Augusti

 Sensommarmånad har det blivit.
Funderar på om deppig tant egentligen ska blogga.
Vet att jag tagit upp detta tidigare, men det jag inte gillar med sociala medier, det är att de ska vara så positiva.
Alla mår så bra på de sociala medierna....


Fast man får inte var för glad/lycklig heller i sina uttryck. För då blir inte det bra. Då hänger man ut sig också.
Det svenska lagom är så bra....
Det sägs att lagom bara finns i svenskan....varvid jag undrar.... vad är det för skillnad på lagom och engelska "good enough"

 
Sannolikt en gradskillnad.
Var hos tandhygienisten nyss.
- Hur är det med dej då? var inledningsfrågan.
Artigt och fint.
Livsfarligt!
Tårar brände bakom ögonen och jag började svamla om att skolan snart börjar igen.


Nyttigt att få känna på.
Så många gånger vi frågar eleverna hur sommaren har varit !
95 % av eleverna, kanske mer av våra landsortsbarn, berättar gärna och länge om sin sommar.
Någon eller några känner kanske gråten komma och svamlar något kort om hur de önskar det varit.
Jag kommer inte att fråga mina elever specifikt om sommaren mer.
Kan ju fråga vilka som ätit glass... vilka som badat... för det är jag övertygad om att alla de elever som jag ska ha, har gjort.


Tror att detta har varit mitt livs näst sämsta sommar.
Trots att den varit bra på många sätt, och inte så skild från andra somrar, så har ledsenheten legat i bakgrunden och lurat.
Försöker att bara släppa fram den, då jag är ensam....


Man bli ju lite ( ganska) folkskygg.
Livrädd för att den som bara är ytligt bekant med, ska ställa den klyschiga frågan om hur det är ....
För att undvika den, så försöker jag att inte se folk... men jag är ju inte lätt att inte få syn på.
Så när jag blir synligförklarad, då är det jag som babblar på och svamlar som bara den!



Ser fram emot skolstarten. Får lite att bita i, att tänka på. Vill ju vara en bra lärare.
Även om jag insett att jag överskattat mig själv i alla år....
Kollegorna känner jag väl och de får förstå att de lyckligheter som de eventuellt berättar om, de kan göra mig ledsen.
Tänk, vad tokigt... jag har aldrig lärt mig att dela andras glädjeämnen.... för jag vill också ha......
Och jag har fyllt 60!
Skäms, då jag inser detta....


Är alla egoister, eller finns det sådana som kan glädjas med andra?
På  djupet. På riktigt.
Inte bara säger, för att det så ska vara i präktighetens värld?
Sånt funderar jag på ... och skäms över min egen "dålighet".



Motion och bad är bra för ledsenhet.
Har blivit mycket av den varan i sommar....
Nu är det regn både ute och i sinne....
"Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne"
Från den gamla poesiboken.
Önskar att jag får känna så någon mer gång ....


Tänker på att ledsenhet förtär.
Man blir sjuk av det.
Kan inte bli sjuk nu när C-E är det....


Nä, jag har det  inte värst.
MAssor av människor, även i vårt "fina" land, har det MYCKET, MYCKET värre.
Det finns många som aldrig/sällan upplevt glädje.
Det har jag fått göra många gånger och mycket.
Har avslutat alla bloggande år med att det varit ett bra år....
2009, 2010,2011, 2012, 2013....
Åh, vad jag önskar att summeringen av detta år också kan bli positiv.


Behöver lära mig tacksamhet.
Det är så lätt att vara tacksam när allt är bra.
När det inte är det, så är det svårt att se ALLT det som man har att vara tacksam för, för det finns massor.
Det man inte kan påverka, det behöver man ju inte älta runt....


Vi är olika känsliga vi människor.
Jag är säkert en livscurlad sextioåring, som ännu inte fått lära mig att allt inte är självklart.
Att livet inte är ett dugg rättvist.
Att man måste ge för att få.
Fast inte för mycket ... ge alltså. För då blir man styrande...
Lagom ska det va....
Fast jag försöker ju bara göra "good enough" ... och där inser jag skillnaden....


Önskar att mitt hjärta vore större och fyllt av positivitet.
Hur kan man träna, så att positivitet och människodelarglädje växer sig större?
Kanske man behöver så ett frö först.... ett positivitets-frö.


Försöker prata förnuft med mig själv.... Jag är ingen god lyssnare!

Förlåt, för att jag skrev i ledset tillstånd.