Man funderar bra då man promenerar. Idag blev aktivitetsklockan nöjd då promenadstegen uppgick till nästan 11 000. På ett bräde! Klart man hinner tänka mycket på 8 km, på 100 minuter .
Dimman gjorde skogen lite trolsk, det svaga duggregnet gjorde sikten genom glasögonen ännu mer dimmig. Blir ofta bra kamerabilder med mjukgörande dimma.
(Är det f.ö. inte lite tråkigt att många oss får så nedåthängade mungipor på äldre dar! Så tråkigt har ju livet inte varit...)
Underlaget jag gick på det var uteslutande grusväg.
Men trots att det var samma slags väg, byväg övergående i skogsvägar, så växlade underlaget ganska mycket.
Det var jämnt men hårt, det var lite mjukare men samtidigt lite slipprigt, det fanns mindre stenar och så fanns det ett parti med större stenar, grövre sten som lagts ut som fyllnadsmaterial där vägen tidigare varit dålig.
Det är jobbigt och besvärligt att gå på en väg, där stenarna har olika form och storlek.
Ändå så är det nog ganska nyttigt att gå i det ojämna, det är bra att många muskler i kroppen får koordinera sig lite mer än på den jämna vägen.
Nu var det ingen asfalterad väg alls på dagens runda. Många gånger kan det vara bekvämt att gå på asfalterad väg, men underlaget är så hårt, så jag ofta får ont i ryggmuskler eller benmuskler.
Då underlaget består av mjuk mossa, så känns det så gott att sätta ner fötterna. Son att gå på moln kanske...
Nu var jag dum, moln kan man inte gå på, inte ens sväva på... det var ju faktiskt riktigt låga moln som jag gick genom under hela rundan.
Mitt hatunderlag, det är is. Speciellt is eller annat halt underlag som dyker upp plötsligt.
En bruten handled, en grav stukning av fot, har överraskande halt underlag bistått med.
Numera är jag riktigt rädd för halka. Tar mig fram som en riktig åldring... vill helst inte ta mig fram alls, bara vänta tills det hala är borta.
Jag tror att det är bra att vi går på olika underlag.
Såväl fysiskt som själsligt.
Det gäller även kuperad terräng.
Jag blev ordentligt andfådd i den långa uppförsbacken. Ändå var det den nyttigaste sträckan på hela rundan, man behöver ta i lite för att kroppen ska må bra.
Tror också att det är så att man behöver ta i lite, jobba med överkomliga utmaningar för att själen ska må bra.
Olika människor klarar olika underlag olika bra.
Beroende på kondition, beroende på vad man har för livserfarenheter.
Någon ger upp redan på det ojämna underlaget, en annan springer lätt uppför backen... uppför en backe med ojämnt underlag.
Någon går alldeles för fort fram på jämnt underlag, men ser inte den vägg som plötsligt finns i vägen. Fastnar man i väggen, kan det vara svårt att komma ut.
Någon annan får gå på ojämna, backiga vägar men klarar ändå att hitta vägen förbi muren som spärrar vägen. Med eller utan hjälp från någon annan.
Visst tänker man mycket konstigt när hjärnan ges fritt utlopp.
Men det är ganska intressant vart tankekedjorna kan föra en.
Tänkte också lite på skolstarten på torsdag. Elevstarten. Tänkte på musiklektionen och att eleverna ska skapa egen musik. Kom på ett bra sätt att jobba på. Insåg också att den överåriga lärarinnan innehar ett bra underlag för att få till en god musikundervisning, trots att hon vare sig är så bra på att spela instrument eller att sjunga.
Tyvärr så har musik ( och i viss mån bild) blivit skolans slaskämnen. Lärarpersonal - utbildade eller outbildade - men utan behörighet har oftast fått ta hand om musikämnet, iallafall i de lägre klasserna.
Blir inte så bra....kanske jag ändå skulle avsluta min karriär med ett år som musiklärare, en eller ett par dagar i veckan...