- Hördu, dej vill jag inte ha här,skrek måsen i dötallens topp.
En lom flög rakt över den lilla sjön och skrek, med sin spöklika sorgesång, ut samma sak.
Men jag brydde mig inte, jag skulle ta en promenad runt Prinsasjöarna på Hökensås, denna småregniga tisdagsförmiddag.
Målet var att hitta de sex geocacher som finns gömda runt sjön.
Bonusen var den otroliga vackerhet som Hökensås vilda, men vänliga, landskap erbjuder.
Jag njöt av att vara ensam i världen, för så kändes det, då jag gick uppför den lilla kullen för att hämta den första cachen.
När jag vände mig om, nöjd med det fynd jag fann, insåg jag att jag inte alls var människoensam.
Inte heller fiskaren var ensam, vilket han antagligen trodde...
Han var en hon, en kvinna i min egen ålder. En rackare på att fiska var hon, och jag kunde med beundran titta på, då hon med varsam spöföring lät fisken löpa till den var trött och hur hon sedan halade in den och fångade den med håven.
- Jag tänkte slängt ut den, sa hon då hon plockade bort kroken ur munnen, men den är för skadad för det.
Ett klubbslag i huvudet, så var regnbågsfiskens saga all och firren var förvandlad till lagom middagsmat för två.
Jag tackade för den intressanta föreställningen och vandrade vidare längs sjön. Fina stigar var det att gå på, Inte ens en tant behövde vara rädd att snubbla här.
Den vackra, lite trolska miljön kändes avstressande långt in i själen.
Här var ett ställe dit ingen oro tycktes kunna nå.
Bara vemodsfylld vackerhet.
En brand hade härjat här på 00-talet. Spöklika trädrester blandade sig med de levande. Jag bara väntade på att få höra storlomens skrik, för det hade passat in så bra här.... men han höll tyst.
Prinsasjöarna var två små sjöar i ett litet vattensystem.
Hökensås vimlar verkligen av sjöar av modell mindre, med möjlighet att vandra kring många.
Länsstyrelsen har skött sitt stora naturreservat med den äran. Vid varje liten sjö finns fikabord, grillplats ( med galler) och en soptunna som töms regelbundet. Samt en röd-vit livboj med välbekant logga. Spångar är utlagda utmed sanka partier och broar finns över de små sund som uppstått.
Vandringen var en stund av retreat, en avstängning från den dumma välden som pockar på i vardagen.
En doppingart häckade i sjön, det informerades det om på anslagstavlan som fanns på två olika "rastplatser" runt sjön. Tyvärr hade häckningen med största sannolikhet misslyckats så här långt. Kanske har man en chans kvar, att få till en kull ungar under resterande sommarmånader.
Fiskarkvinnans make var också fiskare och hade tagit plats i en annan del av sjön. Make och maka hade kommunicerat under min vandring, det var tydligt. Maken visste varför jag vandrade runt deras fiskesjö och han hade tur; han var så nära rundans sista gömma att jag kunde ha en förevisning för honom, och visa hur en geocache kan se ut.
Första vackerhetsvandringen var avklarad, Nu skulle jag till ett äkta avrättningsställe för att träffa vännen Inga, som jag skulle vandra vidare tillsammans med. Att hitta rätt på alla små vägar som går kors och tvärs och i serpentin (nästan) på Hökensås, det är inte det lättaste. Att befinna sig 2 km från mötesplatsen och inte hitta rätt väg, det är lite frustrerande.
En fin sjö fann jag... en geocachegömma.... och sedan gav jag mig ut på en förbjuden väg. Det löste mötesprolemet.
Här vilar en halshuggen man. Jonas Falk hette han och dömdes till döden för att ha rånat postdiligensen. Året var 1855.
Det var en speciell plats och jag kände hur blodet blev väldigt kallt där bak i nacken, då jag gick mot gravplatsen/avrättningsplatsen.
I vasen står det alltid blommor av något slag. Denna dag var det skogen örter, blåbärsris och ormbunkar.... och en vissnad nejlika. Vem som placerar blommorna på gravplatsen är det ingen som vet.....
Som tur var så dök Inga och Stickan upp, innan blodet frusit helt till is i mina förkalkade ådror.
Tre gömmor blev funna nära graven, i en fanns ett avhugget manshuvud......
Den korta vandringen i tallskogen, på slipprig vitlav och över vitblommande lingontuvor, den hade en vacker inramning.
Tre bilar, varav två körande som "biltjuvar" och en med samma färg som den vattenmätta grusvägen, körde i trebilskaravan till Hökensås stugby. Vid en vacker sjö stannade vi och fann en flytande geocache.
Inga och jag intog vårt gemensamma hem för en natt och Stig åkte på eftersök på en förrymd stege.
Klockan 18 hade Inga inbjudit traktens geocachare till träff, eller som det heter på nutidsspråk, ett event.
Vid vackra Ibbsjön fanns två hoppfulla fiskare. Det blev inget lugnt fiske för dem.....
... men napp blev det.
Två regnbågsfångster på samma dag, det fick jag bevittna. Förstår att Hökensås är ett eldorado för fiskfångare.
Och burkletare.
Det kom många glada geocachare till eventet.
Korvgrillning var den stora händelsen... och att få ett verkligt ansikte på facebookvännen Birgitta och hennes tjejligsvänner.
Jag hör ju till dem som har ett visst socialt handikapp. Antagligen lärde inte min mamma mig hur man socialiserar i större grupp.Lite jobbigt var det, det medges. Samtidigt kände jag av en del av min sämre sida, då jag stod vid sidan och lyssnade till storfräsarnas cacheberättelser. Det finns grader av beroende och "galenskap" i det mesta.... tänkte den elaka delen av mig.
Ibland bli jag lite trött på själv...
Den vackra, soliga kvällen blev hastigt regnhotad.
Mörka moln drev in från ( tror jag ) nordost, åskmuller hördes, regn började falla och eventet upphörde per automatik,
Äntligen blev det läge för ytterligare en vackervandring, runt ännu ett litet Hökensåsvatten, denna gång i trevligt sällskap av Inga. Grubben heter denna lilla sjö/tjärn och här, liksom på de allra flesta ställen på cachetäta Hökensås, så är det Birgitta som lagt ut de trevliga gömmorna.
Skvattramen blommade för fullt, älvorna dansade på den lilla sjön...
... och skulpturerna, som vi letat efter på Öland en vecka tidigare, de fanns här!
Solen körde bort de elaka molnen och sipprade, från sin låga klockannio-nivå, in mellan grangrenrna och framkallade en andlig dimension.
Det var en snabb runda, tyckte jag, kunde gärna gått en bra bit till i vackerheten runt Stora Grubben .
En sista glimt av sol i vatten blev det, innan vi begav oss "hem" till campingstugan, för att dricka te och ladda inför onsdagens äventyr.
Från skog, till kuperat öppet landskap i vårt lands "vagga" gick onsdagsfärden. I trakterna mellan Falköping och Tidaholm, vimlar det av kyrkor.
De flesta kyrkorna kan ståta med att ha en egen geocache.
Roligt att se olika typer av kyrkor.
Det finns så mycket historia kring våra gamla kyrkor, rikshistoria, lokal historia, personlig historia.
I denna kyrka hade den mysiga tjej, som lagt ut alla Hökensåscacherna och dessutom bjudit in till onsdagsfika, gift sig. Kul att vi valde att åka hit!
Denna fina kyrka, i Valstad, har sitt ursprung före Arnstid, på 1100-tal.
Att man på senare år blev påverkad av dansk byggnadkonst, är ganska så tydligt, med tanke på trappstegsgavlarna.
Att alla kyrkor ligger i levande byar, ja, det kunde vi ana på doften av ko....spillning.
Tänk att det finns orkidéer i massor, och av olika arter, i mitt eget landskap!
Vid Skogatorp, nära historiska Kungslena, fick vi se denna otroliga plats.
Cachingvännerna Birgitta och Malin väntade på oss vid det lilla naturreserverade kärret.
Det blev en vackerhetsvandring av högsta rang.
Det var inte bara orkidéer på den kalkrika, sluttande våtmarken... där fanns en artrikedom som inte kan visas på några bilder.
Utflykt till naturreservatet Skogatorp rekommenderas. Helst snabbt, nu när artrikedomen är som störst.
Cachegömman låg längst in i reservatet. Paradisvandring nummer ett, denna dag, företogs dit.
Vita orkidéer ville ha riktigt blött om fötterna.
Den ovanliga knippkärroten ville ha det något torrare.
Undrar varför så många orkidéer- och andra blommor som blommar nu- är cerisefärgade? Har det något med lockelsen på pollinerande insekter av speciella slag att göra?
Tätörten har andra planer med ditlockade insekter.... Den käkar upp dem.
Undrar förresten om det finns tätörtveganer? Hur får de i så fall sin näring??? Nä, det finns det nog inte.
Onsdagens första vackerhetsvandring gick på led.
En trebilskaravan for vidare längs gula rapsfält och blomdekorerade vägrenar.
Nästa mål var Faledreven.
Historiens vingslag hördes tydligt och ständigt.
Längs den gamla byvägen låg förr torpställe efter torpställe. Här kunde de som på 1800-talet inte hade någon egen mark, bygga sina egna små torp med tillhörande fähus.
De flesta hus hade övergetts på 1940-1950talen, och nu fanns bara husgrunderna kvar.
Vid varje torplämning fanns ägarnas namn ( och "smeknamn" ) anslagna på tydliga skyltar. Det var roliga namn, som mycket väl kunde lämpat sig som nicknamn/alias för egocachare, Kruskullta-Emma, Floda Sara, Kålgårs Sven....
Lite här och var hade vår guide och värd, Birgitta gömt geocacher av olika slag.
En del var riktigt fina och roliga.
Dalbergs har en trädgård full av lupiner. Ljuvligt nu, inte riktigt lika kul till hösten...
Glada, goa Birgitta ( i cachingkretsar bojip) bjöd på fika vid Krestin- Hannas välbevarade stuga.
Krestin-Hanna var en klok kvinna. Vi som lever idag har mycket att lära av detta visdomsord.
Birgitta bjöd på kaffe och en supergod kaka med rabarber, vit choklad och kardemumma i.
Den smakade så mycket mumma att det blev mycket mumma i magen.
En trevlig sittande pratstund hade vi.... en pratstund som handlade mer om livet än om geocaching.
Krestin-Hannas blommor stod kvar vid fähuset. Den dubbla blå aklejan skulle jag gärna se som inflyttad i min egen rabatt.
Var finns loggremsan?
Hade Birgitta varit ute och ryckt nappar ur alla traktens småbarnsmunnar?
Fråga ett fick vi svar på ganska så omgående.
Vi fortsatte vägen fram och kom fram till ett hygge. Någon kreativ motorsågskunnig hade gjort stubbarna betydligt roligare. Det fanns tiotalet träskulpturer gjorda i stubbe.
Midsommarstång av ormbunkar och hundkex,,,, det var också kreativt.
Vid denna äng, som gömmer bonuscachen till Drevengömmorna, uppenbarade sig dagens andra paradisplats. Bland gamla husgrunder och på det gamla gårdstunet trängdes olika försommarblommor och längst ner i kanten till storskogen fanns den vita aklejan, som en gång hört till gården, kvar.
Det fanns till och med någon narciss kvar från den tid då det fanns hus, människor och djur på denna plats. Helt ljuvligt ställe, ett ställe som jag vill bevara i mitt bildminne länge,länge.
Vid Ruskela källa vände vi. Sen var det lika lång väg tillbaka. Nu gick vi lite fortare, pratade mycket, insåg att vägen nästan hela tiden sluttade neråt, njöt av alla de vackra blommorna.
Vi sa hej då och tack till Birgitta, då vi kommit halvvägs tillbaka till bilens parkeringsplats.
En gömma till skulle letas upp, en bit från vägen. En multi, en geocachinguppgift som ska lösas och flera gömmor ska letas upp, innan man når slutmålet.
De var svårt att finna det vi sökte. Inga ringde livlina Birgitta och löste flera uppgifter, medan trötta, uppgivna tanten som var i Ingas sällskap, satt på 73 meters avstånd och gjorde ingenting. Ändå tyckte hon att hon varit med och hittat. Tveksamt! Och lite skämmigt att tanten ger upp så lätt!
I början på Dreven fann vi en kyrkcache och därvid några gamla hus... vackert belägna vid det blommande rapsfältet.
Visst är Sverige helt underbart vackert i sommarskrud.
Trötta och cachefärdiga vände vi den skitiga bilen tillbaka mot Hökensåscampingbyn.
Vi tog vägen över Tidaholm och kunde genom bilrutan se att det tycktes vara en ganska så vanlig liten stad.
Geocachekartan visade på att det finns gott om skatter att vittja i området.
Innan jag åkte hem till Stockremma igen, ville jag ha en sjöcache med vidhängande vattennärhet ytterliare. Den hämtade vi vid Havsjön. Tyckte väl att Havsjön var den sjö som mest liknande våra vanliga sjöar.... att den inte hade riktigt samma själ som de andra sjöarna jag besökt.
Inga var ( som oftast) den som såg gömman först och den som plitade ner våra nicknames på loggremsan. Burkletandet var över för denna gång, jag var- som jag brukar bli - ganska så cachemätt. Det är absolut inga problem, aptiten på att ge mig ut och leta burk, den återkommer snart igen... och nu när jag fått nys på fina västgötska rundor, så kommer även C-E att åka med och uppleva vackerhetsvandringar i västgötsk ( och lite nordsmåländsk) natur.
Hejdå Inga! Ha det så bra på din"egen" torsdagsrunda Tack för att du tog initiativ till två roliga och upplevelsefyllda dagar. Tack Birgitta och Malin för allt det vackra ni visade och för trevliga, viktiga samtal.
Vackerhetsvandringar, det rekommenderar jag alla.Det är en lisa för själen... och nyttigt för kroppen. Man behöver inte leta burkar. Men visst underlättar det att leta upp intressanta platser genom burklet... för det är bara att konstatera, att geocaching ger möjlighet att hitta såväl nya vänner som nya platser.
Det växer så det knakar, och jag konstaterar att det ju faktiskt inte blev riktigt försommargrönt förrän under veckan som gick. Blommornas kronblad tycks explodera i sin otålighet att få visa sina färger och former.
