt, alla mammor är så enastående bra!

Under eftermiddagens promenad funderade jag på fenomenet. Om alla mammor är sådana supermammor. I så fall är både jag och min mamma undantagen från de superba mammorna.

Min mamma gjorde så gott hon kunde. Absolut. Men hon hade sina fel och brister. Men jag vet och kommer ihåg, under barndomen och långt upp i ungdomsåren , så betydde hon allt för mig. Mamma var bäst, och jag var livrädd för att mista henne.
När min far, han som jag f.ö. bara var rädd för och inte vågade prata med, hastigt gick bort då min mor var 66 år gammal ... ( oj... bara ett år äldre än vad jag är nu....) så förändrades hon. Då började hennes liv, och mammarollen försvann. Hon började ställa krav på mig, i stället för att fortsätta vara mamma. Jag skulle fixa det ena efter d et andra, baka, sticka, fixa mat, hjälpa henne... trots att hon fortfarande var pigg och igång.

Kanske är det så att man inte kan förvänta sig att mamma fortsätter att vara mamma, då man själv är vuxen och är mamma. Men för mig hade det varit viktigt att hon fortsatt vara det. När demensen sen satte in, så fick jag bli mamma till min mamma - mor till min mor. Mamma försvann och ersattes av Lilly.
Igår var det 18 år sedan hon somnade in.Då hade mamma varit borta för mig under ett flertal år.
Första tiden efter hennes bortgång tänkte jag på henne dagligen. Numera ägnar jag henne sällan en tanke.
Ingen god dotter, dålig värdesättare mot den som gav mig livet.... och, trots allt, en god uppväxt, och en uppfostran... ja, som väl kanske har en del övrigt att önska.

För egen del, så har jag heller inte varit någon superbra mamma. Jag började jobba när min första dotter var tre månader ( pappan var hemma fyra- fem månader då), var sedan mammaledig ett par månader, men från nio månaders ålder fick hon vara hos farmor under det att den usla mamman jobbade.
När dotter nummer två kom, knappa två år senare, så fick hon, tillsammans med systern börja hos dagmamma från tio månaders ålder. Till mitt försvar: Jag hade korta skoldagar, var hemma vid lunch ett par dagar i veckan och då dagmammeperioden började vid tio månaders ålder, så var det bara två dagar i veckan.
Men jag har många gånger satt jobbet i främsta rummet, och säkert missat viktig tid med mina båda barn. Det har jag lite dåligt samvete för, nu när jag borde vara pensionär, och fortfarande värderar jobbet högre än att vara ledig. Varför blev jag en sådan jobbnörd....? Jag valde väl rätt jobb!

Men jag missade att bli supermamman - den perfekta modern.

Att vara mors mor, är jag bättre på det? Jag hoppas det iallafall. Jag tror aldrig att jag njöt av de egna barnen, på samma sätt som jag njuter av dem som jag är mormor till. Kärleken till dem alla, barn som barnbarn, den är den samma... men jag tror att livet som "dubbelarbetande" ( det var ju så det var) mamma, tog så mycket kraft, att man inte riktigt fick tid att njuta av barnen, när de var små.

Det är synd. Tyvärr så tror jag att tiderna inte har förändrats så mycket, tror t.o.m att det är ännu tuffare att vara mamma till små barn nu för tiden, dubbelarbete och självförverkligande ... det blir inte så mycket barnatid över... om man inte har möjlighet att gå ner i arbetstid och tillbringa den lediga tiden med sina barn.

Nä, mammarollen är inte helt enkel. Var stolta, ni som kan se er som ríktiga supermammor, värda att uppmärksammas extra idag.

Jag hoppas att jag kan finnas som den mamma jag vill vara, så länge jag har kraft att vara det.
Och en sak är säker, det är mycket enklare att vara mamma-mamma! Mormor!

Idag har den gamla lärarinnan fått åka på skolresa. Så roligt det var!
Och så mycket jag lärde mig.
Till Bottnaryd styrdes tre bilar. Där tog klassens föreståndare emot oss, på trappan till sitt mysiga hus.
I uterummet fick vi en kort-kort historisk tillbakablick om det samhälle som vi snart skulle lära oss mer om.
En promenad på sju åtta km skulle det bli... på båda sidor högtrafikerade riksväg 40.
Hur skulle vi göra för att komma över vägen?
Jo, vi skulle gå under den.

På raska fötter tog vi oss snabbt till Gunillaberg.
Bottnaryds vagga.
Denna herrgård byggdes av den av Axel Oxenstierna adlade Johan Printz.
En del av Brahe-land fick frälsemannen Printz till sin lott.
Printz var militär och deltog i trettioåriga kriget. Han blev utsänd att vara guvernör över Nya Sverige, den enda koloni som Sverige lagt under sig.
Kolonin låg längs en del av Delawarefloden, inte så långt från nuvarande New York.
Johan Printz var guvernör i den svenska kolonin under elva av de sjutton år, som Sverige var en kolonialmakt.
Efter hemkomst till Sverige, så blev han Jönköping läns första landshövding, och hade sitt säte just här på Gunillaberg.
Anledningen till varför herrgården heter Gunillaberg? Jo, så hette hans mamma....

Idag ägs Gunillaberg av en dansk konstnär. Mot att betala 130 kr i inträde, så får vem som helst komma och njuta av historiens vingslag.

Idag gick vi längs grusvägen, utmed Gunillabergs öppna marker, och kunde glädja oss att se boskapsdjur av olika raser.

Vår guide, klassens föreståndare, berättade att många av de djuren hade hämtas från Danmark.

Både barn och vuxna uppskattade verkligen promenaden genom djurens hagar.

Många djur tycktes ganska intresserade av den brokiga skaran av människor också.
Turistsäsongen har inte kommit igång än, och vägarna förbi Gunillaberg, de hör inte till de vanliga allfarvägarna.

På lite tröttare fötter gick vandringen vidare mot Klerebo.
Älgån hade byggts ut till en damm, och vattnet forsade vildsint under det att vi passerade bron.

Gråmulet väder ger de bästa bilderna. Vattenspeglar förstärker upplevelsen av vackerhet.

Lite energi behövde fyllas på, både hos barn och vuxna.
Det blev en kort rast där på andra sidan bron, under det att klassens föreståndare berättade att hans mamma brukade åka med häst och vagn och spannmålssäck till kvarnen, då mjöl skulle malas. Kvarnen är den gula bygganden till vänster i bild.
Under det att mjölnare och kvarn gjorde sitt jobb, passade hon på att handla i affären, den gula byggnaden till höger i bild.
I min hemby, så fanns det också kvarn och affär när jag var barn. Dock med närmare en kilometer emellan. Klassföreståndarens berättelse tog mig på en liten nostalgitripp till mina allra tidigaste minnesbilder.

Vandringen fortsatte. Nu skulle vi tillbaka till Bottnaryds samhälle, på andra sidan väg 40. Denna gång gick det inte att gå under vägen, vi fick passera på gatunivå. Lite otäckt... men det fanns allt lite luckor mellan de snabbt passerande bilarna, så att vi kunde ta oss över på ett säkert sätt.

Snart var vi framme vid Gårdsjön, där en bro ledde oss över till Hembygdsparken.

I en stuga, men anor från 1700-talet, tog klassföreståndarens gamle slöjdlärare emot oss.
På ett synnerligen intressant sätt, berättade han om livet på 1700-talet, om de olika husen och de redskap som fanns i hembygdsstugan.

Medan brasan sprakade gemytligt, passade alla på att ta taberas på den medhavda fikamatsäcken.

De fantastiskt fina elever som vi hade med oss, ställde kloka frågor till slöjdlärar-Bengt. En stor issåg skapade stort intresse, liksom den bakugn, som fortfarande används till tunnbrödsbak då och då.

Gårdsjöns badplats stod redo att ta emot badgästerna. Inget läge för bad idag. Ingen tid heller, förresten.

Sveriges vackraste kyrka, det måste vara den som finns i Bottnaryd. Såväl läge, som byggnad.

I vintras så såg jag med största förtjusning på Colin Nutleys senaste TV-serie "Bröllop, begravning och dop". Inledningsscenen i första avsnittet utspelar sig vid en kyrka som ligger på en gudabenädad plats. Det är just denna kyrka, Bottnaryd kyrka, i grunden uppförd redan i slutet av 1600-talet,

Även interiören var något utöver det vanliga.

Väggmålningar - "de fattigas bibel". Kunde man inte läsa, då för länge sedan, så kunde man ta till sig bibelns berättelser genom målningarna. Absolut svårt att göra vägg och takmålningar rättvisa genom ett kameraobjektiv. De var helt otroligt vackra och välgjorda.

Slöjdlärar-Bengt fortsatte guida oss genom historien, på ett mycket pedagogiskt sätt. Han hade byggt en modell av Kalmar Nyckel, skeppet som tog svenska kolonisatörer till Amerika, samt en en modell av kolonins huvudstad, Forte Cristina.

Lunch-sugna elever och deras vuxna medvandrare gick i maklig takt den sista biten tillbaka till klassföreståndarens hus. En sluttning, full med gullvivor, hjälpte till att lysa upp på vägen.

Grillen var snart igång, och korv med bröd och goda tillbehör smakade väldigt bra efter en apostlahästrunda på närmare åtta kilometer.

Som avslutning på den roliga dagen, tog värden med oss till Ullebotallen. Tallen, som är över 500 år, kan vara den största ( med störst omkrets) i Sverige. Omkretsen lär vara omkring 4,75 m.

Med skolbarn uppställda kring tallen, så kan man få en bättre föreställning om hur många som behövs för att man ska nå runt om.

Som grädde på moset, så kollade jag upp att det fanns en geocache en liten bit från tallen. Raska barnaben, varav några hade geocachat tidigare, hann fram till stubbgömman långt före mig.

Ja, det var en riktigt rolig skolresa det. En skolresa, precis i min stil. Nya upptäckter, nya upplevelser, nya lärdomar. Att vi sedan hade med oss de bästa elever man kan tänka, det lyfter upplevelsen av resan till en ännu högre dimension. Tack, klassens föreståndare Ola, att du tog initiativ till resan! Tack till min egen klass, som valde att göra sin lärarfria resa just idag ( och igår) och som gav mig ( och C-E) möjlighet att få köra och umgås med de härligaste av ungar under en så fin upplevelsedag.

Idag, denna klämdag, så blev det äntligen läge att åka "hem".

Visst är det tokigt, men mitt barndomshem, min barndomsby är mera hemma för mig än vad det hem som jag har haft i nästan fyrtio år, är.

Jag kände det som en skrämmande känsla, när jag förmedlade mobilbilderna inklusive det stämningsläge som bilderna gav, genom Instagram och Facebook i eftermiddags. Jag tänkte, lite skamset; Det nog är något fel med mig som känner så. Gensvaret på de båda sociala medierna talade om att det är så för många. "Hemma", det är där barndomens stenar finns.

När det är vinter, så har jag ingen direkt hemlängtan. Visst är det trevligt att träffa bror och svägerska, det ombyggda barndomshemmets nuvarande ägare, men de får väldigt gärna komma och hälsa på oss under senhöst och vinter.
När det blir vår, så sätter hemlängtan igång. I blåsippstid kommer det första anfallet. Nu blev det ingen hemresa under den korta tid som hagarna lyste av blå sippor.
Tiden räcker inte till ibland....

Nästa hemlängtansanfall kommer vid den tiden som smörbollarna står i blom.
Precis i den tid som nu är.
Det fanns inte så många smörbollar i år, som det brukar göra. Min bror berättade att även blåsipporna var färre än vanligt. Sannolikt en följd av förra sommarens torka.

Liljekonvaljerna förnekar sig inte. De blommade lika rikligt som de brukar göra.
Nu har vi massor av liljekonvaljer nära Stockremma-hemmet också.
Men det vete sjutton om inte Finnekumla-blommorna är både större och vackrare...och mera doftrika... : )

En alldeles, alldeles fantastiskt fin runda gick vi. En runda som vi försöker få till att gå någon gång varje år. En runda som jag aldrig gick som barn eller ung.... då var promenaderna betydligt kortare än vad de är nu för tiden.
Ändå, så finns det minnen från nästa varje plats vi passerar på rundan.
Vi går ner för backen från barndomshemmet, på den gamla usla skogsväg som min far körde traktorn, med mor och mjölkflaskor bak på "bryggan", för att ta närmsta vägen ner till maderna, när korna gick på bete där.Inte undra på att mors skelett var ganska så förstört, då hon blev "gammal", så som hopp och gupp och skakningar måste ha frestat på.
På byvägen går vi sedan genom blåsippshagarna, de som nu är ganska igenvuxna. Så småningom kommer vi till fuktigare marker.... och där....

... där finns en del smörbollar kvar. Fast mest smörbollar var det faktiskt nära den gamla traktorvägen, där växte de i stora grupper, även detta år.

Vandringsvägen fortsätter förbi "Tages". Jag sneglade på vägen som förr gick rakt över gårdsplanen, och ner till maderna. Nu har vägen flyttats nedanför backen.
De nuvarande ägarna till "Tomten" har alltid haft hästar. Så även nu. Den svarta hästen har varit med länge. Tidigare fanns där två hafflinger, idag bara en.

Genom den gamla sjöbotten går man, innan man kommer till backen till Ön. Ön har varit en ö en gång i tiden. Man lär ha sänkt sjön en bit in på nittonhundratalet, för att få betesmarker. De markerna brukas än idag.

Till Ön brukade min mamma och pappa åka och spela kort när jag var liten. Jag ville följa med, men det fick jag inte... inte förrän jag blev stort barn i allafall. För att avskräcka mig från att tigga om att få åka med, så sa min mor att man skulle åka till Öna och nacka kycklingar. Lite annorlunda sätt att skrämma barn i början av sextiotalet, än vad som biter på barn idag.....

Genom lilla byn Ön går grusvägen, och snart är man framme vid bron som går över Viskan.
Söderut har man röjt längs å-bädden under senaste året.

På den lummiga nordsidan, simmade en dopping med sin enda unge.

Följer man vägen rakt fram, genom ett par kilometer skog, så kommer man till Tärby.
Dit åkte jag på morfars trampmoped och utförde mitt första sommarjobb, när jag var fjorton. Jordgubbsplockning.
Tänker man på det lättvindiga sätt som mina föräldrar såg på femtonsårsgräns vad det gäller moped... och på ett antal andra lagar och regler.... så är det egentligen inte konstigt att jag inte alltid håller mig till de regler ( mest i skolsammanhang) som jag tycker är onödiga.

Vi tar höger efter bron, för att promenera utmed Viskan, till det röda huset på Kullen.
Dit gick jag och mormor ibland ( mamma var nog också med) och drack kaffe hos tanten som bodde där med sina båda nästan vuxna söner. Kommer inte ihåg att det fanns någon man med i huset, antagligen hade hon tidigt blivit änka.
Ena sonen, Olle, bor ännu kvar. Idag var han inte ute, trots det fina vädret. Olle måste vara gammal nu, säkert över åttio.

När jag och mormor gick till Kullen, så gick vi en brant backe ner, genom tät granskog, över Gustava gårdsplan, sedan längs en körväg till åkrarna, över en bro och slutligen över en äng. En sträcka på ca en och en halv kilometer.
Idag är den gamla bron ersatt med en ny. Och den är rätt gammal vid det här laget också.

En bro utan skyddräcken, hur bred och stabil den än må vara, gör mig orolig... och skapar yrsel.
Det kändes som jag skulle ramla i plurret, då jag stod mitt på bron för att ta de obligatoriska "sakta rinner Viskan"-bilderna.

När jag var ung, så tog vi kräftor här. Det fanns en hel del. Undrar hur det är med kräftbeståndet nu för tiden. Vad det gäller fiske, så kunde man i bästa fall få en abborre på metspöt.

Från Viskan, upp till översta Backgården, är det en ordentlig stigning.
Gott att känna att det faktiskt går lättare att ta sig uppför när man är gammal, än vad det gjorde när man var yngre. Får sannolikt tacka den pockande aktivitetsklockan för det.

Några av de "gamle" bor kvar i Finnekumla by. Många nya har tagit över. Tidens gång. Hade varit kul att träffa någon av de gamle, men ingen sågs till.
En gång på åttiotalets senare hälft, ordnade jag tillsammans med grannen Johannes, en byfest, dit bofasta finnekumlabor och utflyttade dito var inbjudna. Det blev bra uppslutning, och ett mycket uppskattat event. Vet inte, men kanske kunde det vara läge att upprepa en sådan tillställning. Tror bara inte lokalen som vi var i finns kvar för det ändamålet..... Och Johannes har varit borta länge.

I barndomshemmet väntade bror och svägerska med god grillmat till hungriga vandrare,

En fin dag, på den vackraste av platser.

Tänker det, när jag kommer hem till Stockremma-hemmet; Mitt hus, det är mitt hem, absolut. Men trakten, omgivningarna, Moghultsbyn, den kommer aldrig att bli min hemtrakt... för mitt "hemma", det är bland barndomens stenar, på den vackraste av platser.... Finnekumla by i Rångedala.

Oj, vad det gick snabbt! Alltid samma sak, man hinner inte med. Rätt som det är, så är det sommar och därute är naturen alldeles fantastisk.... och så GRÖN. Nyss var det ju alldeles grått och kalt... men ok, det var någon månad sedan... och precis som vanligt, så har det gröna, det sköna, det vackra och vidunderliga som försommaren erbjuder, överrumplat mej.

Maj var kall, och så kom juni... och det blev SUPERVARMT... och grönt. Och blomrikt.

Premiärbadet är avklarat. Ovanligt sent detta år. Det blåste ordentligt i Halmstad på Kristi Himmelsfärdsdag, inte jätteläge för långdopp för glasögonprydd tant. Men ganska så skönt var det allt i vattnet.

Bara en vecka kvar av skolterminen. Sen är det sommarlov! Mitt sista. Många tycker väl att jag är knäpp som fortsätter att jobba, trots att det är grönt för mig att sluta direkt. Men jag vill inte sluta....än. Men sista året kommer det att bli, ska verkligen gå in för att göra allt för sista gången, under kommande läsåret.

Trodde att det var grönt för oss att jobba som vi planerat, vi som ska dela på ett par klasser. Men så var det tydligen inte. Jag har nog aldrig blivit så ledsen och känt mig så nedtryckt, som jag gjorde efter onsdagens konferens. Ensam om det, det var jag inte.
Utifrån skolledarperspektiv pratas det om att vi är medarbetare. Inte sjutton är det så, vi är verkliga gräsrötter.... och jag tror inte att skolledarna har det bättre, de som är klämda mellan makthavande politiker och oss, där längst ner.
Hoppas att det reder ut sig, så att det känns grönt att jobba det här sista året.

Det växer och frodas i rabatter, i växthus, i pallkragar.
Något har hänt med den köpta planteringsjorden detta år. Jorden är full med ogräsfrön. Det är inte ok, det är ett aber att det ska vara grönt mellan det riktiga gröna trots att man bara använt ny köpejord. Det räcker med att rensa ogräs i grönsaksland ( som inte är pallkragar) och i perennrabatter.

Gurkorna ville inte vara med på bild, men vi har faktiskt redan flera gurkor på gång på denna plantan. Hemodlat grönt, det känns bra.

Och en sak fattar jag inte.... apropå EU-valet för två veckor sedan.... hur i helskotta kunde man låta bli att rösta grönt. Att sommaren fortsätter att vara grön och full med växtkraft, det är ju det enda som har betydelse för jordens framtid.

Visst borde jag ha vett att gå i pension! Hade ju passat nu när det har varit avslut med min sista egna klass. Men, som många känner till, tanken på ett evigt lov, den tilltalar mig inte ett dugg. Vilket i sin tur gör, att min avoga inställning till att gå in i den tredje åldern, gör att jag funderar på vad det egentligen är för fel på mig....
Jag känner mig lite låg, jag känner mig lite kluven, så här i avslutningstider.

MEN, det är en härlig känsla att ha ett lov där planer och tankar inför hösten ingår.
Har man haft det så i över fyrtio år, så är det svårt att tänka annorlunda.
Ska verkligen försöka fasa ut mig från jobbet, detta sista år. Inte göra något extra, bara ta hand om "mitt egna" under de tre dagar i veckan som jag ska jobba ... fast ... det kanske jag inte klarar. Den som lever får se...

GDPR, släng dej i väggen... och förresten så gäller GDPR inte privata konton... Så här ser den ut, min allra sista egna klass. Så fint med alla tjejer, klädda i vita kläder. Och apropå GDPR, alla de här barnen är okejade att få vara med på bild i olika medier. Blir så trött på att det inte ska räcka, för att man ska kunna visa upp fina barnbilder.

Klockan 9.20 i fredags, så var läsåret, tillika tiden i Grimsåsskolan, slut för dessa härliga ungar. Det känns alltid lite tomt när man lämnar en klass, men det går snart över, det är "flygfärdiga" barn som lämnar vår lilla trygga skola.

Frågan om frökenpresenters vara eller inte vara, kommer ofta upp så här i avslutningstider. Jag blir uppriktigt ledsen, då man tycker att "eftersom inga andra får presenter" så ska vi lärare heller inte ha.
Det är inga dyra presenter som vi får och nog är det så att man blir glad åt blommor... och paket... varför kan man inte unna vår yrkesgrupp den lilla uppskattningen. Ungefär lika fånigt är det att underkänna en kyrka som lokal för avslutningsceremonin för övrigt.
Jag är verkligen glad att vi har så bra samarbete med vår kyrka, så att vi får använda den fina och ändamålsenliga lokalen såväl vid skolavslutningar som luciaframträdande.

Ja, man blir glad av presenter! Man blir ännu gladare av fina ord. På detta kortet , från en enskild elev, står det ..."Du är inte heller som alla andra lärare, du tänker inte lika fyrkantigt, och du har lärt och visat mig att alla är olika och att alla är bra på olika saker".....
Det finaste man kan få höra, och visst hade det räckt med det fina kortet so frökengåva... Men jag kan ju inte lämna tillbaka presenten, för att kortet är "good enough".

En annan elev förärade mig sin alla finaste målning. Det är nästan så jag får ont i magen, då jag tänker på att hon gav mig det finaste hon har gjort! Jag önskar henne stor lycka i fortsatt konstutövning, precis som jag önskar alla andra fina elever det allra bästa, utifrån deras förutsättningar.

Eleverna i sexan skriver varje år en avslutningssång, som de framför i kyrkan. En rad berör mig särskilt .... "hon ( alltså jag) låter oss vara oss själva". En grupp på 4-5 elever skrev sången alldeles själva, medan jag hjälpte dem att få till orden, så att de passar till sången "Vårfunderingar". Jag frågade om det inte skulle vara något annat "låter oss jobba själva..." men det skulle vara som de skrev. "Hon låter oss vara oss själva". Med min sista klass, så blev det så bra som jag någonsin kunnat önska.... för det är ju så det ska vara, att man ser till var och en elev och låter den vara den person den är och får utvecklas därifrån.

Jag blev otroligt glad för denna rad!

En kollega pratade om "Forntidsrundan" i Öreryd, under någon av de sista dagarna. Kanske något att ta med eleverna på till hösten.
Direkt efter avslut och lunch, började jag reka. C-E gick gärna med på promenaden, som blev ungefär en halvmil lång.
Det var en fin runda, men inte så mycket forntid att se.
En övervuxen varggrop, ett antal gravhögar.
Nä, inget att ta med elever på. Då har jag en betydligt bättre plan, att uppleva minnesmärken från stenålder till medeltid, genom att låta en buss köra oss i området Ljungsarp, Dalstorp, Limmared.
Det finns mängder av olika lämningar, som barnen absolut bör få se, och få inse att vår del av världen har en historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden.

Närheten till ridskolan gör att det blir ett antal fina möten i den fina terrängen.

Det mest intressanta på rundan, det var den här gamla frikyrkolokalen. Den låg högt uppe på höjden, långt ifrån andra byggnader, en bra bit från centrala Öreryd.
Undrar om den används något? Gräsmattan var ju väldigt välklippt.

En fin runda var det, även om jag, som sagt, inte ger så mycket för fornlämningarna. Men många andra vyer fick vi se, motion fick vi också i den tämligen kuperade terrängen.

Början och avslut är vid denna fina kyrka. Rundan rekommenderas varmt för den som vill se lite annat, än vad man gör på de vanliga rundorna.

Avslutningsdagen blev en fin dag! Två dagar till ska vi lärare jobba, innan vi har en liten avslutningsträff. Sen blir det åtta lediga veckor för tanten att ladda för det avslutande året!

- Nu blommar det nog som mest i Nolgården Näs -reservatet, sa jag till C-E i morse. Dessutom har jag hittat en - nej två - geocachingrundor i Vartofta. Läge för en söndagsutflykt?

Sagt och gjort, cacher in i gps, mackor och kaffe ner i ryggsäck, kameror i väska och ficka.

Fina vägar att köra på, massor av blommor utmed vägkanterna.

Vartoftaslingan var rolig och med bra cacher.

Den första slingan, det var runt ett synnerligen välskött elljusspår. Den andra slingan var en utvidgning av den första, utmed det ganska så igenvuxna femkilometer-spåret.
Tjugoen cacher funna och ett fall för tanten. Det gick bra och tur är det, för det hade inte varit lätt att komma fram med räddningsfordon i terrängen.

Nyponrosen utmed det igenvuxna, lite otillgängliga spåret, fick mig att tänka på Inga, forjoi. Jag saknar henne ännu. Mycket. Tog en väldigt vacker bild på en nyponros på en av våra gemensamma rundor, och de vackra rosa blommorna, mitt ute i det lite oländiga, förde tanken till henne.

Rolig runda, lättfunna cacher. Toppen!

Dags för lunch, innan vi begav oss mot det egentliga målet för utflykten.
På Ålleberg ligger en liten oansenlig restaurang, där man serverar den bästa mat man kan få, och där utsikten från terrassen är milsvid.
Dagens rätt var en ljuvligt god fisk och skaldjurssoppa. Sallad till.... grönkålssallad ( mums)... och kaka till kaffet. Synnerligen prisvärt ställe!

Så var det dags att åka till slutmålet och återse den bekanta vyn. Jag gillar konstrasterna.

Hundra meter på avbetad mark, sedan ut i paradiset... ut i reservatet.
Rödkämpe!

Blodnäva

Drakblomma

Det sällsynta fjädergräset.

Rekordsommar för fjädergräs, liksom för så många andra växter. Förra årets torrsommar påverkade av någon anledning positivt!

Drakblomma och näva.

Trollsmultron och solvända.

Mängder av nävor.

Getramsen var nästan överblommad.

Brudbröd och tjärblomster och en vit växt som jag inte vet namnet på. Något med madra tror jag det var. Har inte sett den tidigare.

Backklöver.

Och även Nolgården Näs, hade sin egen nyponros.
En fantastisk plats! Besök rekommenderas... snarast, för nu blommar det som mest!

Bilderna kunde varit bättre... det gick lite snabbt och en inställning på den ena kameran var inte den jag tänkt mig. Men lite njuta, det kan man göra via bilderna ändå.

Sista sommarlovet har börjat bra... och intensivt.
Sista dagen för lärare på 80 %, det var i tisdags, och sedan har det rullat på.

I onsdags var det besök i djurparken, i Borås, som gällde.

Mycket att se och göra, en bra djurpark för alla, stora som små.

För en mormor, så är det förstås sällskapet som är det viktiga. Utan bröderna Friberg, så skulle inte upplevelsen bli den samma.

Finns det något finare än bebisar i halvårsåldern? Glada bebisar bör tilläggas. En arg Karl-Petter, är inte lika söt. Nu är K-P nästa alltid en glad kille.

Tuva var också med. Konrads favorit, världens bästa extra-storasyrra.

I djurparken finns det många lekplatser. Det gillar en kille på två och ett halvt.

En stor bror var ganska så trött efter en lång dag.... en liten bror hade tagit en djurparkslur, så han var lite piggare.

"Hoppas att din midsommar blir en magisk midsommar" hörde jag någon säga.
Töntigt uttryckt, tänkte jag.
Ändå så kan man så här i efterhand säga; Det blev en magisk midsommar!

Alla de som betyder riktigt mycket för denna tanten var på plats i Halmstad.
Lycka, för en mamma och mormor!

Bästa sommargrannen Lena, fick äntligen träffa Karl- Petter.

De gillade varann! Förstås!

Charmtrollet Konrad hittade lite nytillkomna lekvänliga saker i stugan...

..och härliga Ava, henne var det minsann full fart på . För ett år sedan, så kunde hon inte springa omkring...bara krypa.

Underbare Karl-Petter hade massor att titta på. Midsommarmaten smakade bra, han gillade sill och potatis.

Tog en likadan bild förra midsommar. Då nådde han precis över kanten. I år är det en "stor" kille.

Kusinerna tycker verkligen om varann... men kan ju inte låta bli att kivas! Konstigt vore det annars.

Glada Ava, glassgillare!

Konrad dansade en stund! Bra att han ville vara med i ringen!

Ava testade gungorna i stället.

När en riktig kock, med assistans av sin bästa vän, tar han om laxen på grillen, så blir det perfekt midsommarmat.

En riktigt glädjefull midsommar blev det. Dagar att vara tacksam för!

Naturen är otroligt vacker, så här i midsommartid.

I trädgården prunkar det i rabatterna.

Tog med kameran och gick en sväng i trädgården.

Sen blev det en cykeltur och promenad ut till mossen.

Där är det också vackert, men betydligt mera jobbigt att ta sig fram.

Bonnpioner har vi haft länge. De blommar över så snabbt.
Den här pionen kom till trädgården för några år sedan. Den är fin, och den håller sig några dagar.
Daggkåporna i bakgrunden, de var årets växt för många år sedan. Jättedaggkåpan gör verkligen skäl för sitt namn.

Nävor, det är favoritblommor.
De är vackra, blommar ganska länge, lätta att sköta och trivs förträffligt bra i våra rabatter.

Prästkragar har vi för tillfället gott om. Vissa år så är det bara någon liten planta kvar, men nästa sommar så har frön från tidigare plantor tagit fart och sett till att de vackra vita och gula blommorna fortsätter att finnas i trädgården. Och utanför.

Humlor gillar också nävor. Finns en del humlor i år. En och annan fjäril syns också till. Glädjegörande.

Jag vet inte vad denna blomma heter. Den har självsått sig från grönsakslandet, där jag också brukar så blommor varje år. Flera frön flög i väg efter förra årets varma sommar.

Även blåklinten har kommit till altanrabatten, som ett fjolårsfrö.

Alliumens vackra fröställning, var egentligen den som fick mig att hämta kameran.

Tyvärr, så blev det den växt som var svårast att få bra skärpa på.

Doftnejlikorna är riktigt gamla. De är en av de få växter som är kvar från den ursprungliga altanrabatten. Min mamma och jag var och hämtade plantor hos en gammal tant, då när rabatten anlades. !980? 1981? Min mamma var iallafall yngre än vad jag är idag.

Den här nävan är hämtad från det som, iallafall vid den tiden, var en paradisträdgård i trakten av Hörby i Skåne.

Frön till vallmon kom från en tidigare bloggkompis. Maria tror jag hon hette. Hon bara försvann från bloggosfären. Hoppas att hon mår bra. Jag tycker att de här vallmorna är jättefina. De har spridits sig lite på olika platser i trädgården under de år som de funnits i rabatten.

Riddarsporren gillar jag. Har också en vit, som kom med från skånska paradisträdgården.

Köpte två plantor rosa näva. De har bildat flera nya plantor. Bra med denna sortens näva, den blommar ända tills framåt hösten.

En trogen vän i rabatten. Trodde att den hette nunneört, men det gör den inte....

Några skott kaprifol hämtades från Halland under en tidig geocachingtur. På några år, så växte den ifrån sin ursprungliga plats. Numera har den växt sig jättestor vid västervägg.

Gammelrosen kommer från barndomshemmet i Rångedala. Den har prytt hushörnet här i många år. Som sista sommarkrönika i BT, den 18 aug, kommer den att ha huvudrollen.

Två plantor stjärnfloka finns i rabatten på framsidan.
Denna är köpt.

Denna har jag fått av Karla.

Lika fina båda två. Vill ha en vit också.

Klint är fint, men växer och blir stort och yvigt.Bra biblomma, tycks det.

Har sått egna tagetes och drivit fram i växthuset denna vår. Lätt som en plätt ju!

Ett av de senaste tillskotten. En enkel nejlika som luktar väldigt gott.

Klint-tvillingar.

Klint eller vädd? Också stor och yvig... men jättefin.

Sist in i trädgården. Väldoftande nejlika från handelsträdgården utanför Fristad.

Lite rabattkik.... på baksidan.

Och över alltihop lyser den livgivande solen. Hittills i sommar har det varit en bra mix av sol och regn. Hoppas att det fortsätter så, så att det inte blir för torrt för de fina växterna.

Cykeltur till mossen med mossnycklar. Ligger en och en halv kilometer bort.
Promenaden ut till växterna, den är jobbig.
Bara det att man har stövlar på fötterna gör ju en funktionsnedsatt.
Plötsligt så känner man av alla onda delar på kroppen, de som ju egentligen mår ganska bra nu för tiden.
Kände av ryggen - mycket, knäet -lite, den för mer än ett år sedan stukade foten också lite. Konstigt! När jag kom hem, så var allt ok igen.

Så det var ett rejält träningspass de några hundra metrarna ut på mossen.

Det var inte så många orkideer som börjat blomma ännu.
Bättre med mossnyckelkoll nästa helg. Har ett ställe till, lite längre bort, men betydligt mera lättillgängligt.

Mosslandskapet- väldigt vackert, tycker jag.

Klockljungen blommade. Tror att det heter så... det var iallafall en art som man fick lära sig på lärarhögskolan.

Härlig natur, med låga, krokiga tallar.

Tranbären blommade i massor. Hoppas att det blir bär också.

Lite blomsterfrosseri så här i midsommar, kunde blivit betydligt mer.... naturen är ju helt underbar just nu.

Om vi ville åka med till Gotland? Naturligtvis ville vi det, då frågan ställdes. Dessutom med bästa tänkbara sällskap, bror och svägerska.

Måndagsmorgon. Avresa från Oskarshamn kl 10.05, betydde tidigt uppvaknande för morgon-sömntute- tant.
Fin båtresa, på tre timmar. Blå Jungfrun och Långe Erik var synliga på överfärden.

Smultrondoften var överhängande utanför en av Scandic Visbys längor. Smultronschersmin. Tänk, när jag kom hem, så upptäckte jag att även vår egen schersmin är av samma väldoftande sort.

Och så denna otroliga blåeld, som blommade överallt på ön.Tänkte tyst för mig själv, Undrar hur många blåeld som finns på Gotland. Miljarder, tror jag!

Nunneört kräver inte mycket för att trivas. Bäst tycktes den trivas i sprickorna i ringmuren eller mellan ruinernas stenar.

Visby är rosornas och ruinernas stad.

I Botaniska trädgården fanns mängder med helt fantastiska rosor.

Har en viss fäbless för orangefärgade rosor.

Röda- Vita rosen. En lek från Kalle Blomqvistböckerna?

En superfin lagom överskådlig trädgård bjöd Visby på. Två stiliga herrar tycks diskutera trädgårdsanläggningar.

Många ruiner, ännu fler riktigt gamla hus. Njutbart flanerande i vackert väder.

Tog en titt i domkyrkan. Fönstermålningarna i vapenhuset var de som mest imponerade.

Domkyrkans torn syns vida omkring.

Karin hade sin egen ruin, belägen vid Stortorget. Det är franciskanerordens munkar som anlade kyrkan på 1200-talet. Historiens vingslag tycks höras över hela det stora området inom muren.

Norra Öland med Fårö, stod på agendan på tisdagen.
"Måste" ju ha en souvenir-geocache. Vid det lilla fiskeläget Lauter fanns en lättillgänglig.

Samt en ovanligt vacker tistel.

Kalksten/ Klappersten finns det gott om på Fårö.

Raukområdena är imponerande.

Inne i "grottan" syntes fossila lämningar. Häftigt!

Digerhuvud är en vacker stenstod.

Eller vilken stenstod som nu EGENTLIGEN är Digershuvud. Nästan alla raukar kunde man se som huvuden av olika djur/människor. Naturreservatet på Fårös huvud är stort. Kanske därför det heter Digershuvud....

Langhammars raukar var också imponerande.

Fårö fyr är belägen så långt österut man kan komma på ön.

Kargt, vackert .... MEN jag har liten förståelse för Bergman och Palme som tillbringade hela somrar på den karga ön. Kanske trivdes de för att man kunde få avskildhet i kargheten. Lugn, ro, uppladdning...

Något bad i Östersjön fick vi aldrig till, men väl en stunds simtur i Blå Lagunen.

Blå Lagunen är ett gammalt övergivet kalkbrott som fyllts med vatten. Det kändes härligt livgivande att simma omkring i det blå-gröna kalkrika vattnet.

Rakt över nordligaste delen av ön finns ytterligare ett kalkbrott som inte längre är i bruk, Furillen.

Mångfalden av blåeld gjorde landskapsbilderna sagolikt vackra. Vilken tur att vi åkte till Gotland under rikaste blomningsperioden.

De övergivna kalkstensvagnarna står fortfarande kvar. Kalkbrottet lades ner på 1970-talet.
Området ägs numera av en känd fotograf. Han har ett hotell på området, ett hotell som inte verkar ha öppet denna sommar.

Stannade läge och bara njöt....

.... av det stora blåa.

Den här bilden är min favoritbild från alla bilder som blev tagna under de fyra dagarna vi var på ön.

Onsdagens resa gick i sydlig riktning.
Helt ljuvliga vallmofält syntes lite här och där.

Liksom denna cerise bekantskap, en växt som jag aldrig tidigare sett. Konstaterade snabbt att det rör sig om en kovall-växt. Just denna heter Pukvete. Den har fått sitt namn att den ofta förekom i vetefält förr i tiden, och att fröna från den fick mjölet att få en blåaktig nyans samt smaka lite beskt.
Undrar om den växten finns på Visingsö, för det var just ett sådant vetemjöl som jag köpte på en julmarknad för ett par år sedan. Det vetemjölet hade malts på den frodiga Vätternsön.

Jag hade fått tips från en bekant på Gotland, att åka längs Ekstakusten. En liten väg där man kom nära de båda Karlsöarna.

Otroligt vackert!

Hamnarna på Gotland ser ut på det här sättet, en samling gråaktiga bodar... och en brygga.
Djupvik ligger vid norra delen av Ekstakusten

På södra delen av den någon mil långa kuststräckan ligger ett fågelskyddsområde.

Vi konstaterade att det fanns fler får här, än vad vi såg på Fårö.

Skarvar? Lunnefåglar? Svårt att se på håll...

Det var en varm onsdag, en dag med åskluft.

Fåren fick försök hitta den lilla skugga som enarna gav.

Återigen en resa tvärs över ön, från öst till väst.

I området kring Ljugarn blommade nyponrosorna för fullt.
Går inte att visa på bild, hur vackert det blir när man ser nyponblommor överallt.

Folhammars raukfält är inte alls lika känt som områdena på Fårö. Men lika imponerande, även om raukarna är lägre här än på Fårö.

Lika häftiga "huvuden" här som där!

Ett riktigt otäckt urtidsdjur! ?

Hela ressällskapet på bild!

Bästa maten på resan ( där alla måltider var riktigt bra) var laxtallrik + några rökta räkor i fiskbutiken i Ljugarnas hamn.

Regnet och åskan kom då vi nådde Romakloster.
Det "dåliga" vädret gick över på några timmar, kvällen i Visby blev fin.

Torsdag, hemresedag.
Promenad alldeles innanför den övre muren.
Hittade en bra affärsgata som vi inte besökt tidigare.

Bra utsikt på höjden, förstås.

Förmiddagsfika.....

... på ett märkligt ställe, i det här gamla huset.
Café- idkaren, en äldre kvinna, gjorde oss sällskap. Hon hade svårt med andningen. Hur orkade hon driva café?

Trappan vid domkyrkan var stegrik.

Belöning väntade, i form av denna fantastiska utsikt.

Fler utsiktsställen...

... och en vandring längs rosenkantade gator.

En sista liten biltur hann vi med i väntan på fem-färjan.

Återigen blomsternjutning alldeles norr om Visby.

Ordentliga vågor...

... och en hel andfamilj.

Dags att ta farväl av den härliga ön.

Hoppas att komma tillbaka ... snart.

Hur är det egentligen? Finns det mycket som är gratis... eller finns det någon kostnad i det mesta?
Vacker natur, det är gratis, iallafall i Sverige. Frisk luft kostar ingenting. Att promenera är gratis.
Geocaching, kan det vara gratis? Jo, när gps-apparat är införskaffad, så kostar det inget mer än den egna energin.
Och så resorna, förstås. Bensin, det är ju ingen lågprisvara direkt. ( Fast jag tycker ju att det ska vara ett högt pris på bensinen)
Funderar på om geocachare är miljöbovar? Jo, kan vara så.... speciellt som man får ta bilen ett antal mil för att komma dit man önskar. Till en fin runda, för vår del.
Sen finns det de som tar bilen även på rundan... om det går... och de är definitivt miljöbovar... tycker jag.
Begreppet bilåkarskam är inte vedertaget ännu. Men visst kan man känna så, då man åker bil i onödan. Vilket man ju egentligen gör för att åka ut på geocachingtur. Ingen nödvändig resa, men en biltur med ett trevligt mål.
Visst får man unna sig en sådan resa ibland? Däremot kan de som åker en tur varje dag, för att hela statistik-matrisen i geocaching.com ska bli ifylld, absolut ha anledning att känna bilåkarskam.

Dagens geocachingtur kan anses vara i det närmaste gratis. Dock kan vi inte frånsäga oss miljöboveriet.
Vi har väntat på en ny bil ( en hybrid ... kanske känns lite bättre i miljösjälen med en sådan bil) sen i februari. I slutet av veckan ska den äntligen levereras. Bensintanken på nuvarande bilen var lite för full för att det ska kännas bra att lämna över så mycket bensin till nästa ägare ( snåla på-gränsen-smålänningar), så det var helt enkelt läge att leta upp en geocachingrunda en bit bort, för att på så sätt förbränna en del drivmedel.
Yasjörundan nordväst om Ullared, i naturreservatet Åkulla bokskogar, blev valet.

Det var en runda som utgick från Åkulla friluftsgård.
En trevlig bekantskap i sig, denna fina gård med stor matsal, stor brygga och i vacker omgivning.
Från gården utgick diverse vandringsvägar. Cacherna låg runt den drygt 5 km långa Yasjörundan.

Rundan gick längs gammal banvall, på skogsvägar, breda stigar, grusvägar och på asfaltsväg. Cacherna låg i nära anslutning till vandringsleden.

Det var en liten besvikelse att man inte såg så mycket av sjön, då det var mycket träd och buskar som skymde sikten.
Några vackra platser passerades iallafall. Denna fina stuga var rena drömboendet för denna tanten. Kolla den vita spannen till höger i bild. Där fanns också något som nästan var gratis, där fanns det tiotalet små vattenflaskor, med naturellt eller smaksatt vatten. "Är du törstig, ta en flaska och swisha 8 kr till ...... ". Vilken service! Nu var det inget törstbringande väder direkt, så vi avstod...

Sista delen av rundan gick genom helt otroligt vacker bokskog. Åkulla bokskogar är ett jättestort naturreservat. Här var jag med Inga, när det var påsklov, för fyra år sedan. Det var året innan hon blev sjuk, när det var ännu var full fart på henne. Vi gick en runda alldeles i närheten, tog även en runda i närområdet med bil.... och medan jag gick in Ullaredsaffären i tjugo minuter, så var Inga uppe på parkeringshusets tak och bytte loggremsa på en cache som en vän till henne hade där. Jisses, en sådan kvinna hon var... totalt orädd!

Kände hennes närvaro där i bokskogen. Just bokskogar var hennes favoritställen. Kände det som om hon skulle dyka upp där mellan träden i sin blå jacka och sin röda hemstickade luva, när som helst.
Kände för egen del lite dödsångest.... hon kanske skulle komma och hämta mig till sitt geocachingrike. Så intresserad av geocaching, det är jag inte...även om resorna skulle vara såväl gratis som miljövänliga.( Kanske)
En konstig känsla, det var det....

Åkulla har många vandringleder, tillika skidspår på vintern. Mittemot friluftsgården låg en stort hus, som var skidcentral. Där fanns också en bandyplan. Märkligt att ha en vintersportort så nära västkusten, bara två-tre mil till Varberg.
Fotbollen, den hade man uppenbarligen lagt ner.

Sjutton gratis-cacher rikare åkte vi mot Ullared. Tänkte gå en liten runda, kring sjön alldeles bredvid det gigantiska varuhuset.
När vi körde in på den gula affärens parkering, så började det störtregna. Vi väntade ett tag, medan bilar körde in och ut från parkeringen, men regnet bara fortsatte, så vi gav upp och körde hemåt.
Parkeringarna på Gekås var överfulla, denna lite kyliga julidag.
Jag har väldigt svårt att förstå tjusningen med att åka till Ullared. Och speciellt i semestertider. Allt som finns att köpa i det stora varuhuset finns att köpa på andra ställen. Till priser som inte skiljer sig nämnvärt mycket.
Det är inte gratis att gå in i butiken, för även om man köper saker som man behöver, så plockar man på sig grejer som man inte kommer att använda, bara för att det är så billigt. För mig är en resa till Gekås en klar förlustresa. Sen kan jag visst tänka mig att åka dit någon gång vart tredje år, men då får det vara en eftermiddag i oktober, alldeles före löning. Då kan man gå i affären i lugn och ro, i stället för att, som i semestertider, trängas med tusentals andra.

Lunch blev det på Mandys i Älvsered. Där är hamburgaran långt ifrån gratis. Besökte en restaurang i samma kedja i Visby, förra veckan. Konstaterar att Mandys i Visby var såväl mer prisvärd, hade ett större utbud ( vilket är ganska självklart) och hade bättre service. Men hamburgaren var god. Synd bara att det serveras pommes frites bara.... jag gillar inte de där friterade potatisgeggepinnarna....

Några cacher i Överlida på hemvägen, bl.a vid denna märkliga kyrka.
Tjugotvå cacher sammanlagt, det var länge sedan vi loggade så många.
En trevlig gratis-resa ( ja, om man undantar Mandys då) .... vackra vyer... bra motion. och vädret.. ja,d et var alldeles perfekt för en geocachingrunda.

Det finns bloggare som kan leva på reklam. Jag har aldrig kommit på tanken att reklam skulle figurera ihop med mina fattiga inlägg. Tycker att det är ganska sjukt, faktiskt.
Men reklam kan man göra ändå, utan att få betalt för den, om man tycker att något är bra.

Dagens reklaminslag blir dessa:

Joint Academy

Under många år har jag haft ont lite här och var. Rygg, höft mest och av och till ena knäet. Ryggen har jag fått god hjälp med av https://www.alezzokliniken.se/ iGislaved. ( Blev lite mer reklam än jag tänkt... ) Fungerar absolut bra, men jag tycker att det hutlöst dyrt, 600 kr, för en behandling som tar mindre tid än 15 minuter. Men visst är det värt pengarna om man blir av med ordentlig smärta och besvär. Konstigt att inte kiropraktik ingår i sjukvårdsavtal, tycker jag, för vad de gör det, är är ju att vårda, lindra, bota smärta beroende på felställningar i kroppen.
Knäet blev riktigt tråkigt och dåligt i våras. Det var svårt att gå längre sträckor, och i nedförsbackar fick jag många gånger stanna upp ett tag, för det gjorde så ont. Artrosdiagnosen ställde jag själv, med hjälp av google... Det blev så mycket googlande att det kom reklam på skärmen från Joint Academy, reklam som lovade hjälpa mig med mina lite nedslitna ledytor. MEN inte vågar man tro på att direktreklam via appar är något att ha....
Såg vid ett tillfälle att Aftonbladet hade en bilaga om artros. Kändisar i olika åldrar berättade om sina led-krämpor och hur de gjorde för att det skulle bli bättre. En av dessa "kändisar" berättade att hon hanterade sin knäsmärta genom att göra några dagliga övningar som hon fick från Joint Academy.
Ojdå, så pass! Då måste jag ju också testa. Laddade ner appen, fyllde i det som behövde fyllas i och betalade via internetbanken 100 kr i patientavgift. Kvitto mottogs, för att användas ihop med andra utgifter inom vården, för att ev. komma upp till högkostnadsskydd.
Samma dag som jag anmält mig och skrivit ner om mina besvär, så ringde min fysioterapeut ( varför duger inte sjukgymnast?) och ställde ytterligare frågor. Han berättade att de sex veckor som mitt program skulle ta, skulle kosta sammanlagt 700 kronor, alla med möjlighet att ta upp i högkostnadskydd.
Därefter kom första övningen på appen tillsammans med de mål som var uppsatta för de sex veckorna. Den första veckan var det bara en enkel övning per dag, följande veckor har det varit två övningar. Det har handlat om fyra olika aktiviteter; trappträning, höftstärkare, tyngdöverföring och uppresning. Inom alla aktiviteter, förutom höftstärkaren så har svårigheten kunnat stegras under veckorna som gått. Tillsammans med övningarna har det kommit med information om vad artros är och hur man kan "egenbehandla" den. Dessutom ha det gått bra att kommunicera med fysioterapeuten via chatfunktionen.
I torsdags hade det gått fem veckor, alltså bara en vecka kvar av min behandlingstid. Fysioterapeut Christoffer ringde då och frågade hur det är. Det är nästan bra. Gör lite ont efter långa promenader, är lite stelt i trappor. Men, oj, vilken förbättring som skett, genom två dagliga knäövningar. Bestämde att jag fortsätter med att få dagliga rörelser via appen, till en kostnad av 100 kr per månad.
Rekommenderar verkligen att få sjukgymnastik via app och Joint Academy. Bästa möjliga utnyttjande av teknik, då jag även får personlig rådgivning för samma pris, som att gå till sjukgymnasten i Tranemo!

Nästa reklam:
Tranehälsan

Personligen är jag inte speciellt mycket för privata "välfärdsinstutitioner". Friskolor är en fasa i mina ögon sett, äldreomsorg i privat regi likaså.
Men till en privat tandläkare har jag gått i många år, och där är servicen otroligt bra. Lite dyrare i och för sig, men som sagt utomordentlig service. ( Lite reklam för Tandvärkstan får det alltså bli också)

Som tur är, så har jag varit förskonad från allvarligare sjukdom, och vid de tillfällen ja behövt läkarhjälp, så har jag vänt mig till Närhälsan i Tranemo. Flera gånger har jag blivit besviken på deras service... jag har blivit bortglömd i väntrummet.... har förvägrats antibiotika vid sårskada ( av en dansk hyrläkare ) en sårskada som sedan krävde dubbla omgångar antibiotika, då distriktssköterskan tittade på den.... och vid sista blodtrycksmätningen, där såväl blodtryckssköterska, som senare mycket erfaren distriktssköterska, tyckte att värdena var helt ok, fick jag påringning av en gravt utländsk hyrläkare... som påstod att jag skulle göra ytterligare mätning och behöva mer tabletter. Vilket jag inte fick.... trots extramätning, hörde han aldrig mer av sig.
Långa väntetider i väntrummet, olika läkare varje gång... jag bytte till Tranehälsan.
Ett synnerligen lyckat byte! Direkt service, knappa väntetider, kunniga, erfarna läkare som pratar svenska, känns familjärt. Efter onsdagens tjugofyratimmarsmätning av blodtryck konstaterade sköterskan att undertryck var alldeles utmärkt, att övertryck var något i överkant. Ingen ko på isen, men hon tyckte att jag skulle byta medicin, att ta två tabletter, varav den ena jobbade mer på övertrycket. Återkommer va 29, då "min" läkare kommer tillbaka från semester.
Superproffsigt! Klart att jag ska ha behandling för det som behöver behandlas. Konstigt att man inte såg samma sak förra året på Närhälsan, då värdena var nästan exakt desamma som vid denna mätning.
Rekommenderar starkt den trevliga vårdcentralen, Tranehälsan.

Reklam nummer tre: Tempo i Hestra

De små butikerna är snart utdöda. Det är verkligen något som är riktigt illa. I Hestra finns den lilla personliga butiken kvar. Allt man behöver, och lite till, finns i butiken, samtidigt som man kan gå in och handla en korg matvaror på fem-tio minuter, och ändå hinna byta några ord med ägaren och/eller kassapersonal.
Stannade till och köpte lite bröd, lite grönsaker samt några liter jordgubbar när vi var på väg till Värnamo i går. Bad att jordgubbarna skulle få stå kvar i affären tills idag, eftersom de inne skulle förrän då . Inga problem alls! Service!
Idag när jag var nere och hämtade den betalda varan, samt handla lite mer, så såg jag att många färskvaror hade tagit slut. Jordgubbar t.ex. Samt en del grönsaker. Brödhyllorna var ganska tomma. SÅ bra, tycker jag, att man säljer slut på matvarorna, innan nya levereras. Kommer man till affären på en söndag, så ska man inte kunna räkna med att allt finns inne.
Jämför med de stora mataffärerna, där det alltid tycks vara fullt i diskarna. Sjukt mycket måste bli dåligt, och slängas, om man bara fyller på och fyller på, för att det ska vara fullt.
Snabbhandlat är det som sagt, man hittar lätt... och inte att förglömma, den personliga kontakten med personalen är guld värd.
Måste göra lite reklam för ytterligare en butik i närområdet: ICA i Dalstorp Samma service, samma "lilla"/mindre butik som i Hestra.

Reklam fyra: Grimsåsskolan

Måste bara göra reklam för vår lilla skola, nu när jag är i reklamtagen.
I en skola som har 75 elever, så känner alla varann... eller åtminstone känner till. Små klasser gör att man hinner med eleverna. Oftast har vår skola de högsta resultaten på nationella prov och på betyg i sexan. ( Betygen gör jag ingen reklam för, men NP är bra)
Så roligt att elever från andra skolor faktiskt söker sig till oss för att få lugn och ro, och för att bli sedda.
Är så glad att jag ska återvända till vår lilla skola ytterligare ett år, och jobba ihop med bästa eleverna och bästa kollegorna.

Lite mer reklam...

Blev förresten jätteglad då jag fick ett mess från Joint Academy, där de ville dela mitt förra inlägg.
Häftigt att se att det där med att etikettera når fram till den man avser.

Idag blir det lite mer obetald reklam... reklam för Gunillaberg och reklam/förespråkande för att bibehålla gammal vänskap. Vilket jag ju egentligen är dålig på. Glad att några står ut med mig, trots att jag sannolikt trampat dem hårt på tårna någon gång. Det är ju sådan jag är! Jag gör och säger/skriver fel saker... och så ramlar jag omkull i tid och otid, såväl rent fysiskt som på det mentala planet.
Igår var det dags igen, klumpiga tanten ramlade på och från broderns altantrappa och slog huvudet i hårt virke. Nu är det hårt virke i tantens huvud också, så skadan inskränkte sig till ett litet sår i ögonvrån samt en ordentlig blåtira.
Tänker att det är så det är med mej; det blir blåtiror och sårskador både på kropp och i själ, för att jag är otroligt klumpig på alla vis.
Jag skäms så för min klumpighet och vad den ställer till...

Gunillaberg, var det , ja.
Gick runt ägorna tillsammans med femmorna ( som nu ska bli sexor), goda kollegan Ola och extra chaufför C-E i slutet av maj.
Tänkte att det nog inte var så mycket att ha, det som fanns i den vildvuxna trädgården och i det gamla gula trähuset, ett hus med anor från Sveriges stormaktstid.

Tyckte ändå att det kunde vara en bra plats för den årliga sommarträffen med goda vännen och gamla studiekollegan Christina. Hon nappade på förslaget, och idag var det dags att ses.

Trädgården är, som sagt, helt vildvuxen. På sina ställen finns det lite blommor, men största delen av trädgårdsytan består av rödskimrande darrgräs.
Stora installationer fanns lite här och där, de var överraskande intressanta.
En stig förde oss nerför en brant backe ner till karpdammen. Där tycktes vita insekter... eller småfåglar... svärma över vattenytan.
Här fanns också ett lusthus, inrett i naturstil..

Uppför branten igen, via trappsteg gjorda direkt i marken, till stenmonument som fanns långt innan konstnär Andersen köpte den gamla herrgården, som landshövding ( och även Nya Sverige- generalen) Printz lät bygga i mitten av 1600-talet.

Mängder av liljor, och även pioner, var planterade mitt ute i hagmarken. Blir säkert fint om någon vecka...

... och lärkträden hade små fina nykläckta kottar.

Passionsblommor växte i två olika portaler...

... blomman för dagen kallas den också...

... och i gamla skändade päronträd fanns både "konstpäron"...

... och fåglar.

I dammen, anlagd för länge sedan, så var vattnet lite danskaktigt ( min tanke) smutsigt, men de ständigt prunkande blommorna som fanns där i var verkligen jättefina.

Höjdpunkten, för mig, det var orangeriet.

Mängder med växter från jordens alla hörn.

Trädgårdsmästaren... eller ja, han som skötte om växterna, berättade att man har jämn värme året runt, genom stora inbyggda element, som löpte från golv till tak.

Måste bli störmdyrt, tänkte jag, och förstod genast varför inträdet i konstnärsgården var ganska högt. 130 kr....Billigt för en, kan tyckas, men dyrt för en hel familj.

För trädgårdens del, så fanns ingen mästare.

Men mästerligt vacker var det ändå.

Hörde i radio, på den drygt halvtimmeslånga bilresan till Gunillaberg, att lärare är/kan vara exhibitionister.
Min enda bild från huvudbyggnaden, som idag inrymmer mängder med köpbar konst... och även inte köpbar sådan... är bilden på den gamla lärarinnan... i spegeln på toaletten. Blåtiran är klart synlig på blundögat....

På terrassen till huvudbyggnaden växte de här vackra växterna. Jo, jag vet... jag är mycket mer intresserad av växter än av konst. Någon som vet vad växten heter?

Cafeét serverade god, men väldigt begränsad fika. Den andra gamla lärarinnan, hon som har haft vett att gå i pension, och jag hade en god pratstund om livet, både under fikat och under vandringen runt de Andersenska ägorna.
Att ha kvar gamla vänner, det är verkligen av vikt, när man är äldre. Någon som man kan prata om både nytt och gammalt med, någon som minns och förstår.

Det blev en runda kring ägorna också.
Andersen lär ha importerat djur från Danmark, speciella raser, dessutom.
Vad den här varelsen ville säga genom sitt ständiga brölande, det förstod vi inte.
Kanske han också längtade efter en vän att prata med...

Getterna var inte ensamma,

.. inte heller de stora hästarna av nordisk ( ev också holländsk) ras.

- Kolla en sån massa larver, sa Christina.
Oj! Nässelfjärilslarver konstaterade vi, eftersom alla svartingar bara finns på nässlorna.

Vägrenarna var helt underbara...

Gunillaberg, absolut ett ställe värt ett besök. Absolut ett bra ställe för en god-vän-date.
Tack, Christina, för en trevlig eftermiddag.
Vi ses snart igen, nu när jag ska ha fredagar lediga, och tid för att göra mina alldeles egna utflykter...

Blixtsnabbt rusar sommarlovet framåt.
Lite sorgligt att det går så fort, man vill ju att sommaren ska vara länge.
Det gäller att njuta så länge det varar, och det kan man ju göra genom att vara utomhus så mycket som möjligt. Jag störs inte av att det är ganska så svalt, tycker att det är skönt med en helt normal svensk sommar, faktiskt.

När blixten slår ner, så går det verkligen blixtsnabbt.

Var med om två blixtar som tog vägen in i huset i fredags.

Ett snabbt ljussken från ( tror jag, telefonjacken... ) vid två olika tillfällen.

Blixtbesök nummer två gav ett nästan öron bedövande sprakbrak....blixt nummer ett var lite mera medelmåttigt sprakande...

Dom gick inte obemärkta förbi, blixtbesöken. Två modem, två tv samt frysen angreps och avrättades.

Dags att byta ut kyl och frys egentligen, de var 25 år gamla ... minst... men fungerade fortfarande bra.

Ena tvn kan vi klara oss utan....

Blixtsnabb service har vi fått uppleva.
Köpte nytt frys och kyl i Värnamo.. på Elon... i lördags. Apparaterna levererades i måndags, tidig förmiddag.
Wifi- router/modem levererades med posten idag.
Så nu är allt utom tv återställt. Finns ju ett litet modem där också, kommer väl i veckan. Stor TV får väl införskaffas så småningom... än så länge funkar platta och dator bra, även som tv-monitors.

Ingen större skada skedd, det var ju bara ersättningsbara materiella skador som uppstod.
Fast lite åskrespekt fick jag allt av sprakbrakandet och blixtskenet inne i huset.
Lite extra jobb blev det också... men nå´t ska man ju sysselsätta sig med...

Idag gick vi runt Dalstorpssjön.
Ett blixtsnabbt påkommet "vandringsalternativ".
Anser ju att man behöver röra på sig dagligen, och är lite/ganska trött på vandrings/promenadrundorna hemmavid.

Att gå den 7 km långa vandringsleden ( en vandringsled som sedan fortsätter i såväl nordlig som sydlig riktning och som sannolikt betingar en sträcka på 3 -4 mil) runt sjön, är den finaste naturupplevelsen man kan få här hemmavid. Man har vattenkontakt i princip hela tiden. Landskapet är ändå skiftande, man går förbi ängar, genom skog, över spångbelagda våtmarker och i utkanten av det vackra samhället Dalstorp.

Det blir en nostalgitripp för den gamla lärarinnan som jobbade i Dalstorpskolan i 25 år.
Det fanns så många aktiviteter som man gjorde i anslutning till naturen kring sjön, under de åren.
Varje år gick alla elever runt sjön... jag vet att de fortfarande gör så.
På vintrarna åkte vi skridskor på sjön, det fanns vintrar då man kunde åka rakt över hela sjön.
Jag var livrädd, då det sjöng i isen.
Badade gjorde vi förstås när det var läge för det. Sjön var också en utmärkt plats för biologilektioner.
Vi fångade små lake-barn och vi fångade vattensalamandrar. ( Släppte ut dem gjorde vi också..)
Skidåkning på spåren som startade längs sjökanten och sedan svängde upp i skogen vid ett av samhällets forntida gravfält, var regel under många av förra seklets vintrar.

Hu, vad jag blev nostalgisk... och så blixtsnabbt alla minne uppenbarar sig, då man kommer till de platser som är minnens ursprung.

Den vackra kyrkan har jag också goda minnen av, från skolavslutningar och luciaframträdanden.

En promenad runt Dalstorpssjön, det rekommenderar jag till alla som orkar gå sju kilometer. Man måste inte alls gå blixtsnabbt, inte ens snabbt...man kan ta det väldigt lugnt, ta med lite fika, rasta vid hängbron, njuta av naturen.

Om någon skulle fråga mig vilket samhälle i vår kommun som är vackrast, så skulle jag förstås blixtsnabbt svara "Dalstorp".

Jag är en betraktare. Njuter av att befinna mig bland mycket folk och bara betrakta de olika människorna. Vissa människor, deras utseende, deras klädsel, deras göranden, har jag bara svårt att slita blickarna ifrån.
- Titta inte så mycket, vet jag att döttrarna sa, när de var ungdomar och skämdes över sin mors bligande.
Det är fult att titta... iallafall att titta på folk. Men jag klarar inte att titta på ingenting, blickarna söker sig till det som intresserar. Människor, växter, djur.
Är det inte så med oss alla, att vi betraktar... och bedömer?

Mina betraktelser och bedömningar inskränker sig, som tur är, till den inre dialogen.
Min mor däremot, hon hade svårt att hålla bedömningen av sina iakttagelser inom sig.
- Vilken stor rumpa den har! - Det var lajja ( fula) byxor! - Den borde allt klippa sig!
Är det fler än jag som har en liknande inre dialog? Eller är det bara jag och min för många år sedan ( 18) hädangångna mor som ständigt bedömer? Bara det att jag klarar att vara tyst om mina tankar...

Har befunnit mig på badstranden under den härligt varma sommarvecka som fått avnjuta.
Inser att vi är väldigt olika skapta vi människor. Genetik och levnadssätt påverkar. Det är OK förstås, och ganska så tröstande för den som alltid tyckt att hon inte dugt kroppsligt.
Den inre dialogen har bedömt och okejat det mesta där på stranden.... men två saker har fått icke godkänt;
Tangatrosbikini. Så fruktansvärt fult. Näst intill äckligt, perverst, att visa upp två stora skinkor ( det är bara storskinkade som använder tangatrosbikini) med en tråd i rumpskåran.

Vad det gäller nummer två, så handlar det om överhängsmage. En sådan som jag själv innehar.... Tycker att vi som har lite för mycket runt nedre delen av torson klär bäst i hel baddräkt. Men vissa dagar så är det så varmt så att det känns för klibbigt.... och så vill väl den fåfänge gärna ha lite färg på magen också... Det finns jättebra bikinibyxor som går upp till midjan, och som gör att man inte visar största delen av den del av magen som bara hänger ..... Det borde fler inse och använda... tycker jag....
Detta gäller även herrar!

Cyklade in till stan ( Halmstad) under en av de varma dagarna. Konstaterade att det var rejält folktomt i affärerna under sen eftermiddag, och att matställena fylldes snabbt redan på tidig kväll.
Var inne i två klädaffärer.... jag har en dragning till sådana... och konstaterade att det bara var en enkel sommarklänning som föll mig i smaken. Betraktade den ena "klädupphängaren" efter den andra och konstaterade att, näää, inget alls som jag tycker är snyggt. Funderade på vad man gör med alla osålda kläder. Har läst att man bara bränner dem...
Jag hoppas att klädkedjorna tar större ansvar än så, och skickar sommarkläderna till organisationer som bistår de fattiga länder som vi har kvar i vår värld. Tyvärr tror jag inte att det är så. Finns det något sätt att ta reda på, att kunna påverka.... något som ger "Greta-effekt"?

Betraktade notan från Pio.
Niohundra kronor för en måltid för två.
Samvetet gnager när man gör åt en tusenlapp bara så. ....
Tror att det är något jag har med mig från barndomen, då man betraktade pengars värde och användningsområde på ett helt annat sätt än idag.
För visst kan man unna sig en god måltid då och då.
.... fast quornköttbullarna som vi åt i stugan några dagar efteråt, de var också goda.

Fler borde absolut inse att quorn är mycket bra alternativ till kött.

Sommaren ger extra många tillfällen att träffa de fantastiska små!

När jag betraktar dem, ja även så här på bild, så bränner glädjetårar bakom mina gamla ögon.

Dessa fina, roliga, "smarta" ungar. Är så otroligt tacksam över dem!

En helt otrolig upplevelse är, att då jag betraktar minstingens ögon, så ser jag mina egna.

Undrar om dessa ögon också ska bli betraktarögon?

Så här i sista sommarlovets sista dagar, så blev det ett återbesök till Gränne gruva, söder om Holsljunga.
Det måste finnas ett antal eldsjälar boende på, eller återvändande till, denna intressanta plats, med tanke på hur välgjorda de två vandringslederna är.

Det var mindre än ett år sedan som vi vandrade den korta leden.
Idag var det dags för ett återvändande för att njuta av den längre leden, 3,6 vackra kilometer lång.

Regnet kom och gick och återvände igen. Det känns gott att det varit en helt normal, jättebra sommar detta år. Det ska regna i sensommartid!
I sensommartid är det skogspromenader som är de allra vackraste.
Ljungen återvänder varje år och gör skogarna till de mest njutbara av platser.

Ett återbesök i gruvan ville vi förstås göra. Gränne gruva, med sina mångfärgade bergvägg är en plats att återvända till.

För två år sedan ordnade C-Es morbror en kusinträff. Det var en trevlig tillställning.
Det blev tal om att göra träffen till en tradition. Vartannat år. Denna gång var det vi som bor nära morbroderns ( och hans fem syskons- varav fyra har lämnat det jordiska) föräldrahem.
Vi fick möjlighet att återvända till det forna barndomshemmet i Gårdö. Vilket uppskattades av många.
För egen del, så var det en riktigt pestig dag, förstörd av en enda människa. Varför kan man inte vara som folk de få gånger man möts? En dag som slutade i besvikelse- och trötthetsgråt, för min del. ´
( Men sånt skriver man förstås inte om på sociala medier! )

Över till trevligare saker... BARNBARNEN!

Det har blivit en hel del tid med dem, under den senaste veckan.

I Ulås, i Stockremma/Moghult, i Halmstad.
Nu har de återvänt hem alla tre, men snart är det dags att träffa dem igen. Gäller även lilla malmötösen!

Detta är f.ö en bild som jag tycker är SÅ bra. Tvååringar/två och ett halvt-åringar med stort intresse för böcker! Det gillar en fröken-mormor. Att låta böcker bli viktiga, det borde f.ö. alla mor och farföräldrar uppmuntra sina barnbarn till.

Varje sensommar, sedan... tja, tjugo år tillbaka, så brukar jag återvända till Sveriges vackraste och bästa scen. Torpa slottsteater. Årets uppsättning var suveränt bra.... och framförs av amatörer ... fast nog är de halvproffs, många av de unga som är med. Svindlande höjder, romantik, dramatik tragedi. allt i ett med lite extra. SKITBRA!

När augusti börjar närma sig sitt mittpunkt, så har de allra flesta återvänt till sina arbeten.
På onsdag är det dags även för denna tanten att påbörja sitt sista arbetsår. Känns bra att komma igång igen! Ska försöka njuta så mycket jag kan av de härligaste av alla yrken, det yrke som jag kommit att återvända till skoldag efter skoldag i 44 år.

Under senaste veckorna har jag tjatat så mycket om "sista", så att det nog inte finns någon återvändo.
Sista skolåret påbörjat....
Sista klassöverlämningen gjord....
Och i morgon blir det sista höstterminsstarten med elever....

Träffade en gammal kollega, ett år äldre än jag, på gemensamma uppstartdagarna. Hon var fortfarande med i skolvärlden på halvtid.
Sa, lite typiskt mig: - Då kanske vi ses här nästa höst också????

Vid en annan aktivitet, så uttryckte en annan kollega, dryga tio år yngre än jag: - Jasså, du håller på än. Jag trodde du slutade i våras....

Jag kände mig lite ledsen, lite påhoppad, lite generaliserad....

Varför ska 65-årsgränsen vara så laddad?
Så länge man känner sig pigg, tycker att man har något att ge och tycker om sitt jobb, så har väl åldern ingen betydelse.
Visst känner man att man blir äldre. I kroppen. Framförallt i spänsten. Den är helt borta.
Ramlade på stranden för några veckor sedan, föll i en grop som något barn grävt, och skadade knäet.
Inte ett dugg allvarligt, bara det att det gör ont när jag stöter emot det, eller när jag ligger på knä.
Därför har det inte blivit något spinmix-pass än. Det är en del knäliggande i uppvärmnings och styrkeövningarna.
Att jag inte kommit iväg på den sedvanliga träningen, det gör att jag känner mig lite gammal.
Skulle faktiskt vilja gå på styrketräning med maskiner i stället....vet att det varit tal om att göra gamla affären till styrketräningslokal. Vore bra, för träna styrka bör man även när man är gammal.
Hoppas att knäet rättar sig till, så att jag heller inte varit på spinmix för sista gången...

Promenader blir det dagligdags. Mest med stavar. Handlar om att räta upp ryggen, den som varit lite knäpp i mer än tjugo år, samt att det blir lite extra jobb för armmusklerna. Och så ramlar jag inte heller.... tanter har ju lätt för det. Iallafall jag.....

Det kom ut en ny geocachingrunda för några veckor sedan. Nästgårds. i Limmared. Rundan var utlagd efter enmilsspåret. Skulle vi ( jag) orka ta mig runt.
Det var inga problem. Rolig runda. Man känner sig nöjd efter att ha gått en mil, och dessutom någon kilometer extra för att leta upp 31 burkar en bit från stigarna/vägarna.

Hade energi kvar när jag kom hem också. Uppbyggande för en tant, som, enligt många, borde ha gått i pension.

I själva skolumgänget, arbetet, med de yngre kollegorna, så tänker jag aldrig på att jag är överårig. Tror inte mina kollegor tänker på det heller, tror mer att de kan se mig som en tillgång.

På "utanförskolanaktiviteter" känner jag mig gammal. Vi hade en uppstartskväll utifrån ett koncept som tror jag, hette Amazing Race, förra veckan. Det handlade om att ta sig till olika platser och utföra olika uppdrag. Det blev en bilresa mellan Dalstorp och Gislaved, med stopp på sju olika ställen. Det var en rolig grej, men det var framförallt ungdomarnas, eller allra mest de spänstiga ungdomarnas grej... Vi var nog flera som kände oss lite "femte hjul" i laget, och det berodde inte bara på ålder.

Sen tycker jag ju inte om storsamlingar. Allt avslutades med en inomhusmåltid för bortåt trettio pers. Usch, vad jag inte gillar den ljudmiljö som infinner sig vid sådana tillfällen.

Det var förstås den sista uppstartsaktiviteten för min del. Har hunnit med ett antal under 43 höstterminsstarter....eller kanske är det 44. Under många år var det en stor grej, det där med att starta upp läsåret, det var ett antal olika resor, med eller utan övernattning. Läsåret avslutades ibland på liknande sätt. Numera används inte skattepengar på det sättet... iallafall inte vad det gäller lärare i skolans tidigare år ( F -6). Kan i och för sig vara en bra tanke , tycker jag.....

I morgon börjar eleverna skolan igen. Min sista klass börjar i sjuan. Jag har ingen egen klass längre. Men undervisa, det får jag göra. Tror att det blir bra med ett sista år, där jag jobbar tre dagar, och där jag varannan vecka kan lämna skolan vid halv två tiden den tredje dagen.
Känns som jag har resurser för mer än så.... men det blir nog bra ändå.... jag ska försöka njuta både av jobb och ledighet.

Tänkte på det , då jag gick hem från skoljobbet idag: Så härligt att både ha kakan och att kunna äta den.

Så helt fantastiskt att både kunna jobba och vara ledig, nu när man har tredagarsvecka.
Så borde alla ha det, både yngre och äldre. Visst vore det smart att förkorta arbetsveckan, åtminstone med en dag, för alla som vill, och i stället höja pensionsåldern till .... tja, 70 år,
Med tanke på att vi svenskar är både friskare och lever längre, så förstår jag inte varför vi har en pensionsålder som är lägre än då jag var barn och ung, och medellivslängden var kortare.

Jag vet att jag mina tankar inte är allmänt accepterade, men så tänker jag!
Och jobbar väldigt glatt mina tre dagar och fyller resterande dagar med innehåll.

Lite mycket innehåll ibland, det har verkligen varit fullt upp sedan skolstart.
Det känns så gott att orka med tempot och må bra.
Lyckligt lottad!

Gjorde klart det första arbetsområdet i no idag. Känns alltid gott när något är klart. Och blir bra.
Artkunskap är min käpphäst vid terminsstarter!

Mina kollegor Piffar upp sin tillvaro med PIF. Jag har pensionerat mig från det som jag inte riktigt tror på. Går in lite på fritis istället. Det är en ny kaka att knapra på. Smakar förvånansvärt gott.

Idyllbilder

Trenne

Geocaching

Mor

Skolresa

Hemma

Grönt

Avslut

Söndagsutflykt

Sommarlov

Blommor

Gotland

Gratis

Reklam

Gunillaberg

Blixtsnabbt

Betraktare

Återvändande

Sista

Kakan