Får alltid lite dåligt samvete, då jag gnällt offentligt. Jag ju egentligen inget att klaga över. Så varför då utsätta vädret för detta gnäll? Bättre att försöka ta tillvara de solglimtar som finns mellan moln och regnskurar. När solen kommer fram, så är det riktigt behagligt. Har suttit på altanen och läst någon timme.... det känns lite gott "solbränt" på kinderna.
![]()
På förmiddagen tog vi tillvara en längre solglimt, och lyckades logga de tre sista Naturpassen i Ambjörnarp. Det var inte långt mellan kontrollerna, blev en runda på två och en halv kilometer bara. Sen var "stämpelkortet" fullt! Tycker att det är en go känsla, då något blir klart. Vi höll ju på med geocaching i många år. Där blir det aldrig klart.... däremot finns det en massa statistik som talar om hur många cacher man loggat, vilket svårighetsgrad, terränggradering, typ av cache .... Men färdig blir man aldrig! Kanske det blir någon geocachingrunda under sensommaren eller hösten. Det är kul som omväxling. Och man kommer ut och rör sig i naturen....
En fin avslutningsvy på naturpassen i sjörika Ambjörnarp. Lite blå himmel syns, och molnen är mer vita än grå.
När vi kört de sex kilometrarna till Tranemo, där vi skulle veckohandla, och där jag skulle besöka kommunens bibliotek, då började det störtregna. Ett regn som följde med oss ända hem, Solglimtarna återkom efter en stund...
Igår njöt vi också av ett bra väder. Mycket sol, en del vind, inget regn! Och en så trevlig eftermiddag vi fick. Kusinen, som jag tack vare Facebook kunnat återuppta bekantskapen med efter ett halvt sekel, hade bjudit in till lunch, på hennes och makens torp. En helt underbar plats långt från allfarvägarna. Så fantastiskt vackert, både som hus, med en smakfull inredning och med ett läge 250 meter från en sjö.
Brodern med fru, fanns också på plats. Den kusinen har jag träffat något senare, och under något år jobbade jag ihop med hans fru. Lite kul är att vi alla tre damer jobbat inom det pedagogiska spektret, men med ganska olika inriktning. Så visst blev det en den skolprat.
Så roligt att träffa dem som man delar både barndomsminnen och genetik med. Även våra respektive kommer ihåg vår farmor/mormor. Hon levde tills 1978. Farfar är det bara kusinens man som har minnen utav. Lite kul var det när min kusins fru berättade att hon besökt mitt barndomshem. Jättekonstigt, tyckte jag, vad gjorde hon där. ( Min faster avled alldeles för tidigt, 1973, och det var väl anledningen till att vår kusinkontakt också avbröts) Jo, när C hade träffat E, så körde han runt och visade upp alla släktingar och var de bodde. Min far, hans morbror med fru, fick också ett besök. Tycker att det var jättefint av honom!
Och angående genetiken; här fanns minsann ingen som mätte under 170 cm. Trots att jag gissar att vi alla blivit några cm kortare på äldre dagar. Farmor var en stor kvinna, farfar var inte så jättelång, men i båda de släkterna fanns gener för över medellängd... Kul att se att de påverkat oss alla... samt val av partner....
Hade varit kul om min bror också kunnat delta, men både han och Annki började jobba efter sin semester, denna vecka. Några år kvar till pension, har de, "ungdomarna".
Ska försöka få till en träff i höst, i september, då vi alla kan besöka mitt barndomshem. En plats som alla har minnen från.....
Ja, det var en rolig eftermiddag, mycket god mat... och härliga samtal. Släkten är bäst!
Solen lyser på det "egenodlade". Är med ett stort mått av tillfredsställelse som jag ser hur de små, små petuniafröna, som jag sådde inomhus i april, utvecklats till riktigt stora plantor, med mängder av blommor.
Inhandlade två påsar petuniafrön i våras.En högre sort ( fast jag hade inte en aning om att den skulle bli SÅ hög) och en lägre. Den låga varianten är så färgrik och varierande i färgerna. Den höga har mer pastellfärgade blommor. De höga har en behaglig doft.
Tagetes, det är det många som inte gillar. Jag tycker att de är extremt tacksamma att odla. Den här färgvarianten är lite ovanlig. Gillar den.
Visst kan det vara lite trångt för växterna i mina krukor. De är ju så små då man planterar ut dem... och man tror att det blir lite lagom med sex- sju olika plantor i en kruka.... Man = jag, har alltid fel!
Blommorna är nog nöjda med dagen, en stunds regn och många solglimtar. Känner mig också lite förnöjd med att jag inte gnäller idag.
