"Jag längtar till Italien, till Italiens vackra land, där små citroner växa, så gula invid strand."
Jag gillade den sången, när vi sjöng den i skolan. Men lite osann är den, citroner växer allt en bra bit från stranden. Gula är de inte än, det blir de inte förrän om några månader.
Förresten så är det dåligt med stränder i stora delar av Italien. Bergen går ända ut till havet, där de kastar sig handlöst ut i det blå.
"Det var på Capri vi mötte varandra, jag minns det än som det vore igår". Den låten sjöng vi inte i skolan, men ändå är det en slinga ord och melodi som finns kvar i hjärnvindlingarna, sedan barndomen.
Jag har alltid föreställt mig Capri som en fantastisk vackerhetsplats. Mina förväntningar kom inte på skam.
Den sten och trappbelagda vandringsleden radade upp pärla efter pärla.
"En sjöman älskar havets våg" Nja, det var inte mycket till vågor den dag som vi besökte Capri, ej heller någon av de andra dagarna, då vi befann oss längs Sorrentohalvöns branta kuststräckor.
Båtfolket, framförallt de som tycktes mest båtbesuttna, tycktes iallafall älska Capri.
"Borgmästar Munthe, han red på sin Brunte...." sjöng morfar för mig,
På Capri finns en svensk egendom, tillhörande svenska staten. Det var inte borgmästar Munthe som såg till att han vackra hus och fina trädgård, förstås med havsutsikt, fick fortsätta att vara svenskt, efter hans död. Det var läkaren Munthe, svensk livmedikus och drottningkurtisör som lät bygga det stora ljusa huset. Idag är det museum- och svenskt konsulat.
"Funcilo, funcilo". Den låten fick sitt namn efter den linbana som gick upp till det som var Vesivius topp fram till det senaste utbrottet, 1944.
Nu är linbanan borta, och vulkanen har blivit 60 meter högre på sin högsta punkt, jämfört med förra utbrottet.
Upp till högsta toppen fick vårt vandringsgäng gå, tillsammans med vulkanguiden, vilken stod i ständig kontakt med mätstationer och vädersatelliter. Det är farligt att balansera på kanten, men det är en riktig höjdare, det vill jag lova.
"Ovan regnbågen finns ett sagans land". För första gången i mitt liv så har jag, på väg till Vesuvius topp, befunnit mig ovan regnbågen. Fel i texten igen, det är inget sagoland, om man nu inte vill höra en saga om lavasten, vulkansand, markvärme och farliga gaser.
"Sol, vind och vatten är det bästa som jag vet". Sol och vatten fick vi njuta av under våra vandringar. Vind fick vi känna av några dagar. Ursprungstexten lära ha varit "Sol, vin och vatten". Nu är det faktiskt betydligt godare med en öl efter timmar av vandring. Ett glas vin kan dock lätt slinka ner framåt kvällen.
"Fjäril vingad syns på Haga" . Inte bara där. Fjärilar stod till tjänst som goda pollinerare, även i södra Italien.
Härliga dagar med mycket motion, god mat och dryck, trevliga medresenärer, nya vyer och nya kunskaper blev det.
Att vara hemma igen, i vardagen, det känns också bra.
Men nästa års vandringsresa, den har jag redan börjat fundera på. Tänk om man till och med skulle slå till och unna sig två. Man får passa på medan man fortfarande orkar gå.