Japp! Nu är det tillsagt! Eller rättare sagt uppsagt!
![]()
Det kändes verkligen konstigt i min väl utvecklade maghjärna, då jag skrivit under papperet idag på morgonen.
I 44 år har jag jobbat i Tranemo kommun. Som tjugotvååring kom jag hit, ung och oerfaren, men ändå med en termins erfarenhet som resurslärare från i ett område i Borås.
Visst valde jag rätt yrke! Annars hade jag inte fortsatt att jobba ett och ett halvt år på "övertid". Nog har det funnits riktiga pestdagar - men jag tror att under alla år- så har det bara varit en dag som jag av olust inte velat gå till jobbet. Den dagen sjukskrev jag mej! Den dagen var nog det närmsta den berömda väggen jag varit.
En dag hemma, och jag insåg att jag måste lägga ambitionerna på en något lägre nivå...
![]()
Jag är stolt över vad jag åstadkommit med mina elever. Vi har till allra största delen trivts ihop. Sen finns det ju personer som inte alls funkar tillsammans, och jag och dessa barn, vi har gjort så gott vi kunnat för att stå ut med varann. Det har gått bra, faktiskt.
Är väl lite knäpp då jag ser tillbaka och är lite mallig för saker som gjort mina elever till människor med större självkänsla. För mig har det varit minst lika viktigt som det där med kunskaper.
Olika framträdanden, musikaler, utställningar, festligheter, framgångar i lokala och nationella tävlingar, det är sådant jag minns med glädje.
Det enda tråkiga, ja enligt mig småpestiga, i skolans värld, det är rastvaktandet. Och jistanes vad jag fuskat där, under åren. Toalettbesök passar ju väldigt bra att göra under just denna tid.... för att ta något exempel på hur man kan "fuska"....
![]()
Men nu är snart slut, med skoltillvaron. Tycker att det ska bli rätt gott, det känns som jag jobbat färdigt. Nästan färdigt.
För nu ska jag skriva på en ny anställning, i samma kommun, i samma skola. En anställning som jag bara tänker ska vara ett år - för sen har jag verkligen trappat ned, steg för steg. Och efter det sista låga trappsteget, så borde jag kunna ta mark för att bli pensionär på 100 %.
15 % kommer anställningen för den som egentligen har gått i pension att vara. Betyder att jag ska ha ha två långpass i klass 4-5 resp. klass 6 på torsdagseftermiddagar, innehållande framförallt musik. Lärare med musikbehörighet, eller åtminstone någon som spelar piano eller gitarr, det är otroligt svårt att få tag på. Så därför sa jag ja, då jag blev tillfrågad att fortsätta med musik- och så får det bli lite svenska med drama och retorik att "fylla" ut lektionspassen med.
![]()
Så det kändes ganska glädjefullt och positivt, då jag lade uppsägningspapperet i internkuvertet för underskrift av rektor och vidare till lönekontor. Jag både slutar och inte slutar, för nu är det tillsagt , även till skolans 4-6 elever, att den gamla lärarinnan kommer tillbaka en eftermiddag varje vecka även nästa läsår- om hälsan står henne bi.
Det kändes verkligen konstigt i min väl utvecklade maghjärna, då jag skrivit under papperet idag på morgonen.
I 44 år har jag jobbat i Tranemo kommun. Som tjugotvååring kom jag hit, ung och oerfaren, men ändå med en termins erfarenhet som resurslärare från i ett område i Borås.
Visst valde jag rätt yrke! Annars hade jag inte fortsatt att jobba ett och ett halvt år på "övertid". Nog har det funnits riktiga pestdagar - men jag tror att under alla år- så har det bara varit en dag som jag av olust inte velat gå till jobbet. Den dagen sjukskrev jag mej! Den dagen var nog det närmsta den berömda väggen jag varit.
En dag hemma, och jag insåg att jag måste lägga ambitionerna på en något lägre nivå...
Jag är stolt över vad jag åstadkommit med mina elever. Vi har till allra största delen trivts ihop. Sen finns det ju personer som inte alls funkar tillsammans, och jag och dessa barn, vi har gjort så gott vi kunnat för att stå ut med varann. Det har gått bra, faktiskt.
Är väl lite knäpp då jag ser tillbaka och är lite mallig för saker som gjort mina elever till människor med större självkänsla. För mig har det varit minst lika viktigt som det där med kunskaper.
Olika framträdanden, musikaler, utställningar, festligheter, framgångar i lokala och nationella tävlingar, det är sådant jag minns med glädje.
Det enda tråkiga, ja enligt mig småpestiga, i skolans värld, det är rastvaktandet. Och jistanes vad jag fuskat där, under åren. Toalettbesök passar ju väldigt bra att göra under just denna tid.... för att ta något exempel på hur man kan "fuska"....
Men nu är snart slut, med skoltillvaron. Tycker att det ska bli rätt gott, det känns som jag jobbat färdigt. Nästan färdigt.
För nu ska jag skriva på en ny anställning, i samma kommun, i samma skola. En anställning som jag bara tänker ska vara ett år - för sen har jag verkligen trappat ned, steg för steg. Och efter det sista låga trappsteget, så borde jag kunna ta mark för att bli pensionär på 100 %.
15 % kommer anställningen för den som egentligen har gått i pension att vara. Betyder att jag ska ha ha två långpass i klass 4-5 resp. klass 6 på torsdagseftermiddagar, innehållande framförallt musik. Lärare med musikbehörighet, eller åtminstone någon som spelar piano eller gitarr, det är otroligt svårt att få tag på. Så därför sa jag ja, då jag blev tillfrågad att fortsätta med musik- och så får det bli lite svenska med drama och retorik att "fylla" ut lektionspassen med.
Så det kändes ganska glädjefullt och positivt, då jag lade uppsägningspapperet i internkuvertet för underskrift av rektor och vidare till lönekontor. Jag både slutar och inte slutar, för nu är det tillsagt , även till skolans 4-6 elever, att den gamla lärarinnan kommer tillbaka en eftermiddag varje vecka även nästa läsår- om hälsan står henne bi.