Bokskogar, det finns det lite här och var i trakterna. De flesta skogarna täcker mindre områden. Den lilla Bokskogen i närheten av dotterns gård, har alltid känts så inbjudande. Skir grönska på våren, skuggande lövverk på sommaren och gyllene löv och guldtäckt väg på hösten.
Dottern och svärsonen flyttade till gården en månad innan Konrad kom till världen. En tur och retur promenad till och genom bokskogen, blev nästan alltid den naturliga barnvagnsturen, under de första åren..
Så kom Karl-Petter till världen och det blev promenad med dubbelkärra/tvillingkärra. Ofta fick jag sällskap på promenaden och det blev en vagn och en kärra, som pojkarna åkte i.
Ibland blev det också så att K-P tog en tupplur därhemma, medan jag tog Konrad, ständigt tjattrande, i kärran.
Konrad ville att vi skulle leka kurragömma bland de gamla bokarna. Han gillade också att leta efter insekter i de träd som fallit samman och där det bara fanns en murknande högstubbe kvar.
Hemvägen blev ofta en lugn historia. Konrad brukade somna.
Förra året lockade jag med mig K-P genom att föreslå att han skulle sitta på ett speciellt sätt i "trehjulskärran". Konrad cyklade med mig någon gång.
I år har KP cyklat med mej en gång. Det var på försommaren. I övrigt är det bara jag som känt dragningskraften från den vackra lövskogen. Har definitivt saknat tisdagspromenaderna dit.
Så här i hösttid så är bokskogen som vackrast.
- Kan ni inte följa med dit? frågade jag pojkarna idag. Vi tar BILEN. Konrad var inte ett dugg intresserad. Hsn och grannpojken var ute och sköt "straffar" på varann.
-Du då K-P?
- OK då! Men då ska jag ta med mig fotbollen.
Så fick det bli.
Tiderna förändras. På gott och ont!
Bokskogen vackerhet, den består.
