Halva året har gått.
Känns vemodigt. På dagens promenad (äntligen svalt nog för att komma ut på en ordentlig runda) tänkte jag, med lite sorg i hjärtat, på den tid i början av mars, då jag letade efter de allra första blommorna. Hasselns oansenliga, men vackra honblommor.
Då, då hade vi allt det vackra framför oss. Nu ligger mycket av det vackra bakom oss. Den vackraste tiden är över.... Men visst, det finns fortfarande mycket vackert att glädja sig åt i Guds natur.... tre månader ytterligare är klart njutningsbara. Så då gäller det att ta till vara på det, och inte hänge sig åt negativa tankar.
Apropå att ta tillvara på det man har, så hände en märklig sak i morse. Brukar kolla igenom Instagram och Facebook, och såg på en ganska nära "släktings"" händelsesida", en bild på ett äldre par och tre små barn (barnbarn) som jag inte alls kände igen. "Grattis morfar, pappa och svärfar" stod det. Tog lång stund att förstå att det var en väldigt nära släkting, utan blodsband med mej....Så blir det när man inte vill ha någon kontakt.... man känner inte längre igen de "närmaste". Så otroligt tråkigt att inte ta tillvara på varann, och den tid man har. Samtidigt som jag förstått att schismer inom släkten är vanliga.... Så dumt....
Nu lämnar vi det tråkiga....
Inte en manet i Laholmsbukten igår. Men en HAJ..... En snäll haj, som spred mycket glädje till den som ägde densamme.
Härligt såväl på land som i vatten. Men, nej.... jag har inte ändrat mig, jag föredrar sötvatten. Härliga bad i havet blev det, men också en dusch så fort jag kom till stugan. Känner mig ofräsch av saltvatten.
Det hade kommit 30 mm regn under natten. Naturen ... ja, allt liv, tackar för det.
Äntligen blev det läge för en längre promenad. När det är 30 grader varmt, så orkar man ingenting....
Åkte med maken ut till skogen. Han skulle kolla efter eventuella barkborreangrepp. Jag gick till naturreservatet för att se om jag kunde hitta den orkidé som heter knärot, och som lär finnas där.
Jag gick bet....
2-300 år gamla vekefuror är det som gör att ett antal av hektar av "vår" skog blivit till reservat. Träden tömdes på sav, som sedan användes till tjärbränning. Inte mycket att se, men en intressant historia.
Skogskovall, det var den enda blommande växt som jag kunde se i reservatet. Annars bara mossor och lavar.
Promenad, dryga 4 km hem, var det som gällde. Passerade den nygallrade tallplanteringen. Fick lite "ångest" då jag tänkte på att jag var med och planerade dessa träd. 35-40 år gamla är träden. Dubbelt så gamla. minst, ska de bli innan de avverkas. Av vem? Samtidigt som jag så väl kom ihåg hur det kändes att gå i planteringsfårorna med en hacka och sätta ner de små tallplantorna. "Man får inte snurra ihop rötterna" förmanade svärfar. "Då blir träden krokiga".
Jag fuskade, och snurrade. Det tycks som om svärfar inte hade full koll....
Vackra kreatur kom rusande mot mig, i den hage, där det tills för två år sedan brukade finnas hästar.
Är glad att det fanns ett rejält staket mellan mej och djuren.
Här brukade det också gå hästar. Numera växer det rågvete.
Ett vackert sädesslag, som inte fanns då jag var barn och "bonnunge". Som jag förstår, så används det till djurfoder.
Flädern blommar utanför Karlas och Bengts ladugård/ stall. En idag helt oanvänd byggnad.
Är det så när man blir gammal, att många dagar är dagar då man minns tillbaka och saknar den tid som var, och de vänner som fanns?
Livet går ju vidare, det är tydligt, även utan dem som man saknar. Och nässlorna, de blommar. I början av juli.
