Efter lunch så är det andaktsfullt i personalrummet. Mätta och lite dästa efter löneförmånen pedagogisk lunch, sätter man sig på rad i den långa bekväma soffan. Ja, om man nu inte är på straffkommendering förstås. Rastvakt. Eller som det i den värld, där allt ska ha en positiv klang, heter; rastvärd. Så dumt begrepp. Min straffkommendering ut till skolgården innehåller inget värdskap. Det handlar om att hålla koll på eventuella förseelser samt att ibland vara lite social.
Tillbaka till andakten. Där inne i värmen råder tystnad. Alla sitter böjda över sin andaktsbok, över mobiltelefonen. Det är mycket som ska genomlysas, mycket kan ha hänt sedan förra rasten. Eller morgonen. För på förmiddagsrasten, så är det få som ägnar sig åt någon längre andaktsfull mobilstund. Då är det betydligt mer social samvaro.
Man får ju ta seden dit man kommer. Till personalrummet alltså. Hämtade mobilen i jackfickan, där den förvarats sedan morgonen. Kollade jobbmailen. Mitt spontana skratt bröt den andaktsfulla tystnaden.
Ett jobberbjudande fanns där i inkorgen. Gällande höstterminen. Det var arbetslagsledaren från min musikskola som hörde av sej. Kunde jag tänka mig att undervisa åk 4-6 i musik igen. Och gärna någon lektion i no också.
Det känns bra för en sjuttioettåring att vara efterfrågad. Jag svarade att jag, om jag får förmånen att vara frisk, gärna jobbar EN dag i veckan, till hösten.
Sen åkte jag hem och hann med en promenad i solsken. Upptäckte att alen snart blommar.
