Femfemman

- Där ser du en lyckad renovering, sa busschauffören och pekade på ett hus i utkanten av ett av kommunens samhällen.
- Är det ett riktigt gammalt hus? undrade jag. Jag har aldrig registrerat huset förr, det enda som jag känner till från detta samhället, det är det gamla dansstället....

Det var så vi kom att prata om våra ungdomtider, busschauffören och jag, medan mina sexor underhöll sig själva en bit bak i bussen.

Det var på danser man träffades förr i tiden.... och vad vi kallade förr i tiden, det var 1970-tal. Det fanns dansställen lite varstans, även om det långt ifrån var så tätt mellan dansbanorna, som det varit en generation tidigare. Under 1930-1940-talet, ja kanske ännu senare, så hade ju varje samhälle sin egen "festplats".

På sjuttiotalet så fanns det ett antal kända dansställen i trakten, Grand och Nittorps sporthall på vintern, Sandsjön och Nittorps loge på sommaren. Ville man åka långt bort, så fanns Bokskogen i Burseryd... och på åttiotalet kom Sigges loge.

Under förra århundradet, i allafall under de första 80-90 åren, så var det på danser som man träffades... för egen del så får jag tacka/skylla på ett besök ( av många) i Nittorps sporthall för det mesta blev som det blev.

Dansställena var mötesplatser för de unga, en viktig social arena. En del dansade , andra socialiserade runt omkring. Naturligtvis fanns det mycket alkohol med i bilden, det var så det var under helgerna, framförallt för att inge den manliga delen av danslokalsbesökarna lite extra mod. Sen var det vi som körde... och det gick bra det också.
Dansandet, det var det väl lite si och så med, mest ett travande runt på dansgolvet, i takt eller otakt med musiken.

Sen fanns det "riktig" dans också. Buggkurser och gammaldanskurser. Det var riktigt roligt, för det var dans på riktigt,,,med olika steg och turer. Får skryta lite... jag har diplom i bugg och instruktörsbevis i gammaldans...men utgångsdatum är sannolikt passerat, de är från sista delen av sjuttiotalet och från mitten av åttiotalet.

Men roligt var det, jag skulle gärna återuppta gammaldansen igen... synd bara att den man träffade på dansen i början av sjuttiotalet, inte är alls intresserad... eller har den riktiga rytmen i blodet....

Idag är det långt mellan dansställena.
Det är absolut inget vanligt ställe att träffa sin livspartner på.
Många träffas genom sina arbeten/arbetsplatser, andra genom gemensamma bekanta.... och väldigt många genom datingssighter.

Tiderna förändras, det var vi överens om jag och busschauffören. Jag tyckte väl detta är mera OK än vad min nostalgiske samtalspartner tyckte.

Men visst var det kul att åka på fredags/lördagsdansen, när man var ung. Ett ställe att mötas... och kanske möta någon ny bekantskap som man gärna ville känna lite mer.

Det är inte utan att man tänker på hur det ska bli med dansen i framtiden. Är det något som den här lille killen får uppleva, eller är all kontakt visa nätet i hans framtid....? Troligen kommer det att finnas helt annorlunda sätt att umgås när det blir dags för honom att hitta någon att dejta med/leva sitt liv/del av sitt liv med.

Och dansa det kan han ju göra om bara något år, det är ju bara att sätta på lite fartfylld musik och röra på sig. Behöver han idéer på lite schyssta moves, ja då är det bara att kolla på you tube.

Bilderna har ju inte så mycket med dans att göra.... även om promenaden till Hindsen gick som en dans igår, i det fantastiska vårvädret.

- Det är full aktivitet på Esrange och på världens övriga rymdbaser, hörde jag Lisa Syrén säga, under det att jag sakta vaknade upp ur morgonslummern. Vi talade nyss med en av medarbetarna på den svenska rymdstationen, fortsatte hon, och man berättade att man omkring klockan kvart i nio förväntas nås av oidentifierade radiovågor. Det kan bli störningar i radioutsändningen vid denna tid. Kanske är det så att vi just idag för första gången kommer att nås av meddelanden från en annan civilisation, en utomjordisk bosättning.

Det är länge sedan jag kände en sådan ångestklump i magen som detta meddelande genererade, ja, det var sannolikt på åttiotalet som jag senast hade samma "jordens undergångskänsla". Var det lönt att gå upp och äta frukost, eller skulle jag ligga kvar i sängen till klockan kvart i nio och invänta "det hemska"?

Jag valde frukosten. Med klumpen kvarhängande i magen gick jag mot köket.
Det var då jag kom på det!
Det är ju första april idag. LURAD! Grundlurad!

Förra gången jag blev ordentligt april-lurad, var jag väl bara sju-åtta år. Det var när man i Hylands hörna (?) utlovade färg-tv, för den som spände en nylonstrumpa över tv-rutan. Mina föräldrar och morföräldrar ( ja, de kom också ner från andra våningen och tittade på underhållningsprogram i svart-vit TV) trodde inte det skulle funka. Jag fick iallafall lov att klippa sönder ett av min mammas "maskgångna" strumpor - alltså sådana som var halvtrasiga - och testa.Tror att det var för att strumporna inte var hela som det inte funkade.....

Årets aprilskämt i Borås Tidning respektive Ulricehamns Tidning, de var lättgenomskådade.
I BT informerade man om att trängselskatt skulle införas i Skene.. eller om det var Kinna..... samma sak för mig....och i UT berättade man att Charlotte Kalla bytt klubb och fortsättningsvis skulle tävla för Ulricehamns skidklubb.

Det bästa skämtet som jag kommer ihåg från lokaltidningarna, det var när konstgräsplanen på Borås Arena var ganska ny, och man konstaterade att den krympt under vintern. Man uppmanade folk från Borås och omnejd att komma till arenan för att hjälpa till att dra ut konstgräsmattan till rätt storlek igen.
Det lär ha kommit en hel del folk! Lättlurade.

Bilderna så här långt, det är på högtalare. Riktiga högtalare faktiskt! Ljudet från de mobiltelefoner vars ljud de är tänkta att förstärka, blir mer eller mindre volymhöjt.
Teknik heter skolämnet, som jag varken har behörighet i eller känner mig bekväm med, men som ändå står på mitt schema. För att jag är no-lärare och känner mig som bäst i min pedagogiska gärning under dessa lektioner, så betyder det inte att jag har någon större fallenhet för det tekniska.

Vi hade personal från Navet på vår skola under några programmeringsdagar för en tid sedan, och jag framförde mitt dilemma under en lunch med dessa teknikerfarna pedagoger. Berättade att jag just skulle starta tema ljud och ljus i fysikundervisningen.
- Gör en högtalare, fick jag som råd.
Det var inget råd som jag blev lurad på..... det funkade toppenbra, med såväl mina "egna" sexor som min no-klass femman.

Får ta kontakt med mina mentorer på Navet inför "kraft och rörelse" arbetet i fysik, som vi ska genomföra i sexan framöver.

Våren blir man heller inte lurad på. Möjligen lite lurad av.
Även om vårfeelingen varit på topp under de senaste dagarna, så vet man att ännu så lurar det aprilväder bakom molnen.
Snöblask och blåst.... det är också en del av våren.
Och tussilagona står pall ändå.

Igår var vi på quiz i Limmared. Vi har ju varit där ett antal gånger, tillsammans med C-Es syster och hennes man. Ett antal gånger har vi stått som kvällens segrare.
Inför gårdagens frågesport, så blev vi tillfrågade att åka med. Det var första gången i år för oss, och naturligtvis tackade vi ja.
Goda hamburgare med tillbehör serverades för dem som valt att passa på att äta fredagskvällsmaten som uppladdning inför frågesvarandet.
Det var bara en fråga av de sexton som vi inte klarade. Det gällde att ordna Vasaloppskontrollerna Smogan, Mångsbodarna, Evertsberg, Höksberg, Eldris i rätt ordning. Det fixade vi inte.....men nu vet jag ju...

Vi var tre lag på 15 rätt. Tyvärr hade vi alldeles för dåligt tilltaget på skiljefrågan... och hamnade bara trea. Hur många har blåst sitt eget glas i Glasets hus hittills i år? löd frågan. 100 tyckte jag, 77 skrev man först i vårt lag... men ändrade sedan till 37. Jag hade förstås sagt att jag inte skulle lägga mig i skiljefrågan - för jag misslyckas alltid med att gissa rätt - men kände mig ändå lurad när vi var så nära vinst, och hade vunnit, om ändringen från 77 inte gjorts. Rätt svar var 111 personer....

Helt oviktigt egentligen... men lite retligt ändå.....

Lurad kände jag mig dock, då det inte blev hemresa direkt efter quizet.
Den som körde bilen som skulle ta mig/oss hem, ville stanna tills "husbandet" med lokala gästartister spelat färdigt.
Jag ville åka hem, för jag har en rygg som inte fixar många timmar på raka trästolar....och så är jag inte så mycket för lokala förmågor.....vilket är en av mina dåliga sidor. Hade Husbandet bjudit till allsång, så hade det varit en annan sak... det är något som jag gillar.

Vår tidigare vaktmästare rev av några låtar. Jistandes vilken röst, den Tommy körbergs-kroppsliknande, mannen har.

Den dagliga promenaden ( iallafall när det är helg) tänkte jag först lura mig själv på idag, efter förmiddagens energiska inomhusstökande. Men så kom solen, och jag måste bara ut och se hur långt våren kommit. Den har kommit en bra bit på väg trots att det bara är den förste april.

Att vi hade vacker, men ack så giftig, tibast alldeles bakom vårt hus, det hade jag ingen aning om. Sannolikt hade den blivit planterad av något som kommit flygande för några år sedan.
Det tycks ha blivit ytterligare en dag utan kontakt med någon utomjordisk civilisation. Det tackar jag för.....det är inget vidare att ha en ångestklump lurande i magen. Det räcker till med det jordiska, tycker jag.

Men en långsam halvmilslång lantlig promenad under njutning av vårblommor, fågelkör, koltrastsolo och transkrän, den skulle jag vilja lura på alla att göra någon gång.

Det har varit riktigt uselt med geocachandet under vintern. En ynka gömma uppletad under de tre månader som gått av 2017! Idag var det dags att göra något åt detta.

Det blev en runda i Svenljunga.

Ett av abern med geocachandet, det är att det förstås inte finns så många rundor "kvar" inom överkomlig körväg. Men som sagt, denna runda publicerades i somras, och har väntat på att bli anträdd, ända tills denna vackra vårdag.

Gömmorna var enkla, och vi hittade tämligen lätt alla, utom en. Dussinet fullt, ja, det får man vara nöjd med.

C-E undrade vad årets cache-hittar-målsättning var. Jag tyckte att 100 kunde räcka. Känner inte alls för så många som årets alla dagar, vilket varit målet under tidigare år. C-E ville dock dubbelt upp.
Kan betyda lite längre resor.... och visst är det roligt att se nya vyer på promenaderna.

Fika blev uppdukat vid Ätrans kant.... under det att fotoögat fångade spegling efter spegling...

Rödblommande alar reflekterades i vattenspegeln... under det att vi fann en plastspindel vid en björkrot....

Gömman vid bastun ville inte uppenbara sig. Vi fick ingen hjälp av mannen som stannade till på sin promenad, och undrade om i var vedtjuvar. Härlig bastuplats iallafall....
Ledtråden var under I ... och i:et hittade vi, men inget därunder. Kollade i tidigare loggar och såg att många ringt en vän. Vi hade ingen vän att ringa till....

I kopparödlans glänsande skinn kunde man se ljusspeglingar....

... liksom i skarabeens blåskiftande skalbaggeskal...

Naturen har så sakteliga vaknat och de små krypen tar sina första vårpromenader... alla efter sin förmåga...

Ja, det var en fin runda,där utmed Ätrans strand i Svenljunga. En runda som absolut kan rekommenderas. Tolv cacher + en närliggande julcache... och en klättercache om man hade haft den spänsten och det modet.

Som grädde på moset, så fick vi med lite fina vårväxter hem från samhällets handelsträdgård.

Bilderna på vattenspegeln, det blir det bestående minnet av söndagspromenaden.

Ibland händer det att jag tar en fotopromenad. Oftast brukar jag ta en promenad, med en kamera i fickan. Idag blev det den stora kameran, med lite extra objektiv på, som fick hänga runt halsen.
Det primära var inte promenaden, avsikten var att ta bilder av den allt mer påtagliga våren.
Alltså tvärtom mot det vanliga... då promenaden är det primära och kameran är med för säkerhets skull.

Den "fina" kameran är väl inte speciellt fin lägre.... men stor och otymplig. Bilderna blir både bra och dåliga... och halvdåliga.

Vill ju gärna ha en modern en, men kommer inte till skott.

En del av det hela, jag vet inte vad som är bra, utan att vara superdyrt. Kan tänka mig att betala upp mot 20 000, men då ska jag ha med två eller tre olika objektiv i det priset.

Någon som har något tips?

Började och slutade min fotopromenad här hemma. Finns en hel del som blommar i och omkring trädgården. Nektartyngd humla i scillan fångade mitt intresse en bra stund. Några bilder blev bra.

Veckan som gick innehöll nationella prov i matte, och kommunal gemensamhetsrättning av de samma.
Vi var en effektiv skara rättare detta år. Vi blev klara på en dag, trots att vi hade två dagar till vårt förfogande.
Kändes bra att återvända till skolan i fredags och redovisa provresultaten för både elever och föräldrar. En del blev glada och stolta, en del lite besvikna över resultatet. Alla blev godkända, och
det är det viktiga.

Visst är det jobbigt för eleverna med dessa centralstyrda prov, speciellt för dem som inte lyckas så bra. Men jag gillar matteproven, läsförståelseproven i svenska och proven i engelska.
Vad det gäller matteproven, så finns det lite tid att repetera och reparera utifrån varje elevs resultat. Bra, tycker jag!

Tio dagars påsklov står för dörren,
På andra sidan påsk, så finns det inte så mycket tid kvar. Trots att vi har rekordsen avslutning detta år, den 16 juni. Vi lärare jobbar ända fram till midsommar. Läslyftskompensation ger möjlighet att få ledigt på torsdagen i midsommarveckan...

Trots den sena avslutningsdagen, så är det inte så mycket tid kvar. Speciellt då man har en årskurs sex. Det är tjejdagar och killdagar, temadagar och friluftsdagar, skolresor och studiebesök... och så ett antal helgdagar med tillhörande klämdag.

Har fått preliminärt besked om vad jag ska jobba med under de sista åren som lärare. Klasslärare. Hade hoppats på att få vara resurslärare/ämneslärare under de ett par år, men så tycks det inte bli.
Men det känns ändå bra... jag känner de elever jag ska ta hand om ganska så väl.

Första kampen mot kirskålen i perennrabatten utkämpades i går. Oj, vilket nätverk av rötter denna växt har. Fick upp en skottkärra nästan full. Att det sedan inte räcker för att bli av med den mångfasetterade växten med den skira vackra blomman, det vet jag ju. Får väl använda bladen som sallad .... eller göra chips av dem. De sägs ju var nyttiga....

Huset är påskstädat och de få tupparna/hönorna/hararna på plats. Gillar att städa när det behövs städas. Vilket det gjorde denna gång.

Ska inte människan skriva något om det otäcka som hänt? tänker säkert någon läsare.

För mig så var den hemska olyckan utanför Sveg, där tre unga människor från Skene, förolyckades, det absolut mest berörande under veckan.
Tänk, att skicka iväg sina ungdomar på en resa, och bara några timmar senare få veta att de inte kommer hem mer.
Fruktansvärt!
Man tror ju att en resa med en buss är en trygg resa, men så var det absolut inte.

Om tidningsrubrikerna stämmer och det är så att inte bussföretaget åtgärdat det fel som blivit påpekat med en 2a i besiktningsprotokollet två gånger, så är det ännu värre. Det påstås också att den egna verkstaden nollade påpekandet, utan att egentligen åtgärda det, och om det är så, då anser jag att de ansvariga ska straffas med ett långt frihetsberövande.
Absolut vållande till annans död.

När det handlar om hemska händelser som drabbar närbelägna platser, som i detta fallet Skene ( ca 6 mil bort) och/eller barn, då blir jag starkt berörd,
Sen kan man ju inte på något sätt sätta sig in i hur det är för dem som är närmre, eller riktigt nära... men det måste vara så hemskt att man inte kan beskriva det.....

Eftersom jag tror på självuppfyllande profetior, så var det ganska så självklart att något skulle hända i Stockholm. Det har man ju pratat om i ett antal år, i diverse tv-intervjuer, i samband med olika terrordåd i olika europiska huvudstäder ... och några andra större städer.

Nu hände det. Antalet förolyckade och skadade är ungefär lika stort som vid bussolyckan i söndags.
Gärningsmannen är anhållen.

Visst är det förskräckligt.... men har absolut tagit oproportionerligt stort utrymme i olika slags media. I radio och i flera tv-kanaler, så har man fortsatt att älta det som hände även idag.
Att man gjorde det igår, innan man fått tag i den som utfört dådet, det kan vara en sak.... men idag, så kunde man absolut återgått till normala förhållanden i mediautbudet, med nyhetsuppdateringar varje timme.

Att älta det som hänt, och "gotta" sig i olika ögonvittnens bloddrypande berättelser, det tror jag inte är till något gagn.
Att redovisa, i nyhetssändningar, det som har hänt och fortlöpande vad som händer, det är nog.
Om sedan lokalradio Stockholm vill ha sina extrasändningar, så kan det väl vara för dem, och inte för hela landet.
Sverige är så mycket mer än Stockholm.
"Sverige är attackerat", sa någon prominent talare igår.
Nej, säger jag, Stockholm har äntligen fått den terrorattack som man väntat på i så många år.
Att det drabbat tjugo oskyldiga människor, ja, det är fruktansvärt och förfärligt.

Det kan tyckas att jag är en kall typ som ser Stockholmsattentatet på detta sätt.... och det må så vara. Men man berörs på olika sätt, och jag tror vi alla blir berörda av olika saker.

Världen är terrordrabbad i många avseenden. Vi är jämförelsevis förskonade. Tack och lov.

Målet var blåsippshagarna i Finnekumla by.... min barndoms blåsippsställen.
Vårvädret lockade till en liten extra sväng, med avsikt att leta upp några intressanta platser med tillhörande geocache, samt att låta den dagliga promenaden utgöras av en geocachingrunda.

På en kulle, med milsvid utsikt, ligger Hällstad kyrka.

På denna plats har det funnits en gravplats sedan förhistorisk tid. Den första kyrkan byggdes här redan på 1100-talet, precis då kristendomen gjorde sitt inträde i vårt hedniska land.

Ett monument från denna tid finns utanför kyrkan, ett monument med bilder som man kan tolka som kristendomens kamp mot hedendomen. Synnerligen intressant att se ett sådant välbevarat monument.

Nästa stopp gjordes vid Hägna gammelgård, ett gästgiveri från 1700-talet. Här lär Carl Linné övernattat på sina resor norrut.

Tuppen, på den välbevarade ladugården, passade väldigt bra in, så här i påsktider.

Murum och Od passerades innan vi var framme vid den plats som lockat till roadtripen.
Fluxfallet kastade sig ut dryga 40 meter, ner mot Stensjön.
Från parkeringen så blev det ett litet backpass, innan vi nådde den hänförande, ganska skräckinjagande för höjdrädd tant, utsiktpunkten.

Cachen bärgades enkelt, under det att en kvinna sågs halka på stenar nära fallet.
Hjärtat i halsgropen på den höjdrädda!

Dagens fikaplats,den var inte svår att välja. Magiskt vackert.... nära det kissnödighetsframkallande fallet.

Vid Stensjöns badplats kunde man se hur vattnet föll, inte långt från där damen föll.
Hu!

Lite norrlandskänsla var det allt över denna vackra plats, norr om Fristad, Borgstena, Molla....

Eljusspåret i Borgstena med närbelägna stigar, fick bli dagens runda.
Två kilometer lång,enligt beskrivningen. Så fel som vi gick flera gånger, så blev det nog ytterligare en kilometers promenad ....

En backe med blåsippor mötte oss längs runda. Liksom katten på bilden ovan.

En gång i tiden, då vintrarna var kalla och snörika, så kunde man välja på olika långa skidspår. Här var det säkert bra rundor, det var ganska kuperat, utan att vara alltför kraftiga branter.

Detta lär vara floden Nossan. Den har sin källa i Borgstena, och är en av de få floder som rinner norrut- till Vänern.
Fast flod... det är väl ändå att ta i.

Rundan var helt ok, med vackra platser ... och mindre vackra platser. Cacherna var lätthittade.
Lupinbladet, tycker jag var väldigt vackert!

Dagens andra höjdpunktscache, det var en drive-in-cache vid Borgstena kyrka.
Cachen i sig var bra, men det mest fantastiska, det var den blomsterfyllda backen ner från kyrkan.

Blått och gult, det är fina blomsterfärger och blir en bra kombination.

Scilla,svalört, påskliljor....

... det var en rent paradisisk plats.

Stenmursbakgrund förstärker.

- Här finns ingen cache, sa C-E. Du har säkert lagt in fel koordinater.
- Det har jag inte alls, sa jag och plockade lätt fram cachen med 3,5 i svårighetsgrad.
Det gäller att vända på alla stenar!

Blåsippshagarna i Finnekumla är svåra att beskriva. De måste ses, för att man ska förstå hur tätt sipporna står, hur blå marken lyser och över hur stora områden de täta blåsippsstånden växer.

Olika blå nyanser på mina favoritblommor, från ljust lått till intensivt himmelsblått. Några lilafärgade sippor såg jag inte ... det brukar det också finnas.

En trevlig pratstund blev det, med bror och svägerska i Backgården. Lilla Elvira kom också på besök... var lite skeptisk mot gamlafaster.....

... innan gamlafaster blev godkänd och fick många glada leenden.

En fin Palmsöndag blev det.... men massor av sömninghetsgörande friskluft.

Ute faller snön så sakta, under det att påsklovet lider mot sitt slut.

Lider och lider.... vilket ålderdomligt ord.
Här är det ingen som lider direkt.....det har varit fina tio dagar.
Att vädret gick från altansolningsväder till utebaraförattröraigliteväder.... det är väl heller inte så lidelsefullt. Nu blev det ett tokigt ord igen..... inte lätt för nya svenskar att vare sig förstå språk eller väder i detta land.
Eller tokiga påskseder.

Fast jag vet inte om det finns så mycket påsktaditioner kvar.
När jag var liten/ung, så var påsksmällare och raketer vanligt förekommande. Nu tycks vansinnet
( min åsikt om det hela) med smällande fyrverkeripjäser ha blivit förflyttat till nyår istället.
Påskeldar hade vi, när jag var barn.
Påskkärringarna tycks ha blivit mindre hotfulla, de behöver inte skrämmas i väg längre... vare sig med eld eller oljud.
Påskharen kom aldrig när jag var barn, eller ens när våra egna barn var små. I år hade han t.o.m letat sig in till vårt personalrum i skolan. Märkligt ! Fast kul med nya traditioner...

Konrads påskklädsel, den var verkligen up to date, så här i påskveckan.
Fick möjlighet att umgås med den lilla ögonstenen, under tre olika dagar i påsk.

Tänkte på det, då jag såg kompisen Tuva handskas med två och en halv månader gamla babisen, att det är skillnad på nu och förr. Tänk när de stackars babisarna skulle lindas, Konrad som tycks gilla bus och som verkligen gillar att ligga på rygg och fäkta med ben och armar, tänk om han skulle blivit av med den möjligheten.. Hur kunde små babisar vara nöjda med att var hårt inlindade i lager av tyg?

Ordet ögonsten har också fått en verklig betydelse. Det är svårt att slita blickarna från en liten babis.... det händer något hela tiden.... om inte annat med minspelet.

Minspelen och de olika sätten att söka kontakt, ger tillfälle till många leenden och skratt från oss som hela tiden har blickarna på den lille.

Visst har jag blivit en sådan där mormor som har bakgrundsbilder på Konrad, både på telefonen och på datorn. Man blir nog bara sådan..... Däremot skulle jag aldrig slänga upp mobilen i ansiktet på någon bara för att visa mitt vackra barnbarn. Det är det alldeles för många som har gjort i mitt ansikte under årens lopp. Tror någon att någon annan delar ens intresse för barnbarnet? Nej, det är allt ett egenintresse som utomstående betackar sig. Och som sagt, barnbarnsbilder på FB eller Instagram, det kommer jag heller inte att bidra med. Är lite överkänslig mot sådant, även från andra....

Jaja, var och en gör som den vill. På min blogg kan jag inte låta bli att visa lite Konradbilder....

Det blev besök i Ulås vid två tillfällen under veckan. Bra för barnledig hästägare att kunna ägna hästarna lite tid, medan mormor/morfar gärna ägnar sin tid åt den charmige lille ögonstens-pojken.

På skärtorsdagen, så passade det bra att besöka ett trevligt geocachingevent i Värnamos närhet,i Rannäs, Forsheda.
Det var Inga som återigen bjöd in till en trevlig geocachingträff och dessutom förplägade oss ( det var värst vad jag får till gamla ord idag) med en välsmakande påskbakelse.

Ett antal kända, och några för mig okända. gecoachare hade samlats i den lilla samlingslokalsladan ute i skogen.

Extra kul var det att träffa vännen Katrin och hennes dotter Helena. Den trevliga dottern har jag hört tals om en hel del, och då var det extra roligt att träffa henne irl.

Kul med ett "lagom" stort event, för den (jag) som inte trivs när det är för mycket folk....

På vägen tillbaka från Rannäs, så passade det bra att ta med moster Karin till Ulås. Hon kom med tåget till Rörstorp, med packning för fyra övernattningar på tre olika ställen. Bra tänkt att passa på att hälsa på både familj och en av de bästa vännerna, under fyra dagarsledigheten.

Långfredagen blev en dag med skolarbetesförberedelser och långpromenad.

På påskaftonen kom familjen Friberg samt Karin till Stockremma och träffade bla. "gamlafaster" och hennes make ( blir det gamlefarbror då?) Konrad har verkligen förmågan att sova var som helst, i alla famnar som ger honom möjlighet till avslappning. Under det att Konrad vilade middag på Rogers högerarm, så hann vi med både Kahoot, frågespel och allsångsspel.

Att byta blöja är en av favoritsysselsättningarna för den som har drygt tio dagar kvar till sin tremånadersdag. Han han med några sådana mellan tupplurar, mattillfällen och hoppa från famn till famn...Mamma - son-kontakten på bilden är härlig att se...Mamma är BÄST, säger ögonen! Åtminstone för den som är ett riktigt litet matvrak,,,

Karin stannade kvar hos mor och far tills påskdagens eftermiddag. Det blev en hundpromenad med lånehundar, ända ut till Rävdal.

Någon räv såg vi inte till, men på vägen hem träffade vi på lilla no-named fölet, för tillfället boende i Tindras ( Johannas halvblod) födelse och uppväxtstall.

Bara att konstatera .... babisar växer fort, från att ha varit en lite okontaktbar individ, till synnerligen sociala individer.... men hästar är bättre på den kroppsliga utvecklingen.... det lär väl dröja något år innan Konrad kan galoppera på samma sätt som lilla no-named.

Alla små drar verkligen blickarna till sig, gäller både djur och människor.

På påskdagens eftermiddag, så var det dags att säga hej då till Karin och lämna henne i goda vännen Majas "vård".

Lite tråkigt känns det väl alltid att säga hej då till dottern som bor "hela" tjugofem mil bort, och som man inte träffar lika ofta som dottern, vars hem man når på ca 50 minuter med bil. Men jag vet ju hur det är, efter alla år, så länge man finns, så kommer det att bli nya möten... och nya hej då... Tror säkert att mötena kommer att bli tätare framgent.... när en ny liten ögonsten ska se världens ljus....

Tack för ett fint och kul påsklov, alla!

Ute faller påskasnö. Fåragö, säger den gamla bondepraktikan. Får väl bli en promenad fram emot eftermiddagen.... och spinmix ikväll. Skönt att röra på sig.... och det känns bra att antalet påskgodis är så få detta år, så att de kan räknas på fingrarna på en hand....

För det första: Jag har ingen anledning av att vara surtant. Jag har det jättebra. Jag mår bra, jag har en fin familj som har det bra, jag har t.o.m fått en litet barnbarn att glädja mig åt. Jag har ett jobb som jag verkligen tycker om, och som jag får jobba i under flera år ytterligare om jag vill, jag har pengar så jag klarar mig...... kanske är det lite skralt med vänner, men jag får skylla mig själv, jag har absolut inte vårdat mina vänskapsrelationer på ett bra sätt
Men någon anledning att vara surtant, det har jag inte... men idag känner jag mig som en sådan....

För det andra: Bilderna som är tagna med "vardagskameran" under veckan, de ska inte sättas i sammanhang med min surtantskänsla. Att få besök av en hel flock bergfinkar, där rester från vinterfåglarnas restaurang finns kvar, det är ju en ren glädjekälla. Samma gäller åsynen av den fina föltjejen och hennes mamma, Bellis bellis och Grus grus....

För det tredje: Jag tänker inte dela detta surtantsinlägg på FB. En delning som jag understundom ju gör, och som påverkar antalet besökande på bloggen. Odelade inlägg har, enligt sidstatistiken, enbart ett par handfullar med besökare. Detta inlägg kommer inte att vara värt att hamna högt i den besöksstatistiken.

Då är ju den stora frågan; Varför är den tant, som borde kunna vara ganska så glad i sinnet, en riktig surkärring idag?

Surtanten tror att vädret påverkar väldigt mycket. Iskalla vindar, snötäckt mark då persiennen lyftes upp strax före åtta. Sol som försvann in i bulliga, retsamma moln.
Hade jag kunnat sitta på altanen och fått mitt gamla face lite mera brunfärgat, kunnat lyssna på tokiga vårystra fåglar, kunnat kännna solen värma en t-shirtsklädd rygg under det att jag tagit ett nappatag med kirskålen, kunnat läsa en engagerande bok i solstolen..... ja, då hade jag sannolikt känt mig ganska o-sur. Ganska tillfreds, alltså.

Idag är det inget lockande att gå ut.... får bli en kort sejour framåt eftermiddagen, bara för att man bör ta en promenad varje dag. Och man mår bättre efteråt....

Om man inte går ut med hundar förstås. För då mår man inte så bra av en långpromenad. Tror att gårdagens halvmilslånga (drygt) hundpromenad också påverkar surheten. När man är ombedd att ta hand om hundar ( egentligen C-E som är det) så vill man ju göra det bra för hundarna. Ta dem på promenad, alltså.

Surtanten har en konstig kropp, den tål bra att går på relativt hård tantträning, men inte att gå ut med en hund.

Jag får skitont i ryggen av att hålla i en dragande hund, som inte alls egentligen ska var draghund. Är ju sned och konstig i skelettet, och här blir det helt enkelt för mycket snedbelastning.

En natts vila gör normalt gott för knasig rygg... men idag är det fortfarande ömt och svidande.

Egentligen borde jag skämmas, som inte har bättre smärttålighet, än att blir surtant för lite ryggont!

Idag är det Gölingsorps marknad. Vårmarknad. I vinterkyla.
Jag avskyr Gölingstoprs marknad. Speciellt när jag är surtant.
Var där senast för ( tror jag) fyra år sedan. På höstmarknaden. Vet att jag köpte en massa hemgjorda salvor... som jag slängde för ett tag sedan. Oanvända.
Tycker att det är så mycket skit på marknaden i Gölingstorp. Men uppenbarligen tycker andra inte så, för jag vet att marknaden drar massor av folk.
Har varit på Kiviks marknad en gång. Den gillade jag inte heller.

Något som är jätteknepigt, det är att jag gärna åker på julmarknader. Inom rimligt avstånd hemifrån, visserligen, men det avståndet är då betydligt längre än den mil som vi har till Gölingstorps marknadsplats.

Beror förkärleken till julmarknader på att a) det är mer kvalitét på varorna b) de till stor del är inomhus, så man slipper frysa c) att det säljs mycket mat på julmarkander, och (tyvärr) är jag ju rätt gla i mat d) att jag gillar tiden före jul, ända till själva julen infaller, för den har jag lite svårt för

( speciellt maten... julmat hör alltså inte till matglad surtants glädjeämnen... det gör f.ö. ingen form av buffemat.... ) ??

Julmarknader är, som tur är, inte aktuella på länge.... även om vädret idag passar bättre för julmarknad än vårmarknad.

C-E har varit på marknaden. Han kom just hem till en sur fru.... stackarn.
Han hade inte köpt något, bara sålt lotter.
När han. alldeles för tidigt, enligt sin sura kärrig, valde pensionärslivet, så gick han med i en ideell förening. En förening som är världsomspännande, och som gör mycket nytta på många platser på jorden.
I den krets där C-E är medlem ( och sekreterare) så handlar det mer om Hjälmå-hjälp än om omvärldshjälp.
På marknaden i Gölingstorp, så har man ett återkommande kaklotteri. För pengarna så köper man marknadsgodis till de som bor på äldreboendet i Dalstorp. Absolut en vacker gest..... men jag blir så sur, när man förväntar sig att jag ska baka kakor till lotteriet. Tio kakpaket, det tar den stund att baka... Jag ställer upp en gång per år, för jag har påsklov som har lite tid över för kakbak. Men inte två gånger per år.... och jag blir skitsur, då jag tjuvläser i sekreterarens protokoll och upptäcker att man planerar tårtbuffé för äldreboendets pensionärer i höst.
1. Jag bakar inte gärna tårtor... det är klabbigt och estetiken på slikt bakverk, utfört av mig, det har mycket övrigt att önska.
2. Det är inte jag som är medlem i föreningen. Jag betalade medlemsavgift ett tag, men när den nationella ledningen hade förskingrat en massa pengar, då avslutade jag mitt medlemsskap. Det är ju synd att Hjälmås pensionärstillfallande lotteri, i förlängningen får färre antal kakor bakade tack vare Bengt Westerberg.... Får väl skriva ett brev till föreningen och tala om att de bara kan räkna med mig en gång om året.... för det tycks som sekreteraren har svårt att framföra detta.... Kanske vill han inte att hans fru ska ses som en surtant....

Säkert en del av surtants-heten, det där med kakbaket... vilket tog en ledig förmiddag på lovet, och som borde vara historia nu.
Vad jag vill ha det är ett tack....men jag vet inte varifrån.
Tack för att du hjälpte till!
Ett tack är väldigt viktigt.. ett riktigt tack,.... som menas som tack... och inte framtvingat....

Ibland känner jag mig utnyttjad.

Faktum är att jag kan stå ut med det, speciellt som jag är en lite rastlös typ..... iallafall om inte solen skiner och jag kan slå mig ner i solstolen med en bok... för där försvinner rastlösheten...

Men jag vill ha ett tack! Och gärna en lite blombukett, som tack. Det här med uppvaktning då jag fyller år, det kan jag absolut vara utan... men jag skulle önska mig en spontan tackbukett någon gång...

Vilka har jag glömt att tacka? Sannolikt många. Man tänker inte längre, än så långt den egna potatisnäsan räcker. Det är inte så långt!

Blev så förbaskad, då jag i går på lokalradion hörde om mannen från Syrien som inte fick köra taxi, för att finansiera sina studier.

Mannen är narkossköterska och jobbade som sådan i sitt hemland.
För det första: Syrien var, innan inbördeskriget, ett modernt land.... vad skulle hindra att den som jobbat inom sjukvården där, men en tids "gå-bredvid- lärotid" skulle kunna utföra sitt yrke i vårt land. I ett absolut bristyrke, dessutom.
Men då mannen skulle behöva läsa in sin sjukskötarbehörighet i vårt knasiga land, så har han tagit taxikörkort, till ett pris av 12000 kr. Genom att köra taxi på kvällar/nätter skulle hans studier finansieras.
För att få få köra taxi, måste kunna visa att man inte gjort något kriminellt under de senaste fem åren.
Mannen hade fått ett intyg, från sitt hemland, på detta.
Men... helt sjukt.... intyg från Syrien och Somalia, de gäller inte. Det är för lätt att få fram förfalskade intyg, enligt myndigheterna.

Jag blir så jäkla förbannad på våra fyrkantiga myndighetsprinciper. De allra, allra flesta av våra nya invandrare är superbra människor, som bara vill komma in i vårt samhälle och börja jobba.Och så bär vi oss lika dumt åt mot dem, som den regim som de flytt från, gjort. Fast vi använder inte skjutvapen... använder segregationsvapnet i stället!
Klart surhetsframkallande!

Läser historia med klassen, just nu. Vi har massor av minnesmärken från stenålder till medeltid inom ett par mils närhet. Tänkte göra en rundresa med eleverna för att visa och väcka intresse. När jag berättade detta, så säger någon av kollegorna "Får man verkligen gör så, köra med egen bil?"
Jag hatar dessa tankar om att om "tänk om skulle hända". Det går inte att skydda sig mot allt... och inte är det något problem när idrottsklubbar kör barnen i bil till olika matcher.

Ibland ska man inte säga något... bara göra... så slipper man blir sur.

Tror att man får göra värre saker för att bli avskedad, med tanke på hur lärartillgången är... speciellt för en landsortsskola vid vägs ände....

Ute blåser en frisk nordvästvind. Kylan känns nästan genom treglasfönster. Tveksam till promenad idag. Man måste inte alltid. Tror att man måste lätta på kraven på sig själv ibland.

Katthår flyger över tangentbordet. Katterna fäller något kopiöst nu. De är katthår överallt. Speciellt vita. Men man kan ju inte stänga ute vit katt för att den just nu delar med sig för mycket av sin päls.

Jag har delat av mig av min surhetskänsla. Hjälpte det att skriva av sig? Nja.... det hade hjälpt betydligt mer med solsken och 18 graders värme.

Man kan inte få allt... och klagade, det gjorde jag inte, för det har man ingen anledning till att göra när man har ett liv, som är så bra som mitt.

Men sur kan man känna sig ändå....

Valborg hade vi två utav, i min barndomsby, i Rångedala.
Den ena Valborg pratade fort,fort,fort. Man hade inte en chans att höra vad hon sa. Som barn undvek man förstås att komma i närheten av henne, för att det var så pinsamt att fråga om.
När man tänker tillbaka på Valborg i Norrgårn, så kan man ju undra vad som gjorde att hon pratade så fort, att hon snubblade på orden. Jag har aldrig senare under livet, träffat på någon som pratat på samma sätt.
Valborg och hennes man hade två pojkar, båda ett antal år äldre än jag. Den yngre av pojkarna var jag jätterädd för. Förstår inte varför. Undrar om det inte bara fanns en massa rykten om hans elakhet,
När jag träffat honom som vuxen, har jag insett, att elak, det var han sannolikt inte. Han är ju supertrevlig!

Den andra Valborg, det var en "ungmö". En kvinna som, enligt min mamma, aldrig haft någon pojkvän. Men tänk.... tänker jag som vuxen, hon kanske inte var ett dugg intresserad av att ha en pojkvän! Hon kanske hade helt andra drömmar.
I allafall så levde hon ensam i sitt lilla hus, ett stenkast från huset hon växte upp i, tills för bara några år sedan.

Den Valborg som vi firar i morgon... eller rättare sagt på måndag....det är en tysk abbedissa, som levde på 700-talet. Enligt Wikipedia, så blev hon helgonförklarad den förste maj, och på så sätt förknippad med den högtid som firats i norra Europa sedan medeltiden. En högtid, som ligger ganska mitt emellan vårdagjämning och midsommar, en högtid där man tände eldar för att skydda sig från de häxor som flög omkring, och som hade varit på besök hos djävulen, Allt enligt tysk tradition.

Även under tidigare år, så har firandet av Valborg, varit förknippat med ungdomars festande.

( Detta enligt källor från nordiska museet samt wikipedia)

Från min barndom, så kommer jag ihåg att mamma, mormor och jag, åkte till församlingssalen, som var belägen i skolan, några hundra meter från kyrkan, för att fira Valborg. Som jag kommer ihåg det, så var det först någon som hade ett "föredrag" för oss i "församlingen", där vi satt på de hårda långbänkarna av trä i församlingssalen. Var det mycket folk, så öppnades även rummet bredvid, lärarrummet, upp. Efter "föredraget" var det kaffe och tårtbit i matsalen... säkert kostade det något... och sedan så var det dags att gå ut till den stora rishögsbrasan och lyssna på kyrkokören, som sjöng om att vintern rasat ut, under hägg och syren, hur de friska vårvindarna fläktade... och naturligtvis om den sköna maj, som väntade runt knuten.
Antagligen var det någon som talade till våren också, men det har jag inga minnen utav.

På Valborgsmässoafton, så skulle vårkläderna på, vare sig det var ruskväder eller vårväder.Av någon anledning så fick jag oftast en ny sommarkappa ( hur ofta använde man den?... jag kommer inte ihåg) varje vår, och på valborgsmässoafton, så var det dags att inviga den.
Kallt som attan var det, när man stod där en bit ifrån brasan, i klädd vårstassen.

Kvällen avslutades så med aftonbön i kyrkan.
Detta var ju innan den fåniga sommartidens införande, och på det sättet, så blev det lite mysigt mörkt är brasan brann som bäst.

Under ett antal år, så har jag sjungit de roliga vårsångerna, med såväl kyrkokören "därhemma" som med kyrkokören "härhemma". Det är nog dock femton år sedan det begav sig senast...

Något överdrivet festande för Valborgs skull, har jag inget tradition kring. Det där med att dricka en massa alkohol för att fira denna dag, det tycks vara något som blivit mera vanligt på senare tid.
På "min tid", när jag var ungdom, så åkte vi ofta in till Borås för titta på teknisternas vårkortege, den sista april. "Vårflamman" hette tidskriften som man samtidigt sålde. Den var fylld av en massa dåliga historier och en del goda nidteckningar.

Faktum är: Såväl valborgsmässofirandet, med aftonbön i kyrkan i Rångedala, som teknistkortegen i Borås, finns kvar ännu. Dock utan min närvaro.

Efter Valborg kommer Maj. I min barndomsby, så fanns det två Valborg och två Maj. De båda Maj var svägerskor, och bodde under en tid mellan de båda Valborg. Lilla-Maj och Stora-Maj,kallade min mamma dem. Även då hon tilltalade dem....
Stora-Maj var född i byn, Lilla-Maj var en exotisk import från Ljungby i Småland. Annars var de väldigt normala båda två, gifta med var sin vanlig man och med två barn. Båda finns fortfarande i livet, och måste vara i åttioårsåldern vid det här laget.

April och maj, kan vara helt underbara månader. Vårblommor, fågelsång, soldoft, grönskande gräs och träd och härliga dagar. Årets april har väl haft en hel del övrigt att önska, vad det gäller det sistnämnda.
Soldoften har inte kunnat tränga igenom de snöfyllda molnen, nä, någon riktig vårdoft har vi inte fått uppleva ännu.
Men med maj, ska den riktiga våren säkert komma.
Ett aber bara, jag vet ingen månad som känns så kort som 31 dagar maj. Kanske för att underbart är kort....

Valborgsmässoafton ska förhoppningsvis innebära att vi öppnar halmstadstugan för sommaren. Ganska sent detta år, normalt brukar vi göra det vid påsk. Den kalla våren har inte lockat till kustresor. Frostkänsliga vattenledningsrör har heller inte vågat utmanas.
Ser fram emot dagsresan i sydvästlig riktning, ser fram emot att ta en promenad längs stranden, att ta en runda i stan, att fika på Regnbågen, att öppna den isande kalla lilla stugan, och bära ut utemöblerna på altanen. Ser t.o.m fram emot bilresan med en Spotifylista uppspelad genom "bilradion". Mitt sätt att varva ner, att inte ha möjlighet att känna mig rastlös.

Skolveckan är avklarad, snabbt gick den - som vanligt.Vårens sista spin-mixpass genomfördes i går. Nu gäller det att sköta muskel och konditionsträningen på egen hand under några månader.
Idag blev det ingen fredagspromenad. Kallt och regnigt som det är, så stannar jag helst inne. För mig finns nämligen dåligt väder. Och otympliga kläder som då måste på....
Tog en runda med kameran i huset, och fann många vackra blommor. Ovanligt många. De tillägnar jag både Valborg och Maj, och förstås den härliga våren.... som kommer.... Frågan är bara, NÄR?

En helt fantastisk dag har det varit, en premiärdag för sommaren.
Har faktiskt inte kollat termometern, men jag tror att den konstant legat på omkring 20 grader.

Premiär för gräsklipparen blev det också. Det som så småningom sannolikt kommer att bli ett tämligen ok gräsunderlag, det var rufsigt, tuffsigt och ojämnt. Rikigt bra blev det förstås inte av gräsklipparfrisering, men betydligt bättre än tidigare.

Otrendigt med gräsklippare, är det förstås. Klart man ska ha sin robot som sköter gräsmattan... eller ? Tänker så här; så länge jag/vi orkar köra omkring på en tung motordriven maskin, så är det bra träning för den gamle kroppen....

Första cykelturen för säsongen blev det också, framåt eftermiddagen. Ersatte ett par bortkomna cacher utmed skogsvägarna, och tog sedan "stora" vägen runt Nittorp hem. Härligt att cykla nära naturen, lite segt med långa rakstäckan efter Nittorp.

C-E bjöd på grillad fläskkotlett, grillade grönsaker och bakad potatis framåt kvällen.

Är väl måttligt förtjust i helt kött om det tillagas på/i spisen. Det blir mycket godare på grillen. Kvällen var fortfarande ljummen och full av fågelsång. Njutningsfullt!

Skolveckan var en fyradagars, och en sådan vecka går väldigt fort. Skulle kunna tänka mig jobba 80 % under min kvarvarande tid som fast anställd lärare, men tror inte att det går ihop sig.... är tveksam till om det ens kommer att finnas lärare som täcker upp det som behövs när höstterminen kommer....

De blev premiär på nya vår/sommarkläder... näthandlade från Gudrun Sjödén bl.a. under veckan. Köpte ett par helt underbara omlottbyxor... ja, det är varje ben som är omlottsytt. Känner att de passar den tjocka tanten alldeles utmärkt.... gillar det jag ser när jag ser mej, dem och en Gudrun Sjödénöverdel i spegeln.

Mycket världsligt... men jag gillar det där med kläder.....helst lite utstickande....

Gjorde en resa till Store mosse för att reka inför en skolresa, för alla skolans elever, om ett antal veckor. Blir nog bra....

Passade på att leta upp ett par nyutlagda geocacher, mellan Hilerstorp- Bredaryd- Gnosjö.
En intressant historia fick vi ta del av, i samband med loggandet.

Vi besökte desertören och tråddragerimagnaten Johannes Anderssons hemtrakter.

Här hade han haft sitt tråddrageri, något som gjort honom till en förmögen och ansedd man.

Före det att han fick sin storhetstid, så hade han "gått under jorden" i samband med att han deserterat från armén och under några år levt i denna koja. Tiden var vid vårt sista krig, då vi förlorade Finland, 1809.

Många, många tankar går till min geocachingvän och goda vän som går en ojämn kamp mot sin sjukdom. Saknar våra gemensamma utflykter, så mycket. Tänker på hennes familj och tänker på henne. Hon som är den största naturmänniskan av oss alla, hon har inte kunnat njuta av denna härliga försommardag... och kanske inte heller av kommande dagar....Tänker på henne, så fort hjärnan är "fri" från något "måstetänk"... och tänka det är det enda jag kan göra för henne.....

... eller heter det förnöjsamhet.
Googlar ordet förnöjsamhet och ser att det innebär att en förnöjsam person är glad och nöjd med det lilla.

Förnöjsam, nä, det är inte inte det ordet jag söker. Jag är allt lite mer krävande många gånger. På gott och ont.

Jag menar nöjdhet ... även om det ordet kanske inte finns..... och sannolikt aldrig skulle bli godkänt på Wordfued.

Nöjd med sig själv och med det man, ensam eller tillsammans med andra åstadkommer, det är man alldeles för sällan.
Så många gånger man fått höra; - Detta har vi gjort bra, men vi kan ännu bättre.
Nej, jag vill inte bättre, jag är nöjd och mer än nöjd.... och måste få vila i det ett tag, innan nya vindar tar tag i ens göromål och för dem på andra vägar. Vägar som också kan leda till att man känner nöjdhet med det man åstadkommit.
Eller missnöjdhet.

Vår lille glädjespridare är nöjd för det mesta. De är bara när han är hungrig eller när han blir riktigt trött som han visar att han inte är nöjd. Vem känner nöjdhet då blodsockret är för lågt eller då man är alldeles för trött. Inte jag iallafall.

Nog har denna lilla människa fått mig att se livet ur nya perspektiv och kanske också gjort mig till en nöjdare människa. Nöjdhet kände jag också, då jag såg hur fint tröjan som jag stickade några månader före hans ankomst, passade honom.

Under senaste veckan har jag kommit på mig att känna nöjdhet flera gånger om. Det är en bra känsla.
Promenader är bra för nöjdheten, och jag är så nöjd, glad och tacksam att jag kan gå ut på i stort sett dagliga promenader.

Lönehöjning kom via mail. Det här med girighet vad det gäller pengar,det förstår jag inte. Jag kände nöjdhet med den lön jag hade innan, och hade varit mer än nöjd om mitt lönelyft i stället fördelats så att alla vi som jobbar med samma barn, kunde ha ungefär lika mycket betalt för det.

Den funktinella träningen har varit förlagd utomhus vid de senaste tillfällena. I tisdags var det kallt och blåsigt, och jag var väldigt tveksam till att vi skulle "gympa" utomhus.
Men oj, vilken nöjdhet hela min kropp kände efteråt. Det tillför sannolikt en extra dimension till träningen att genomföra den i friska luften.

Något annat s0m jag känner nöjdhet med, det är skolarbetet.
Så mycket man kan göra, då man har "stora" elever.
Riktiga verklighetslektioner......
Denna vecka har vi kollat hur mycket det skulle kosta att asfaltera skolgården ( vilket absolut behövs) och hur mycket det kostar att fylla den stora sandlådan med sand.

Matte på riktigt, det borde man ha oftare. En kvarts miljon går det ( minst) på att lägga ny asfalt skolgården. Sand kostar ca 180 kr kubikmetern, hemkört.

En annan nöjhetssak, det är att det digitala läromedlet Espresso äntligen fungerar.
Köpte det i höstas, men fick inte till det.... filmerna bara "laggade".I mitten av vårterminen så hittades felet i kommunnätets brandvägg....

Helt underbart att se eleverna sitta med sina Chrome books och kolla filmer från nittonhundratalets olika decennier, och sedan efter sin bästa förmåga, göra innehållet i de korta filmerna känt för andra, via google sites.

Jag är mycket nöjd med att arbeta med eleverna i google suite. Jag är mycket nöjd med att den ikt-ansvarige skolledaren som vi har i T-mo kommun och vad hans kunnande och positiva påverkan tillfört våra elever.

Vår fina skola, med de helt otroligt fina elever som vi har där, gör mig nöjd och glad.
Ibland är jag inte lika nöjd med mig själv, den gamla lärarinnan kan bli lite otålig mot elever som jobbar långsamt eller inte riktigt förstår.
Har väl alltid haft större tålamod med starka barn än med dem som har det lite jobbigare, men har samtidigt - till min nöjdhet - insett att d et är väldigt roligt att jobba med elever som behöver lite extra stöd.... bara jag får ha dem i en liten grupp, och lägga nivån där de är. Den gamla lärarinnan skulle gärna jobba som speciallärare under sina sista år.
Såg en annons att man på gymnasiet i T-mo söker lärare för att jobba mot lågpresterande elever, lärare med bakgrund i grundskolans tidigare år. Blev riktigt sugen att söka... MEN jag kan bara inte överge vår fina skola....det är inte lätt att få tag på lärare till dit.
Känner lite oro över att vi inte ska få någon sökande på den tjänst som nu ligger ute.

Dagens nöjdhetskänsla nummer ett var att läsa på vännen Ingas blogg, att hon mår bättre och snart får komma hem från sjukhuset. Jag önskar henne en fin vårtid, där hon kan njuta av alla färger och dofter.

Någorlunda städat har huset blivit idag. Grönsakslandet blev sått och nu väntar vi bara på att värmen ska komma och sätta igång groningen.

Nöjdhet var ordet.... och känslan är bra.

Bilderna togs i Ulås i söndags samt på gårdagens promenad härhemma i byn.

Kom på det, då jag räfsade i hop gräset utanför vår gamla stuga i Halmstad igår;

I år är det fyrtio år sedan som svärfar Holger kom hem till mig och C-E i vår tranemolägenhet, och frågade om vi ville vara med och köpa en stuga i Halmstad.

Man skulle dela det "vita" priset på svärfar och hans tre barn. En stuga för alla att dela på alltså.

Svärfar skulle betala de "svarta" pengarna.

Det var så man gjorde för fyrtio år sedan. Betalade en redovisningssumma "vitt" och sedan ett antal svarta pengar. Köparen fick ner det totala priset, säljaren fick en större vinst, på pengar som inte blev redovisade för beskattning.

Kommer ihåg att det funkade på samma sätt, då vårt Stockremmahus blev byggt, 1979.

Kanske det är så det går till även idag,jag vet inte.....

Den ekonomiska brottsligheten vi medverkade till på sjuttiotalet, är iallafall preskriberad.

12 500 kr, det var en fjärdedel av det "vita" beloppet 1977.
Ganska svårt att förstå idag, då det reeela värdet på det gamla huset med tillhörande tomt, sannolikt skulle kunna generera en miljon kronor. Betydligt mer än vad vårt fortfarande ganska så fräscha hus härhemma, skulle kunna säljas för.

Jag hade bara gjort ett besök i Halmstad innan dess som vi blev fjärdedelsägare till en sommarstuga där. Det var midsommaren samma år, då vi tillbringade helgen i husvagn ( har bara "bott" i husvagn två gånger i nmtt liv... inte riktigt min grej...) på Hagön, campingplatsen ett par kilometer från Knipans stugområde, där var stuga var belägen.

Det har varit många roliga tillfällen i den gamla stugan under de 40 år som vi varit delägare eller helägare till den. Stugan har varit en plats att träffa vänner och släktingar, en ställe att umgås på under betydligt enklare former, än vad ett "bjudning" här hemma inneburit.

När den äldre generationen gick bort och när övriga delen av familjen växte åt olika håll, så ville två tredjedelar av syskonskaran sälja huset. Vi fick köpa ut det, för ett humant pris. Dock hade de 12 500 kr som man satsat mer än trettio år tidigare "förräntat" sig bra.

Jag är glad att våra döttrar framhärdade att vi skulle behålla huset.

Sen kan man ju tycka att det vore läge att göra som så många andra på Östra strandens olika fritidsomåden, riva det gamla och bygga nytt. Men när jag satt inne i det gamla huset igår, så insåg jag att vår sommarstuga är perfekt för oss. Vi behöver inte mer, eftersom ingen av oss stannar några längre perioder. Det är en vackerväderstuga för en övernattning, eller möjligen två. Sen blir det ett antal resor fram och tillbaka varje sommar, men faktum är att med kortare restid än tre timmar tur och retur, så funkar det bra med både dagsresor och tvådagsresor.

Det var ganska tomt i området igår, trots vackert väder.

Vi skulle kolla så inte vattnet i ledningarna hade frusit, då det blev frost ända ner i kustlandet förra veckan.

Det hade klarat sig!

Dessutom behövde gräsmattan en frisering, och lite blommande växter planterades i rabatten på husets framsida.

Vi tog förstås en promenad på stranden. Några modiga hade lagt sig för solbad, några andra modiga badade faktiskt i havet.

Stranden har förändrats enormt mycket under de senaste åren. Det område som tidigare bestod av sanddyner, är numera nästan helt bortspolat. Det är bara några tiotal meter kvar, innan stranden, och i storm uppiskade vattenvågorna, når fram till husen.

Känns bra att ha sitt hus beläget på 300 meters avstånd från det hotande vattnet!

En annantanke med gårdagens resa till Halmstad, det vara att fira C-Es jämna ( 64 är väl jämnt?) födelsedag, med att äta fiskplanka på resturang Pio.

I väntan på att restaurangen skulle öppna, så åkte vi till rhodedendronparken i Tylösand, för att njuta av blomsterprakten där.

Nu hade inte rhodedendronen kommit längre där, än vad de har gjort här hemma. Detta, trots att det fanns blommande praktbuskar i trädgårdarna i Tylösand. Parken ligger i en dal, det är mycket skugga, så blomsterprakten kommer sannolikt att vara som störst om två veckor.

Vi tog den korta promenaden ner till Tjuvahålan i stället, och fann att just där var det rena paradiskänslan,

... med blommande körsbärsträd och blommande spirea.

Just där och då sände jag en tanke till min hädangågne svärfar..... Varför kunde han inte hittat en stugai trakterna av Tylösand i stället ? Naturen är så annorlunda, jämfört med naturen på Östra stranden. Klippor, sand, skogar och hedar avlöser varann.... och varje årstid har tokblommande växtlighet. Om ett par månader är det kaprifolens tur, det blommar och doftar på alla upptänkliga ställen.

Pios fiskplanka smakade, som brukligt, alldeles utmärkt. Förhoppningsvis blir det fler besök på Pio i sommar.

40 år i Halmstad! Inte konstigt att man är "gammal".
Så bra att svärfar Holger fixade oss en sommarplats, och så bra att vi kunde bli ensamma ägare och slapp dela den med många andra.
Hoppas att den nya generationen, 2017-barnen, också får möjlighet att få uppleva fina och roliga stunder vd Kattegatts strand.

En och en halv vecka från snötäcke ( om än bara för några timmar) till högsommarvärme!
Tycker nog att det är Sverige och vädret vårt, i ett nötskal. Det är snabba ryck!

Inte underligt egentligen, att vi får lite kallare väder ibland.... hade vi inte haft vår varmvattenström ute i Atlanten, så hade nog inte vårt land varit speciellt tätt befolkat.

Jag gillar väderväxlingarna.... det jag har svårt för, det är skillnaden i dagsljus mellan vinter och sommar. Isvintrar har jag heller inget till övers för, det är så besvärligt när man är halkrädd tant.

Under högsommardagar, så får jag sådant sug efter att ge mig ut på en cykeltur.
Idag var en sådan dag. Efter kirskåls och kvickrotbekämpning, växthusplantering och pastasalladslunch, så kunde jag inte motstå suget längre.

Äger ju en elcykel sedan några år, men den är jag inte så förtjust i. Jo, den är bra för långturer ... tre mil och mer.....men för favoritturerna genom byarna som slutar på -bo och -ås, så vill jag trampa lugnt på min vanliga cykel, och verkligen njuta av det som växer längs vägkanterna.

I Gumpebo blommade violer av olika slag, liksom gökärt.

Skogviol och kärrviol fanns på var sin sida vägen.... ja, det var så jag tänkte att den här lilla byn borde ju inte heta Gumpebo utan Violby. Nattvioler brukar för övrigt finnas i massor längs skogviolsidan, lite senare på sommaren. Får nog lämna in bynamnsbytesförslag..... Gumpebo... det är ju inget vackert namn.

På höjden i Amnabo stannade jag en bra stund och njöt av denna vackra violmatta.
Konstigt att kameror ( iaf halvbra sådana) har så svårt att återge den lilablå färgen på ett bra sätt.

Trampade uppför backen i Spolabo och stannade på toppen. Här är det så fin utsikt åt flera håll. Maskrosor förstärker vackerheten.

Började fundera på det där med vad som är ogräs och vad som är vackerhetsblommor.

Kirskålen, min antagonist i trädgården, har de vackraste blommor man kan tänka sig.
Om man låter den komma i blom. Jag för ju ett regelrätt krig mot växten, men stora delar av det gigantiska underjordnätverket överlistar mig och ger mig en tankeställare, då de fina blommorna visar sig.

Vad är ogräs och vad är inte ogräs?

Sådant som breder ut sig stjäl plats för andra växter, det kom jag fram till vara ogräs.

Tankarna gick vidare till likheter mellan människor och blommor, under det att jag passerade Remmabo. De flesta växter gör nytta, som en del av ekosystemet. Även parasiter gör i viss mån nytta, som nedbrytare.

Gör alla människor människor nytta? Jag hittade inget svar på det.....för jag vet faktiskt inte....men jag tror att alla människor är viktiga för någon... iallafall hoppas jag det.... och då gör man ju nytta,

Många blommor är vackra, en del är dessutom nyttiga att äta. Men det finns vackra giftiga vöxter, och det finns vackra tistlar som sticks....

Finns det några människor som är allt igen vackra, allt igenom goda?

När jag trampade i den långa backen från Kvistbäck till Fiås tänkte jag på en människa, som jag ser som genomgod. Hon heter Britt, och kommenterar ofta det jag skriver och visar på FB och Instagram.
Har alltid tänkt på henne som genomgod.... men jag vet ju ändå inte, för jag känner ju inte henne så väl.

Jag tänker också på den goda kvinna, som jag jämför med den vackra humleblomman. Hon heter Inga och blev min vän på äldre dagar. Henne ser jag också som en genomgod person. Hennes personlighet är som humleblomman, lite tillbakadragen och försiktig, men när man kommer nära, så är hon både god och vis.

På toppen av backen i Fiås, kom jag att tänka på hur olika vi har det vi människor, med uppförbackar, nedförsbackar och raksträckor. För egen del, så har jag ju varit med så länge jag upplevt både uppförsbackar och nedförbackar på livets väg.
Tyvärr så har jag haft svårt att njuta av nedförsbackarna många gånger, utan i stället tittat tillbaka på branterna uppför och mentalt stannat kvar där.

Min kloka humleblomstervän, hon har haft den branstaste uppförbacke man kan tänka sig, under det senaste året. Ändå så kan hon njuta av de korta raksträckor eller små nedförslut som hon ibland kommer fram till. En imponerande människa, som har så mycket att lära oss andra.

Nedförbacke, det har jag absolut haft den senaste tiden.
Nedförbacken från Fiås, ner till Grimsås samhälle, den är lång och brant. Man får allt bromsa en hel del, så att det inte blir en farlig vurpa... och för att hinna uppleva de vackra vägkanterna.

Vid den gamla missionskyrkan, numera en mindre fabrik, hade den vita rhododendronbusken slagit ut i all sin prakt. Fruktträd, hägg och spirea stod också i full blom i samhället.

Från Grimsås och hem till Stockremma är det tre-fyra kilometer.
Vägsträckan går genom mosslandskap, hyggen och skogar. Knappast en blomma vid vägkanten, en riktigt tråkig sträcka. Lite upp och ner går det, utan några riktigt branta backar.

Precis som vardagen, tänkte jag..... och kom samtidgt på att det är efter de jobbigaste backarna som man har den bästa utsikten. Men det måste bli nedförbacke då, annars blir man skrämd av höjden.... och utpumpad av det tunga arbetet uppför.

Blev visst en filosofisk resa det där.....och nog är det så att både ensamma promenader och ensamma cykelturer i maklig takt, har god inverkan på både kropp och själ.

... och vilken sådan det blev! Högsommar!
Känns som vi varit veckolångt lediga...det var "studiedag" i onsdags.... en dag som är ganska så kravfri för en lärare, på det sättet att man kan komma som man är, utan några som helst förberedelser. Känns lite lyxigt i vårt yrke.

Långhelgens tre första dagar har varit välfyllda av aktiviteter..... idag fick äntligen bli en hemmadag.
Helgsammanfattning följer:

Geocaching har väl inte så hög prioritet längre, men ibland kan det vara kul att se något nytt.
På Kristi himmelsfärdsdag tog vi oss en liten tur till Småland, närliggande område kring Gnosjö.
Härligt att vandra på en fin skogsväg....

... till målet med geocachingnamn Bergakungens sal.
Häftigt ställe, absolut... och allra häftigast var grillplatsen som fanns alldeles intill bergväggen.

Lite otäckt för höjdrädd tant... och gubbe som inte heller är så djärv.

Men absolut sevärt!

Någon cache fann vi inte, mest beroende på att jag inte ville att C-E skulle klättra på höga stenar. Tror jag vet var den fanns. skickade en fråga till mannen som lagt ut cachen, om jag tänkte rätt... fick svaret ... "man behöver klättra en bit upp på bergväggen".

Varför ska geocaching vara så hemligt? Frågade om det gällde att klättra på några höga stenar, men kunde inte få ett ordentligt svar.

Visst kan geocaching vara skitkul... men som sagt, jag begriper mig inte på att det ska tas på så stort ALLVAR. Det är ju min grej, jag är inte med i något mästerskap.... om jag vill veta, om jag vill "fuska"...låt mig göra det!

Igår kom det ut en klättercache i Svenljunga."Där behövdes ytterligare någon femfemmecache" skrev hon som klättrat upp i ett träd och bundit fast en burk...
Även om jag är femfemma, så fixar jag inte dessa klättercacher.... så när jag fick upp den nya cachen i mobilen, så kunde jag inte låta bli att skriva att det hade varit mycket trevligare med en cache för alla.

Naturligtvis togs min kommentar bort, och den har dessutom i ALLVARLIGA ordalag diskuterats på FB.

Det finns, som sagt, för många som tar en kul fritidssyssla med för stort allvar... eller så saknar man humor....

Högt uppe på ett berg i Åsenhöga fann vi en burk. Luvaberget kallades platsen, och just på Kristi himmelsfärdsdag, så brukade dåtidens ungdomar klättra upp på den lilla platån. Fin utsikt fick nutidens halvgamlingar!

Vid bergets fot växte mängder med vacker förgätmigej.

I Skärvhult hittade vi ett annat häftigt ställe. En plats som varit någon form av kraftverk. Någon burk hittade vi inte här heller.... men det var inte det viktiga egentligen... det roligaste är att se intressanta platser.

Tre burkar fick vi ihop på en förmiddag. Hade det varit för ett par år sedan, så hade jag varit missnöjd....bara att konstatera, att lite nördig har man varit vad det gäller geocaching.
Idag ser jag "hobbyn" som en möjlighet till en liten utflykt.

Det härliga vädret inbjöd till en cykeltur på eftermiddagen. Nytt möter gammalt. Fiberdragning på gång utanför traktens äldsta lilla stuga...

I fredags var det läge för en tur till Halmstad. Syrenerna toklommade. Och tokdoftade.

Johanna och Konrad tyckte också att det skulle passa bra med en utflykt till den gamla stugan, denna vackra försommarfredag.

Både C-Es och Konrads klädsel matchade stugan mjuka fleecefilt.
Konrad har blivit väl bekant med morfar, de ses ju varje vecka.

En riktig liten glädjespridare för oss alla, är den lille killen.... som numera har blivit "stor" och har massor av styrsel i sin sin kropp. Häftigt att följa utvecklingen!

Långpromenad på Östrastranden-området hann vi med...och tant mormor tog årets första dopp i havet. Först blev det ett par riktiga kärringadopp, men när jag sedan kom lite närmare stranden, så kunde jag ta några simtag både på mage och rygg. Uppfriskande härligt!

Igår, lördag, var vi bjudna till Rångedala, till bror och svägerska.
Efter god grillunch, så gav jag mig ut på egen promenad. Riktigt varmt var det, men tog man det lugnt, så gick det bra att vandra en halvmil i de vackra omgivningarna.

I Finnekumla hagar blommade smörbollarna för fullt.

Den första skogsnävan hade precis slagit ut, trots att det var precis fyra veckor till midsommarafton.
( Midsommarblomster)

Liljekonvaljernas tid är nu....

.... och lupinerna blommade på den plats de har funnits sedan jag var barn.
- Kan vi inte ta frön från dom och så uppe hos oss? minns jag att jag frågade min mamma.
- Nej, lupiner är ogräs, sa min mamma.
Hon hade helt tydligt inte blivit bekant med kirskål, hon.
Och jag tycker fortfaramde lupiner är fina. Försökte med så frön här i Stockremma, men det funkade inte.

Mandelblommor finns det i massor i Finnekumla by. Mycket mer än när jag var barn.

Och så de väldoftande syrenbuskarna.... de har en kort blomningstid... men just de dagarna är de sagolikt vackra.

Favoritutsikten, ett par hundra meter från mitt barndomshem. Här finns en geocache, sedan flera år tillbaka... och den har, med rätta, inhöstat en del favoritpoäng.

Barndomhemmet är sig ganska olikt,,,,,men omgivningarna är sig ganska så lika....

.... liksom den välbekanta nötkreatur-doften.

Anledningen till att vi var inbjudna till Roger och Anki just igår, det var att finalen i FA-cupen gick mellan de båda herrarnas respektive engelska favoritlag.

För egen del så förstår jag inte riktigt hur man orkar engagera sig i engelska lag.... jag är inte ens så engagerad i mitt eget favoritlag Elfsborg längre. Jag följder dem absolut, men bryr mig inte så mycket om de vinner eller inte.

Eller som min lärarkollega, sportchefen på radio sju, uttryckte det en gång då jag undrade hur det kändes att kommentera Elfsborgsmatcher, när laget blev utspelat. "Jag bryr mig inte så mycket längre", sa han. " Solen går upp nästa dag, vare sig de vunnit eller ej"

Dagens promenad gick här hemma.
Undrar om inte vår lilla by har syrenrekordet, om man slår ut antal blommor per byinvånare.

Helt underbart att möta doften av syrener. på hundra meters håll!

Svåger Roger har skapat en bred stig, där en av döttrarnas gamla ridstigar gick.
Bra skogsväg, tycker jag, som inte gillar att bli riven av grenar på bara ben.

Hos Karla fanns tiotalet hästar. Så roligt att se de fina djuren på den välbekanta hästplatsen. Fick en liten pratstund med markägaren, under det att det blåste rejält omkring oss.

Några droppar regn kom, då jag kommit hem igen. Mer av det åtråvärda blöta blev det tyvärr inte. Sol och värme är härligt, men nu är det regn som behövs!

Den kommande skolveckan är lättplanerad, då man största delen av tiden har de härliga sexorna. Det är många aktiviteter på gång... studiebesök, högstadieskolebesök, friluftsdagsförberedelser.....

Tre veckor kvar tills dess barnen får sommarlov.... efter denna helgen så känns det som om vi redan var där....

Det är lite kris i kreativiteten, då man inte längre kommer på rubrik för sitt inlägg. Så är det idag......

Känner mig egendomligt låg, utifrån vad jag borde göra.... haft en härlig helg... men känner ändå ökad aktivitet i tårkörtlarna.
Gjorde just en "grej of the day" om tårar, inspirerad av en artikel i Illustrerad vetenskap.

Tårkörtlarna sitter ovanför ögonlocken, i riktning mot yttre ögonvrån. Det finns tre sorters tårar, bastårar, reflextårar och känslotårar. Bastårar produceras dygnet runt och återfuktar ögat vid varje blinkning. Reflextårar stimuleras då man exempelvis skär lök eller då man får in smuts i ögat. Såväl bas som reflextårar innehåller bakteriedödande proteiner och andra ämnen som hjälper ögat att hålla sig friskt.
Känslotårarna är annorlunda, de innehåller bl.a. lugnande hormoner som hjälper till att lindra stress.
Jag är inte stressad, men ändå känner jag klumpen i magen, den som står i så nära kontakt med känslotårarna, de som molar där uppe över ögonen. Knäppt, knäppt.... undrar varför. Jo, jag vet väl... jag fixar inte att folk "bråkar", jag fixar inte riktigt att få fixa det allra mesta, men inte riktigt bli sedd för det.... Jag avskyr att se mig i spegeln... och kan bara inte förstå dem som lägger ut selfie efter selfie... skulle aldrig kunna....avskyr mig själv.....
Jag som har ett BRA liv.... kan absolut inte begära mer av livet än vad det gett mig....
Varför kan jag inte bara känna mig glad....för det borde jag vara.....??

Helgen har innehållit mycket trevligt och glädjande......

Städade huset då jag kom hem i fredags. Härligt när det känns rent och luktar såpa.

Tog en ordentlig promenad till Kroken i lördags förmiddag. Naturen är underbar, och det är så roligt att det finns så många fina hästar kring det välbekanta stallet.

Klockan ett i lördags var vi bjudna på dop i Rångedala kyrka. Elvira döptes och lite känslotårar bildades bakom ögonen.

Fika bjöds det på i församlingshemmet. Bullarna var otroligt goda. De goda kakorna blev lite för bra vid normal lunchtid.....

Nostalgi infann sig då denna tavla fanns på hedersplats i församlingshemmet.
När jag gick i skolan, så fanns det en församlingssal i en del av skolbyggnaden. Där samlades man för t.ex. syföreningsauktioner och körövningar. Tavlan hängde längst fram i denna salen. Den visar kyrkan, Erika affär och min mammas gamla skola... samt gamla prästgården i bakgrunden.
Nostalgitårar.... nästan... det är också känslotårar.

I söndags var vi i Malmö.
Det är alltid så otroligt roligt att besöka Karin.
Glädjande att se det nya livet ta större och större plats.

Besökte Karins sambos restaurang och fick smaka de godaste pizzor jag någonsin ätit. Sanning... inte bara sånt man säger. Min pizza var täckt av cremefraichesås, vit och grön sparris och brynt smör. Inte nyttigt för tjock tant, men sagolikt gott.

Kunde inte motstå en kula hasselnötsglass. Även fast jag borde. Ett sådant matparadis, saluhallen i Malmö.
Och så roligt att träffa Karin och Marcus. Det får bli någon mer resa i sommar.... och det kan säkert passa bra när Karin gått på semester/mammaledighet i mitten av juli....

I går, då det var klämdag, gick färden till Ulås.
Denna vackra trädgård,

så helt annorlunda mot den spartanska utemiljön i Dalsgård....

Hästarna stortrivs i sitt nya hem.

Men vad är det för snabbväxande djungel som finns i utkanten av den stora tomten?
Växer från grunden/jorden på våren, nu redan närmare två meter hög. Någon som vet vad det är.... och hur man utrotar.... för den växten känns som en växt i en skräckfilm...

Och så denna underbara varelse.
Konrad.... glad.... nöjd.... social.

Blev en promenad på numera välbekanta vägar.
Till Hindsen.

Runt de närbelägna gårdarna. Midsommaren förebådades av de vackra nävorna.

Bitkamp med "extra-syrran-barnflickan" Tuva.

Hur kan man känna sig låg då man fått vara tillsammans med denna glädjespridare, detta charmtroll i nästan tio timmar.

Kanske för att han finns på femtio minuters bilkörningsavstånd. Jag vill ju träffa honom nästan varje dag. Fast tänker också att det måste vara jättejobbigt för familjen om jag skulle ha bott för nära.....

Till hans kusin kommer det att vara tre timmars körväg nästan..... Det finns många som har det "värre"ju....

Är så glad att Johanna och Martin gett mig denna mormorsgåva!

Nationaldagen har inte firats på något sätt. Jag är ingen nationalist.....
Gräset blev iallafall klippt... igen.

I morgon är det vardag igen. Känns ganska så gott. Hade planerat friluftsdag för hela skolan i morgon, men den har vi ställt in... det ska ju bli massor av regn. Hoppas att det ska passa att genomföra den på de två "möjliga" dagar som finns kvar av terminen.

Tårarna från molnen, de är välkomna och välbehövliga.

"Ångest, ångest, är min arvedel" skrev Pär Lagerqvist.
Jag tror att den är min arvedel också.
Orolig mor skapar ångestfylld dotter. Kanske.
Läser på info från hjärnfonden att ångest är var tredje kvinnas arvedel.... någon gång i livet.

Nu kanske det inte ens kan ges diagnosen "ångest", det som jag så ofta känner. Mera oro. Kroppsoro. Vad är skillnaden på "lätt"ångest och oro... ? Inte vet jag.
Jag känner av det varje dag, redan på morgonen. Hjärtat, värken i kroppen, varje liten smärtkänsla.... höjdskräck, egenbildsskräck, ångest inför möten, inför det som är okänt, inför mina egna tankar, inför hur det ska gå med vår värld....

Så himla fånigt..... kanske är denna känsla jättevanlig hos människor.... men det är ingen som man pratar om. Förstås!

I torsdags var det dags för hela skolans skolresa.
Denna gång till Store Mosse.
Superbra resmål, kostade "bara" bussresan.
Hade jag ångest, då vi lät eleverna gå ut och känna på gunget på gungflyet?
Nej, vi var ju tre vuxna på gruppen om tjugofem elever från åk 3-6.
Vad kunde hända? Fast tanten vågade sig inte ut, och slapp uppleva det oroande, gungande okända.

Mängden av knott kunde definitivt framkalla ångest hos den som har knottfobi. Eller reagerar starkt på de små blodsugarnas bett. För egen del får jag mera uttalad ångestkänsla av någon enstaka inande mygga, än av en hel knottflock.
Visste faktiskt inte att man kan få så stora reaktioner på knottbett, som en del fick, alldeles svullet och rött efter betten, jag som bara blir lite prickig och sedan försvinner det. Svider lite, det gör ju själva bettet, förstås....

Myggbett, det får jag lida för i flera dagar. Eller veckor. Sönderrivna, såriga svullnader brukar bli resultatet av mina möten med äggläggningsbenägna myggtjejer.

Konstigt att det är så stor skillnad på reaktion mellan knottbett och myggbett. Kan någon förklara????

Betygen för mina sexor är satta.
Tänker på alla de elever som känner ångest för att få se sina betyg.
De som vet att de inte har förmåga att prestera på godkändnivå, och som nu får detta "misslyckande" bekräftat, med svarta bokstäver på vitt papper.

Inte ett dugg schysst.

Betygssättarångest ingår förstås i min ångestarsenal.
Jag vill inte sätta F. Men ibland måste jag! Jag tycker att det är grymt.... och väldigt onödigt, vad det gäller 12-13-åringar. Jag vet att det finns barn som har pressen på sig att a) få höga betyg b) få godkända betyg. Nu uttalar jag mig generellt, inte över mina elever speciellt.
Jag vet att det finns barn som har pressen på sig själva, att få lika bra betyg som kompisarna. en del har inte förmågan till detta. Många av dessa elever kommer att klara sig väldigt bra i livet ändå, när de väl kommit igenom den skola som absolut inte är för alla.
Tyvärr finns det de som inte klarar sig igenom den pressande skoltiden, utan att drabbas av psykiska problem, ångest, oro, missbruk för att lindra.

Ett glas vin eller två lindrar. Absolut.
Men man kan ju inte börja sin dag med två glas vin, bara för att lugna det oroliga därinne i själen?

Där är jag privilegierad, någon/något har gett mig förmågan att inse detta.

Faktum är jag inte ens längtar till fredagskvällens ( nästan) obligatoriska glas med vin...... Men gott är det.... och lite gott gör det i en orolig själ.....

Nå, jag kommer inte att bli alkoholist. Prövade att dricka vin en tordagskväll. Fick ångest av att jag kände mig påverkad på fel dag!

Träning är absolut ett av de bästa ångestdämpande åtgärderna.
Det är dåligt med organiserad träning, så här års. Det får bli något på egen hand, men oftast så är det för lite ansträngning i mina egna, nästan dagliga, gång/cykelrundor. Jag är väl för bekväm av mig, för att att i ordentligt....
En önskan jag har, det är att återigen kunna jogga en halvmil.... bara det att den dumma ryggen inte gillar att jogga.

Några backpass i samband med geocaching i trakten av Limmared, blev det idag. Precis vad jag behövde. Så gott att bli lite andfådd och svettig.

Förbaskad blev jag också, på den som hängt upp en av burkarna högt uppe i björken. Inte nåbart med lång pinne ... man måste ha specialverktyg med sig. Tycker att sådana gömmor är skitgömmor.

Nära ångestkänsla att gå över stenbron. Jag kunde ju ramla ner ..... och .... slå mig. Litar inte ett dugg på min balans....jag är lite för sne´ för att allt ska funka som det ska.

Kul med teamwork. C-E pillade ner ett petrör med en pinne. Men hur få upp den igen? Röret hade ingen upphängningsanordning, för det låg i en hålighet i björken. Tanthjärnan fungerade......ett grässtrå funkar bra som krok i klykan.... och C-E fixade röret på plats igen.

Lingonen blommar talrikt detta år. Om vädret blir gynnsamt och insekterna gör sitt ålagda arbete, så kommer det att bli rekordår igen, vad det gäller lingon.

Vad händer då? Mild ångestkänsla hos tanten... jag klarar ju inte av att plocka av alla vackra bär som pockar på plockning.

Broar ger absolut ångestkänsla/oroskänsla. Speciellt om de har lite höjd. Då sticker det både i skinkorna och under fötterna av ren skräckkänsla.
Så var det inte här Jag tror inte ens att jag höll i räcket!!!

Björnmossans sporproduktion är i full gång.
Lärde mig just att som ser ut som små knoppar är honplantor och de som ser ut som blommor är hanplantor.
Björnmossa är vackert.

Tycker f.ö. att kryptogamer är klart underskattade, att de flesta människor vet alldeles för lite om olika arter....
Det är allt så med mig också... men det är inget som inger ångest.

Dagens favoritfotografi.... ja, t.o.m veckans .... även månadens bästa naturögongodis ( för mina gamla ögon) så här långt.

På toppen av stenen fanns ett petrör. Jag lyckade krångla mig upp så långt att jag kunde nå den, utan att få stickningar vare sig i skinka eller under fot. Bra tantcache!

Hade inte cacheutläggaren dummat sig med att sätta upp ett rör högt upp i ett träd, så skulle han fått min enda favoritpoäng för denna. Men nu jämnade det ut sig, minusgillarcache + gillarcache, det blir noll!

Tre hundbajspåsar. För att påminna om att man ska plocka upp efter hunden även i skogen... eller som service? Ångest för att trampa i bajs..... ?....nej, inget som jag känner av... förrän det är gjort. Itrampat alltså.

Fikade på Glasets hus. En gammal kollega hälsade glatt på C-E.
- Du jobbar än? frågade hon sedan mig.
- Ja, sa jag. Jag gillar mitt jobb.

Men ärligt, ångesten tar ett strupgrepp ibland, då jag inser att så många i min ålder gått eller ska gå i pension. Efter 62-63 års ålder är det självklart för många. Undrar vad det är för fel på mig, som mår så bra av att gå till det jobb som jag tycker så mycket om? Roligare efter 41-42 år, än vad det var de första åren.
Det finns ett ämne som ger mig ångestkänning dock. Teknik. Fanns inte med i vår utbildning på sjuttiotalet. Dessutom finns det folk i min nära omgivning som sagt att jag är oteknisk....och då är det väl så?

Stickning är klart ångestdämpande. Tror att det finns forskning på det. Empiri är tillräckligt för att förstå att det är så.
Tredje gången i rad, då har det blivit tradition? Avskedspresent till mina sexor.....

Paket är roligt att få, tycker nog eleverna, men kanske inte alla uppskattar innehållet.

Barn har svårt att uppskatta något, generellt sett. Inte är det många som tackar om de blir bjudna på något, de undrar i stället om det inte finns mer.

Inte ångestframkallande. Ilskeframkallande, på föräldrarna, som inte lärt dem hyfs.....

Babyfilt nummer två är klar. Det hade man inte kunnat tro för ett år sedan..... att jag skulle ha fixat två babyfiltar inom det närmaste året. Livet är överraskande.......ofta helt fantastiskt .... men inte möjligt att kontrollera..... inte konstigt att man har ångest ibland.

Nu har dom slutat. Min klass sedan tre år tillbaka.
Vet inte hur många klasser som slutat för mig, det är så många att jag slutat att räkna.
För egen del, så är det snart dags att sluta också, men det har jag inte tänkt göra än.
Först ska jag ha en klass att sluta med. Sannolikt handlar det om den klass jag ska ha i höst. Det är, som tur är, ingen slutklass, Känns bra att det är en femma, då slipper jag både nationella prov och betygssättning.... fast det förstås, det blir något jag får sluta med.

Visst känns det vemodigt att när en klass har slutat. Det känns deppigt en stund.
Men när man deppat färdigt, så ser man fram emot nästa termin och de nya elever man ska möta.
När jag tar över en grupp, så innebär det att någon annan pedagog har slutat, och då vill man ju ta vid där den personen slutat.
Dagens deppighet avslutades på några timmar.

Många pedagoger har slutat sina tjänster i dessa dagar.
Visst är det helt ok att sluta en tjänst, att byta skola, då läsåret är avslutat.
Ändå blir man alltid lika besviken när en kollega aviserar sitt avslut, under de sista avslutande läsårsdagarna. Det känns så gott att ha klart allt för nästa termin vid en termins avslut.

De stora anstiftarna till dessa plötsliga slut och abrovincher, det är våra politiker.
Tanken på lärarlyft borde ha slutat innan det ens blev påbörjat.
Nu sjösattes det idiotiska förslaget, att vissa lärare skulle få en större lönökning än andra.
Det hela har slutat med ett avslut för icke lönepåslagna lärare i den gamla kommunen, och en ny början med rejält lönelyft i annan.

Jag klandrar ingen, men önskar av hela mitt hjärta att denna lärarauktion ska avslutas snarast.

Samt att politiker slutar att lägga sig i sådant de inte förstår. Fast det är kanske deras jobb att göra så....

Nu har jag slutat med godis, kakor och onödig mat.
Hade en kul apparat på mig under tjugo timmar i tisdags/onsdags. Den pumpade upp sig och mätte blodtrycket flera gånger i timmen. Saknade den nästan när dess tjänst hade slutat.
När all information matas in i datorn, så visade det sig att blodtrycket inte slutat att ligga på för hög nivå, trots mild medicinering. Mera krut i kärluppmjukningsedikamenterna, alltså.
Samtidgt som jag bestämde att jag ska sluta vräka i mig för mycket onödigt.
Slutet av undersökning av tants blod, blev ändå ganska så bra. Med undantag för hypertonin, så är alla värden bra.

Undrar om den yngre generationen har slutat använda ordet tack.
Bjöd eleverna på tårta. Inte ett tack! När jag dagen därefter var med när "mattanterna" lämnade en liten present till eleverna, så fick jag lära dem ordet tack. De var, tack och lov, lättlärda.

Förr i tiden, så fick man alltid ett tack från de flesta av de slutande elevernas föräldrar.
Sånt tycks de allra flesta slutat med.

Regnet har slutat därute, studentfesterna, för alla de som slutat idag, har inte börjat än.
För oss lärare har terminen ännu inte riktigt slutat. Det känns skönt att få träffas lite nästa vecka också, för att avsluta terminen.

Och en sak är säker, så här sent har aldrig ett läsår, under mitt drgt 55-åriga skolliv, slutat.

Med bilder från en härlig cykeltur igår, så har detta inlägg kommit nästan till slutet.

Allra sist kommer slutsången på dagens terminsavslutning.

Avslutningsvis: Fler vackra avslutningssånger finns på det läsårsavslutande inlägget på vår blogg.
http://grimsas.blogspot.se/2017/06/skolavslutning-2017.html

Det var väl på gränsen till skönt bad, då jag, väldigt ensam, trotsade Kattegatts vågor. Uppfriskande var det iallafall.
I lördags fick det bli en sväng till Halmstad. Ett välbehövligt besök vid stugan och dess vildvuxna gräsmatta... efter tre veckors bortavaro från stugan, så var det på gränsen att gräsklipparen orkade klippa ner det höga gröna.
Ett påhäng, det där att ha halmstadsstugan... tomten måste ju skötas om. Men jag vill ändå inte vara utan den, trots att den mer och mer tycks bli en utflyktsplats för en dag, än en övernattningsstuga.

Det är väl på gränsen att man behöver fridlysa denna vackra växt, nattviolen. Den finns överallt utmed vägkanterna, tycks det... åtminstone här i inre Götaland.

Vackra, vackra blåelden, den är betydligt mer ovanlig i våra trakter.

Denna skönhet fann vi på gränsen mellan sandig vägren och fuktig mossmark i trakten av Mossebo. Undrar hur den hamnat där?

Söndagens promenad förlades längs Marjeboleden, Mossebo.

Vi har promenerat den en gång tidigare, för .... tio år sedan..... på den tiden vi hade gemensamma söndagspromenader med våra bygrannar.

Tänkte kolla om det skulle vara en bra runda att lägga ut geocacher på... men det var den inte.... det var alldeles för tråkig natur.... trots att man på Mossebos hemsida, lovar att man har sjöutsikt under den största delen av promenaden. Det var ljug!

Det fanns en del fina platser förstås, en bit in på leden.

På bron över Musån, så fanns denna välinformerande skylt.

Husen som fanns där, tyckte jag nog var på gränsen till hur fint man får bo.
Borde vara extra beskattat! Avundsjuk? Ja! Bor man som vi, på ett kalhygge, så blir man lätt det!

Den nyligen uppförda bosättningen på andra sidan bron, den tycker jag var skitful. På gränsen till vad som borde vara lovligt att bygga på landsbygden. Skulle passa bra i ett nybyggt område i en stad.

Ser sjön... även om det är på gränsen.
En stor del av vandrigsleden gick på skogsvägar och genom storskog.

Spännande dock att läsa om Mariebos/Mossebos tidiga historia.
En bit länge bort berättades det om ett järnbruk, som framställde järn genom att bränna jord med högt järninnehåll. Det var för mer än tusen år sedan. Flera sådana järnframställningsplatser har hittats i våra trakter. Spännande!

Altaret. Visst är det nästan så man ser ett gudomligt ljus över det. C-E kollar på en ovanlig lav.

Skogsvägarna var tråkiga att gå på, men när vi kom att se sjön ordentligt igen, så blev det en helt annan känsla. Positiv energi infanns sig!

Efter drygt 6 km vandring, kom vi fram till badplatsen vid Marjebosjön.
Där fanns ett fikabord, det kom vi ihåg sedan vi besökt badplatsen tillsammans med döttrarna, för ... tjugofem år sedan... ungefär.

Kom också ihåg att vattnet var kallt.... och skogssjöbrunt.... p.g.a järnutfällningar .

I måndags var det skoldag igen. Städa och avsluta. Vi har jobbdag tisdag och onsdag också, men eftersom allt var klart för terminen, så var det bara att förskjuta gränsen mellan termin och sommarledighet några dagar. Ingen tycktes ha något emot detta.

På det sättet kunde gamla mormor åka med till Ulås, Hindsen och familjen Friberg.

Ulås ligger på gränsen mellan Värnamo och Bor. Tror att de olika fastigheterna i Fribergsfamiljens lilla by, ligger i olika socknar.

Efter god lunch, så blev det en promenad på numera välkänd skogsväg, till vackra Hindsen.

Baddräkten fanns med till Ulås, men mormodern kände inte riktigt för bad. Det är ganska så stenig botten... behöver ha med badskor för att känna för att gå i vattnet. Tog en promenad i omgivningarna i stället. Hittade en privat badplats, massor av hjortronblad, tranbärsblom, klipphällar och blåbärsris.

En liten sjöjungfru fanns vid den gamla badplatsen.

Nä, de var ju Konrads kompis/barnflicka. Konrad fick bada benen.

Konrad, utlagd för torkning.
Roligt att få umgås med den lille glädjespridaren. Det kunde vi göra under en ganska lång tid, eftersom vi skulle vara barnvakter, då Johanna och sjöjungfrun skulle på ridträning med Tindra och Buller.

Förhoppningsvis får vi glädjen att umgås med familjen Friberg, och då i första hand den yngste i familjen, redan på midsommarafton igen.

Senast var det två och en halv vecka sedan jag träffade den glade killen senast. Det är på gränsen till abstinensproblem.

En fin dag till skulle det bli, dagen idag.
Läge att äntligen cykla geocachingrundan "På gränsen". En runda på ( enligt cachebeskrivningen)
7,5 km. Med tanke på att det tog dubbelt så lång tid att cykla 7.5 km som att gå 7 km för några dagar sedan, så kändes den mycket längre. Så var även känslan av vägsträcka.

"På gränsen" går på vägar och stigar på gränsen mellan Tranemo och Gislaveds kommuner och på gränsen mellan Västra Götalands och Jönköpings län.

En del av husen vi cyklade förbi var på gränsen till beboeliga, tycktes det. Typiskt glesbygd.
Vackra vägrenar.

En del roliga platser visades av cacheutläggarna.

Här både utfodras det och skjuts det. På gränsen till omoraliskt, tycker jag.

Vackarste platsen hittade vi på egen hand.

Blommande näckrosor i Skogssjön.

En utmärkt fikaplats på en brygga, utanför en bastu.

På gränsen till intrång på privat mark....äsch... spela roll!

Den gamla bryggan var på gränsen till oanvändbar.

Superfin plats iallafall.

En annan favoritplats blev de dubbla stenbroarna, över utflödet från sjön. Ja, det fanns många vackra platser på rundan.

Från det att rundan gått på grusvägar och bra skogsvägar, så kom den in på en stig.

Där mitt ute i ingenstans, fanns detta stenbord. Undrar hur det kommit dit? Undrar vad den runda stenen används till? Har det funnits en kvarn i närheten? Inga svar gavs i cachebeskrivningen.

Det var en trolsk plats, en nästan djungellik plats.

En forsande bäck, och ruinrester. Visst måste det funnits en kvarn här, en gång för länge sedan....

Jakten på den gömda krokodilen, tog ut sin rätt på tjocka tanten. Inget vatten hade vi med, och nu började bristen på just vatten, kännas ordentligt. Lärde mig en läxa... att aldrig ge mig ut på långtur i sommarvärme, utan vatten.

Den sista biten kändes lång, uppförsbackig och på gränsen för vad tanten skulle klara av.
Flimmer framför ögonen i sista nedförsbacken ( kan nog bero på nya blodrycksmedicinen också).... lite välbehövligt stopp vid dessa fina kreatur.

Även bonusgömman hittades, och sammanfattningsvis, så kan vi konstatera att detta var en bra runda, men på gränsen för lång för att promeneras... liksom att cyklas utan vätsketillförsel.

Alldeles på gränsen till "riktiga" sommarledigheten; i morgon ska jag träffa min nya kollega och planera arbetsfördelningen... och sedan är det midsommar.

Årets längsta dag är på gränsen till för lång,vad det gäller ljus tid, tycker jag. Synd att man inte kan spara lite tills i december. Men skam vore att klaga, i morgon vänder vi mot mörka tider igen....

Nu är det sju veckors andrum, för den gamla lärarinnan.Sju veckors ledighet och tid för återhämtning. Det kortaste andrummet som jag haft under mina 41 år som lärare. Förr i tiden, så var det en återhämtningsperiod på tio veckor. Det var andra tider det. Nåja, med tanke på att året som gått inte har varit allt för ansträngande, så ska nog andrummet räcka.

Som tur är, så så har det ordnat sig med ny kollega! Blir nog riktigt bra i höst.

Det bästa andrummet för en mormor, det är att hänga med detta lilla charmtroll.
Konrad och hans föräldrar firade, traditionsenligt, midsommar i Halmstad.
Solen sken, det var varmt och gott och sommarklänningen passade bra tills efter lunch.

Därefter mulnade det på, och det där med midsommardopp, det fick anstå.

På seneftermiddagen passerade regnet, och det smattarade ordentligt på altantaket en stund.

Ett helt ok midsommarväder....precis som det brukar vara... ja, till och med bättre än vissa år...

Mat är gott, tycker charmtrollet. Allt smakar bra, och smaka får han göra på det mesta.
Annat var det ju när hans föräldrar var små, då var det banan, mosad potatis, mosad morot som var startmaten, Numera går det bra med en mera vuxen meny, även med sill och med midsommartårta.

På eftermiddagen fick Konrad äntligen träffa vår härliga sommargranne, Lena. Hon blev poppis direkt. Inte konstigt, Lena är den roligaste männsika jag vet, en person som lockar till massor av skratt.
Att få skratta av riktig glädje, det är absolut återhämtning, ett andrum.

Jag tycker att Lena ska bli standupkomiker, det är en kvinna som bara ÄR humor.

Midsomamfirandet i Halmstad, inskränkte sig till en dag. Mycket skönare att åka hem och sova i sin egen säng, än i kalla stugsängar. Fast nästa gång, får det allt bli övernattning..... även om vi inte får sällskap av denne glade killen.

Promenader, det är andrum det. Andrum, som jag försöker få till dagligdags.
På midsommardagen blev det en långpromenad. Jag har inte gått Älmåsrundan sedan i höstas.

Då fanns bara denna damm, en plats där jag tagit massor av foton.
I höstas hade det grävts ytterligare ett stort hål att vattenfylla. Inte trodde jag att det skulle gå att få till en damm, så snabbt.

Två dammar, två vattenspeglar, två andrum. Jag såg dock ingen and.

Allmänningen är också en plats för kontemplation. Ett helt ljuvligt ställe, som minner om en tid för länge sedan.

Midsommardagens favoritbild. Gilla verkligen ko-motiv.
Fast det krävs att motivet och jag befinner oss på var sin sida en gräns. En gräns som ingen av oss överskrider.

Att stoppa näsan i gammelrosen från mitt barndomshem, det skapar direkta flashbackar till sextiotalssomrar i Backgården.

Fredagsstädat kök med nyintagen rosenbukett, söndagsvila under lönnen, småtjurar som tjudrade betade trädgårdsgräs, höskördsslit, koflyttning, smultron på strån, spenatstuvning gjord från grunden.

Söndagsvileandrum.....

Midsommarsöndag. Regnskurar, sol och blåst. Helt ok väder för att ta en geocachingpromenad.

Hittade en relativt ny runda i Sörby, väster om Falköping.

En bilresa på en och en halvtimme. Att åka bil på småvägar i sommar-Sverige, det är en vackerhetsresa...

Den ca halvmilslånga geocachingrundan, det var nog den bästa jag/vi någonsin gått. Inga vanliga burkar eller rör här inte, nä, bara genomarbetade cacher.

Var finns gömman? Ett tränat öga ser förstås.

Inte heller en enda lite besvärlig nano, bara loggpapper som var lätt att sätta tillbaka.

Kantarellsäsongen ser lovande ut....

Ja, detta är också en geocache.... men hur ska den öppnas? Tog en stund att lista ut.... men det var väldigt ok att stå under granen, under det att den enda ordentliga regnskuren spred sin väta.

Riktiga trädkramare ..... inga påklistade aktivister här inte....

Vattenspegel... ja, inte den bästa kanske... men här är vi långt från karga skogssjöar... här är det tillväxt som gäller. Inte heller här något rum för and, vad vi kunde se.

Hallå, vem är det som gömmer sig i det höga gräset?

Så här kan en cache av "Dödgrävarligan" se ut.

Man blir så kräsen, då man går sådana rundor. Geocaching av högsta klass.... åtminstone får mig, som inte gillar för"kluriga" grejer. Tjugotvå gömmor, alla speciella på något sätt. Inte en enda rotvälta, inte ett enda petrör i en gran.... sån´t som vi alldagliga cacheutläggare ofta använder som gömmor.

En härlig runda, aktiv vila, med ett andrum. En plastand som var uppsatt i en björk...

Målet för resan var egentligen denna paradisiska plats.

Kanske inte rätt bild på paradiset... men jag gillar verkligen denna bild. Samma motiv tre år i rad...blir lika fascinerad varje gång över motsättningen i bilden.

Från paradiset tar jag bilden ovan. Om man nu tänker sig paradiset som ett hav av viildblommor.
Vilket jag gör....vacker natur är mitt paradis.... mitt absoluta andrum....

Platsen är Nolgården, Näs naturreservat, några kilometer öster om Vartofta, i ett område där det vimlar av historiska och botaniska rikedomar ,

Solvända....

Drakblomma......

Getväppling i massor... och fjädergräs. Det yviga gräset finns bara på en annan plats i Sverige.... tror det är på Öland.

Ett eldorado för botaniker, är dessa kalkrika kullar.

Massor av blodnäva, bland de vackraste växer som jag vet.

Harklöver.

Herre som borde frysa ordentligt i kortärmad skjorta. Blåsten torkade snabbt tants regnvåta kalufs.

Jag och kameraögat har väldigt svårt att slita oss från denna vackra plats.

Brudbrödet blev den sista lyckade bilden för denna härliga dag, för denna fina helg.

Underbart, att i vacker sommartid inte ha några måsten hängande över sig, att få en period av andrum.

I sex år, sedan juni 2011, så har jag varit registrerad skattjägare. Dock ej legitimerad. Skulle aldrig få legitimation, om sådan krävdes.... jag tar inte det hela på riktigt stort allvar, har inte tillbörlig utrustning, fuskar lite ibland..... ja, det är tur att man inte behöver legitimation i skattjagarbranschen.

Skatterna består av lådor, liknande den Katrin håller i eller rör av olika slag - kan vara petflaskebabies, medicinrör, specialrör av modell mindre. En del gör intrångssäkra ( åtminstone från mig som är fummelfingrig) skattgömmor, andra placerar sina gömmor högt över marken ( dit jag heller inte kan ta mig, hundra kilo tant är ingen klättrare).
Skatten, när man äntligen håller den i sin hand, det är ett papper som ska signeras.

När man väl skrivit under att man varit på plats och att man lyckats komma åt skatten, så kan man åka hem till sin dator, och tala om att man funnit det åtråvärda, och för det får man en poäng i antal skattpåskrivningar.

Så funkar geocaching, skattjakt via gps, i stort.

Oftast är det riktigt roligt. Enstaka gånger, då man står med huvudet inne i en gran, håret fullt med barr, barr som tenderar att falla in under kläderna och i öronen, ja, då har det allt hänt att jag undrat vad jag håller på med.

Allra roligast är geocaching, då man gör den tillsammans med vänner. Vänner som jag fått tack vare hobbyn.... och genom den andra "hobbyn" som jag hållit på med i mer än åtta år, bloggandet.

Sedan några år tillbaka, så åker C-E gärna med på en geocachingrunda/promenad också.... och även döttrar och svärson har varit på hugget en hel del.

Skattjakten ger så många andra icke skattepliktiga effekter tillbaka, dels gemenskap med dem man tycker om att vara med, dels helt underbara naturupplevelser... ibland kulturupplevelser.

Igår blev det en fin resa i trakten av Vrigstad, tillsammans med vännerna Inga och Katrin, skattjägarkodnamn forjoi respektive klokare..
Skattjägarproffsen gjorde grovgörat, att leta och signera, medan jag ägnade mig åt bilkörning och hundlek. Rena räkmackeframglidandet för min del alltså. Trots detta har jag min fulla rätt att uppsöka närmaste dator, logga in på geocaching.com och få skatthittarpoäng!

Zack är förresten också skattjägare, han letar villigt upp burkarna.... men jag tror att han uppskattar pinnkastning och bollek mera.

Som sagt,gecoaching är en kul fritidssysselsättning... men en ytterst allvarlig sådan för somliga.

Som t.ex när jag anmärkte på att någon gjorde flera trädtoppsgömmor..... den personen tog illa vid sig, och en lång diskussion på mitt sätt att kommentera, utbröt inom Facebooksgruppen.

Eller när jag hade för få favoritpoäng att spendera på bra gömmor, och "återkallade" ett antal som jag tidigare delat ut. Jag tror att man samlar ihop ett favoritpoäng per tio loggade gömmor, och sedan får man dela ut "favoritutmärkelser" till dem man tycker förtjänar dem.....kan vara roliga gömmor... inte bara burk alltså, eller fin plats. Jag är, om jag får säga det själv, liksom min make, ganska generös som person och hade alltså förbrukat alla mina insamlade favoritpoäng. Då for den "fule" i mig, det gör den ibland, och jag tog bort favoritpoäng som redan var givna. Ganska random, faktiskt.... tog några här och några där.
Någon dag efteråt fick jag ett ilsket mail, där en av de "drabbade" undrade VARFÖR JAG TAGIT BORT ETT FAVORITPOÄNG FRÅN HONOM! Jag tyckte att det var rätt otäckt, att han dels hade en sjukdom där han höll reda på varje poäng han fått ( vet inte vad den sjukdomen heter, men den måste vara ganska så svår att leva med) och dels att han via nätet kunde få fram att det var just jag som var den stora boven.
Favoritpoängen återbördades snarast till den statistiksjuke.

Själv har jag inte mycket koll på all den statistik som är tillgänglig inom det världsomspännande geocachingnätet, via bl.a. geocaching.com. Jag har dock haft som mål under några år att i snitt göra en skattpåskivning per dag, och det har jag/vi lyckats med. Under innevarande år, så har det inte blivit så mycket till geocaching... kanske delvis beroende på att jag hellre umgås med den skatt som jag som mormor blivit tilldelad.... så mitt mål har varit 100 uppjagade och fångade skatter. Dit har jag/vi kommit, så nu höjer vi till 200....

Geocaching är kul.... en del kan dock bli beroende, ja, man kan drabbas av flera olika slags beroendetillstånd... som exempelvis att alltid vara på skattjakt.... eller att bli statistiknörd....

Pröva gärna, gå in på geocaching.com, hitta på ett bra skattjägarkodnamn och kolla på kartan var din närmsta skatt finns. Den är sannolikt inte långt borta! Kostar inget alls, mer än lite tid.

I tisdags var jag också på skattjakt. Då tillsammans med Mia, geocacharen med kodnamnet Mia P.
Vi har, sedan vi blev bekanta via våra bloggar och upptäckte att vi understundom sysslade med samma slags jakt, träffats en gång per sommar för att ha en trevlig geocachingdag tillsammans.

Detta år blev det en lite längre resa, till Omberg.

Geocachingrundan blev en fin promenad i den underbara bokskogen. Solen kastade in sina uppskattade strålar, där den kunde komma emellan det täta lövverket. Fåglarna underhöll oss, med sina välrepeterade arior i olika tonarter.

Mia visade mig sedan ett skatteparadis, som hon redan besökt, Ellen Keys strand.

Med utsikt över ett glittrande Vätternvatten, vilade vi en bra stund. Vågskvalp och solvärme lockade till långsittning.

Bland det jag uppskattar mest i världen, det är vacker natur. Blommor i överflöd, kunde vi njuta av på södra Ombergs bördiga slänter.

Kan man se något som är så mycket vackrare?

Vet att en del kallar detta ogräs. Kanske är det till och med så att en del kan njuta av vackra kirskålsblommor ( mitt ogräs framför andra)......jag njöt till fullo av....

.... vallmo....

... och blåklint.

Från Omberg fortsatte vi så färden till vackra Vadstena. Efter en helt otroligt god lunchmiddag på Rådhuskällaren i klosterstaden( Filé Oscar) så fick jag också se Rökstenen och de vackra omgivingarna kring Rök.

Tyvärr så kom jag åt inställningarna på kameran, så bilderna från dessa platser blev inte så bra. Uppskattade även besöket i pampiga Vadstena klosterkyrka. Ett stycke svensk historia.

Tack mina fina vänner Inga, Katrin och Mia för två fina skattjägarresor och för den gemenskap dessa lägger grunden till.

Skattjakt på egen hand företog jag i onsdags. Skatten var den lilla linnean. Den fanns på sin vanliga plats. Doften av bittermandel kändes på avstånd. En oansenlig liten växt med kort blomningstid. En åtråvärd skatt på grund av sitt anspråkslöshet och genom att blomsterkungen själv namngav sig efter denna blomma.

Tänkte att blogginlägget skulle innehålla lite tankar om skatt, men det får anstå. Det blir för långt... och tråkigt då. Jag är varken ekonom, speciellt politiskt insatt eller politiskt intresserad, men en sak säger mitt förnuft:
Skatt ska betalas efter förmåga, den som har mycket pengar ska beskattas ordentligt, skatt ska betalas med glädje, för hur skulle annars samhällsservicen fungera, skatt ska inte kunna gömmas undan eller "planeras", skatt ska användas ansvarsfullt av dem som har till uppgift att göra detta, rena skatter är betydligt schysstare än vad många av de smygskatter som tas ut idag är.

Fick min slutgiltiga skattsedel häromdagen. Betalar med glädje skatt, skulle kunna betala ett antal tusen till om det hjälpte till att göra det bättre för dem i vårt land som lever på marginalerna eller inte får den hjälp de behöver. Har valt att inte lämna svenska kyrkan, betalar en skatt på 6-7000 dit varje år. Det känns OK, jag har fått en del positivt genom kyrkan under årens lopp, och framförallt så ska vi vara rädda om vårt kulturarv.
Den där begravningsavgiften på omkr 1500 kr, den förstår jag dock inte. Tänker att om jag betalt motsvarande summa under fyrtio år redan, så blir det 60 000 kr. Vad då till? En begravning kostar ju ändå skjortan! Inte kan det kosta 60 000 kr att gräva ett hål för en urna...eller för för en kista.
Mest hutlösa priset som uppbådats! Kan någon förklara ....?

( Nu blev det lite skattjaktsskrivande ändå...)

Bilder på en mormors största skatt, får avsluta inlägget.

Snart blir det skattjakt på denna lilla härliga varelse också.... utvecklingen går fort, och vid fem månaders ålder, så är han både stadig och rörlig.

Några månader till, sen så får mormor nog jaga sin skatt över hela hans hus.

Blommar mossnycklarna ännu. eller är de redan överblommade?

Förresten.... är det rätta namnet mossnycklar? Det finns ju en sådan mängd olika orkideér.
Av någon anledning är många av dem uppkallade med tillnamnet "nycklar".

Sumpnycklar skulle den kanske också kunna benämnas. Detta enligt den virtuella floran. Men varför "nycklar"?

Det sistnämnda får jag inget svar på enligt teknik googling. Däremot får jag veta att det fortfarande är en art orkidé som man inte vet så mycket om.

Storstadsfolket kanske inte så gärna ger sig ut i de tunggångna mossmarkerna. Vad vet jag?
En generalisering från min sida om storstadsfolkets kynne.

Läste färdigt Guillos sista-senaste del av Brobyggarna idag. Jan Guillos egen uppväxt på femtiotalet, handlade det om. Hans fina överklass kontra medelkalssen och underklassen. Undrar hur man såg på en bonnunge på den tiden? Paria, under underklassen?
Jag kände mig lite ledsen efter att ha läst om överklassens människosyn.
Odugandes.

Myrliljorna var också på gång. I år blir det många av dem. Ett gult överflöd, som lyser upp mosslandskapet. Tror att vi inte är så många som njuter av det vackra blommande mosslandskapet.
Man vet inte om att det finns, där bortanför allfarvägarna. Många bryr sig nog inte.... det är jag som är blomnörd.

Orkidéer anses vara förnämare växter än många andra.

Precis som Jan Guillos överklassfamilj.
Heltokigt, båda delarna. Växt som växt, människa som människa.

Fast jag ser ju ner på kirskålen, jag, liksom på våtarven. Inte för att det är fula växter, utan för att de ställer till besvär för mig, där de tycks trivas så bra i mina blomsterland och i mina grönsaksland.

Ställde underklassen till besvär för överklassen? Näppeligen. Tvärtom, möjligen. Eller kanske levde man helt i skilda världar.

Skulle mossnycklar kunna bli besvärliga? Ja, att ta sig fram till. Tänkte på skidåkaren Pär Elofsson, han som förlade sommarträningen till mossmarker, då jag, med viss möda, klafsade ut till orkidéöarna.

Det finns gott om mossorkidéer i år, och de står just nu i sin vackraste blomning.

Visst är de granna, de lilaröda blommorna. Men det finns det mängder med blommor som är.

Är det skillnad på folk och folk, även idag?
Alla är lika mycket värda, sägs det i världsförbundets mänskliga rättigheter.
Inte heller, bara ett spel för gallerierna, precis som så mycket annat är idag.
Hela tiden, överallt, gör människor skillnad på de människor som anses viktiga och mindre viktiga.

I skolans värld också?
Jag tror att jag inte är ensam, att mer eller mindre medvetet göra det.
Tror att väldigt mycket är omedvetet, men jag hymlar inte med att det händer att endel elever behandlas annorlunda än andra.Beroende på vem de är.... och hur de är.... Mest det senare...

Jag tror inte att någon blivit missbehandlad dock. Jag tror heller inte att överklassen medvetet missbehandlade de som stod lägre i rang. Man brydde sig inte bara. Man var i olika världar.
I skolans värld befinner man sig på samma arena, men ändå på olika plan. Alla måste dock behandlas på bästa sätt på den nivå man är.

Men visst påverkan föräldrar engangemang, även negativt sådant, i viss mån hur man behandlar olika saker angående eleverna. I mitt fall gäller det mest hur uttömmande omdömen jag ger. De som jag vet bryr sig, de lägger jag ner lite tid på.... för dem som jag (tror) inte kollar, så blir det ganska så magert....

Den mossiga lärarinnan lever kanske med en fot i en svunnen tid, även om hon tror att hon hänger med.
I går läste jag ett "klipp" på FB, där någon nytänkare ansåg att lärare som inte redigerar wikimediaartiklar eller vet vem Therese Lindgren är ( vem f-n är hon,orkar inte ens googla för att kolla), är förlegade som lärare.
Så då är jag väl det. Och på mossen blommade orkidéerna för fullt!

Dansen

Lurad

Spegling

Foton

Roadtrip

Påsklov

Surtant

Valborg

Premiär

Nöjdhet

Halmstad

Blommor och backar

Långhelg

Rubriksrenons

Ångest

Slutat

Gränser

Andrum

Skattjakt

Mossig