En av mina gamla elever, som jag hade i en av mina allra första klasser, jobbar som "mattant" i skolan. Tänkte att hon inte skulle känna igen mej, då jag träffade på henne första gången på dryga 35 år. Det var för några år sedan.
- Du ser ju ut som du alltid har gjort, sa hon då.
Vilket man kan fundera en del över! Jag var drygt 30 då hon gick ut åk sex. När vi sågs igen var jag i sextiofemårsåldern.
Såg jag ovanligt gammal ut vid 30? För inte ser jag ut som en ungdom idag...
( Märker ni hur fixerad jag är vid ålder ller och ålderstecken??? Säkert!)
Antagligen är det så att en del av oss behåller många drag livet igen, eller iaf genom vuxen ålder. Min gamla elev, och även hennes mamma, som jag träffade för ett tag sedan, är sig lika. Systern, som jag ockdå haft i min klass, skulle jag aldrig känt igen.
Var på biblioteket i Tranemo idag!
-Hej Anna-Lena, sa en ung kille glatt, då vi möttes.
-Hej, sa jag. Men har inte en susning om vem det var.
Så är det ofta. Folk känner igen mej och kommer och pratar. Eller hejar glatt. Jag har inte en aning om vem jag pratar med. Oftast har jag vett att fråga. Trots att det är lite pinsamt. När jag får höra namnet, så visst.. nog känner man igen personen. Trots en del förändringar i utseendet.
För ett tag sedan stötte jag ihop med en kvinna som jag trodde var en barndomsvän. Eller rättare sagt dotter till min mammas väninna. Så vi umgicks en del.
Jo, det var hon? Men vem var jag, undrade hon.
-Jag var med på ert bröllop, sa jag.
- Som flickvän till någon då?
-Nej, som dotter till din mammas väninna.
( Heldumt att bjuda mig på bröllop för att jag var dotter till mammans väninna. Och en som dessutom aldrig gillat fester )
Kvinnan kom aldrig på vem jag var.
Jag kände mig nästan förorättad. Tänkte att den där kvinnan är nog lite dement!😀
Fin promenad idag. Fick lite ont i ryggen dock. Trots att jag hade stavar. Så nu får det bli en halvtimmes ryggympa.