Känslan

Känslan, när jag klev in i ICA Kvantum vid halv tio på förmidagen  den var allt annat än angenäm. Hu, så mycket folk det var i affären. Trångt att passera, trångt att hämta det man skulle ha, trots att affären är stor och rymlig. Vi var många som tänkte att förmiddagshandla, det var tydligt.  Kändes nästan lite skrämmande att frotteras med så många okända  människor, det är ju inte jag van vid.

Några stod och pratade med varann mitt i gångarna. Med någorlunda avstånd. Vilket betydde att det var svårt att ta sig förbi. 

Känslan att träffa på någon bekant i den stora affären, det är en positiv känsla. Fann en vrå där vi inte stod i vägen  för någon annan, så vi kunde språkas vid en stund. 

Absolut är det viktigare än någonsin att se varann och byta några ord. Man blir glad av en stunds socialisering. Men det gäller som sagt att hitta sin egen lilla vrå....

Känslan av att få sig en pratstund, även på de normalt tomma skogsvägarna, den var klart positiv. Träffade en bekant, ja, nästan så man kan kalla henne granne här ute i vår glesbygd, och hade ett halvtimmeslångt samtal därute i ödsligheten, på dagens halvmilarunda. Mötas och språkas en stund, sedan förnöjda gå åt olika håll, det skapar glada känslor hos mig.

Känslan av att ha kommit till slutet av terminen och att få gå på jullov, den saknar jag. Med en enda arbetsdag i veckan, så är man inte med i verksamheten och missar läsårets cykler och olika begivenheter. 

Nu var det förstås en annorlunda avslutning, utomhus i mörker och en stund för varje klass i klassrummet och sedan gemensam fika för personalen.  Men ändå, jag hade velat uppleva den där känslan att nu är det slut för terminen, det gör jag absolut inte som endagsarbetare, och det är en saknadskänsla. 

Bara att vänja sig.... jag är ju faktiskt pensionär........ 

En jämngammal kollega, som trappade ner under några år, och sedan gick i pension vid "rätt"ålder sa till mig: - Du kommer att känna att du avskärmas mer och mer från skolan, att du inte hör till kollegiet längre. Hon hade helt rätt i detta....

Känslan, då jag tittade ett år tillbaka i femårsdagboken, det var en känsla av vemod, saknad sorg och skam. I dagarna, för ett år sedan, var vännen Karla här med en julblomma, en julgrupp.  Hon var hög på cortison, åt alla bitar med fransk nougat som fanns i twistpåsen som jag bjöd henne att smaka ur. Hon pratade och pratade och ville aldrig gå, och jag kände mig stressad, jag hade väl annat att göra än att sitta och lyssna på hennes prat.... 

Ett par månader senare fick hon veta att hennes cancersjukdom inte gick att bota och efter mindre än fem månader var hon borta. 

Idag skäms jag för mina tankar, jag kommer ihåg dem så väl.  Hade jag vetat hur det skulle bli, så hade jag förstås kunnat låta henne prata på hela dagen, speciellt som det var en sådan bra dag för henne, en dag då cortisonet hade så god effekt.

Känslan av att ha hört Lövens och FHMs nya rekommendationer, det var bara ett stort jaha, jaså. 

Gör något radikalt, för tusen gubbar. Stäng ner allt utom matvaruaffärer, apotek och systembolag under tre veckor. ( Systembolagets sortiment kan ses som medicin - medicin är ju inte alltid nyttig, och kan vara direkt farlig om den missbrukas. men kan göra stor nytta om den brukas rätt - så vad är skillnaden...?)

Se också till -om det går - att samma grupp av hemtjänstpersonal eller annan äldrevårdspersonal jobbar med samma åldringar hela tiden. Det måste ju kunna funka- iaf bättre än vad det gör nu....

Kollektivtrafiken är det svåraste- den behövs - med mask på..

Om tre dagar vänder det och går mot ljuset- bästa känslan att veta att det är så....