Borås Tidning har ett återkommande tema varje söndag. " För femtio år sedan", Lusläser alltid den sidan, för oftast finns det något som man kommer ihåg eller som sätter fart på tankar och minnen
Den här artikeln, om kilarna som börjat använda hjälm, då deras kamrat omkommit i en mopedolycka och då en annan av dem voltat och fått en allvarlig hjärnskakning, satte verkligen igång tankarna.
Så konstigt! Klart man använde hjälm då man körde moped. Och inte var det någon som skrattade åt en när man körde moped med hjälm på, vilket pojkarna påstod att man gjorde.
Eller ... hur var det nu? Har jag kört moped? Svar: Ja! Har jag ägt en hjälm före femtio års ålder? Svar: Nej!
Som fjortonåring fick jag mitt första sommarjobb. Jag plockade jordgubbar. Jordgubbsodlingen fanns i en by, en dryg mil bort. Jag cyklade dit några gånger, tills mina föräldrar ( eller var det bara mamma) tyckte att jag likaväl kunde ta min framlidne morfars trampmoped. Så fick det bli. Ingen som brydde sig om man var fjorton eller femton.... och med den hastigheten som den mopeden gick i, så tycker jag fortfarande att det var en helt ok lagöverträdelse. Hjälm när man körde moped, det fanns ju inte på kartan, då för närmare 55 år sedan.
Jag fick en lite snabbare moped, och en som jag inte behövde trampa igång, när jag blivit femton. Min mamma, som ännu inte hade körkort, använde den också. Jag tog mopeden till bussen eller tåget som skulle ta mig till gymnasiet i Borås. Vid ett tillfälle, en mulen dag i sena november, då jag gick i tvåan, var jag så deppad, för jag hade bara fått en TVÅA på matteprovet. Satte mig mopeden, från en grusväg till en annan. När jag passerade asfaltsvägen, så kom en turkos Opel. Min uppmärksamhet var noll, jag körde rakt in i bilen. Bilen i sin tur körde rakt in i en lyktstolpe. Jag reste mig efter olyckan, fick igång den lite sneda och vinda mopeden och körde hem. Jag behövde prata med mamma. Genast! Med pappa vågade jag inte prata. Just när jag och mamma skulle gå iväg till mitt lilla rum, så ringde telefonen. Den gången tog pappa hand om allt. Jag kom undan all ersättning. Påstod att jag inte sett bilen, för att det var skumt och den körde utan ljuset på. Om det var en sanning eller en undanflykt ,det vet jag inte än idag. Hjälm hade jag förstås inte. Hade tur som föll, så jag klarade mig från att slå huvudet i hård asfalt!
Och vet ni... dagen efter stod det om SMITNINGSOLYCKAN på första sidan i Borås tidning. Inget som kommit med i femtioårskavalkaden som tur är....
Cykelhjälm! När började jag använda det? Kanske för tjugo år sedan... jag minns inte....Kändes ju hur tramsigt som helst i början. Kommer iaf ihåg cykelturerna med döttrarna på cykeln. Johanna i en stol därbak, Karin i en stol på styret, förankrad med ett snöre. Hjälm hade ingen av oss..... Idag skulle man aldrig vågat köra sina barn på det helt oansvariga sättet.
