Gick i sjuan eller åttan.
Pratade med Inga-Maj, en tjej i parallellklassen, som jag delade en del rasttid med.
Vi pratade om kläder.
- Jag har inte så fina kläder, sa jag, och hoppades att Inga-Maj skulle motsäga mig.
- Nej, den jackan ( parkasen) du har, den är ju inte speciellt snygg blev svaret.
Besvikelsen visade jag inte, men gömde den i mitt hjärta, medan vi fortsatte samtalet.
När jag kom hem började jag gråta.
Min mamma undrade förstås hur det var ställt.
- Dom säger att jag har fula kläder, snyftade jag.
- Vem då? undrade mamma.
- Alla, skrek jag.
- Säg vem det är, så ska ringa till föräldrarna, hotade min far.
-Nej, sa jag med oro i hjärtat, då blir det värre.
Nästa dag hämtade mina föräldrar mig i den ljusblåa Saaben, direkt efter skolan. Vi åkte till Borås, där jag fick en lila täckjacka och grön-lila rutiga byxor. Jag tror att jag fick en tröja också.
Jag skämdes en smula, jag hade ju uppnått allt detta genom att förvränga sanningen.
Hade det funnits Facebook i min ungdomstid, så hade jag säkert beklagat mig där också, jag som aldrig riktigt vetat hur gränserna går.