Vintern är ju sällan fotogenisk. Om man undantar sol på nysnö. Slängde en blick ner mot sjön då jag åkte hemåt idag. Där var det sol. Svängde höger i stället för vänster. Och möttes av denna vackra vy.
Isen hade börjat lägga sig runt kanterna. Det har blivit kallt. Åtta minusgrader, när jag körde hem i kväll. För jag har varit tillbaka i skolan ytterligare en gång. Föräldramöte. Inte kunde jag tänka mig att jag skulle vara del av skolans värld till så stor del, att ett föräldramöte fanns med på agendan.
Det kändes inte ett dugg konstigt dock. Bara att konstatera att denna gamling är helt "back on the track" igen.
Det fanns en hel del sjöfåglar som simmade över den spegelblanka yta.. Knipa och gräsand kunde jag urskilja. Undrar om det var kylan som satte sån fart på fåglarna. Jag skulle rekommendera en flygtur söderut. Snarast.
Svängde vänster , lämnade sjön och körde uppför backen, förbi kyrkan. Tacksamheten... och märkligheten... slog mej. Där, på kyrkogården, finns en hel del av mina gamla kollegor. Några blev inte så gamla. Här får jag möjlighet att ännu vandra omkring och njuta av allt vackert och kul... och få känna att jag gör något viktigt och bra de flesta dagar.
Jo, jag är väldigt tjatig om min tacksamhet, men jag tänker ofta på allt jag har att vara tacksam för.
Tog en kort promenad, då jag kom hem. Vacker solnedgång. Men alldeles för tidigt. Klockan var bara halv fyra. Insåg att det är dags att ta fram vinterjackorna. Så här långt är det de färgglada höst och vårjackorna som fått gälla.
Vintervackert absolut. Men inte det minsta behagligt. Vill ha plusgrader... helst upp emot tio. Vill inte ha snö och kyla.
Tacksamhetstanten blev genast en gnälltant. Är risk för att gnälligheten vad det gäller väder, består ett antal månader. Avskyr mörker och kyla!