Efter ett antal avbokningar, så blev vandringen äntligen av. Och vad kunde vara bättre än att vandra genom vårvackerheten en solskensdag i april.
Det är alltid intressant att vandra på nya vägar och se nya vyer. Jag trodde inte att en al kunde bli så här stor och så grov om stammen.
Vandringen gick till en början längs floden Tidan. En flod som rinner upp öster om Ulricehamn och som rinner ut i Vänern, vid Mariestad. Tidan och systerfloden Lidan är ovanliga i sitt slag. då de rinner norrut.
Pinnabron har varit med i en kalender med det som anses vara Sveriges vackraste broar. Den är byggd av slanor av gran.
Tänkte väl att den inte skulle inte kännas så "farlig" att gå över...
.... men den gungade allt lite otäckt, då vi alla fyra var ute på den samtidigt. Räcket, det satt alldeles för lågt för att det skulle vara bekvämt att hålla sig i det.... Men visst var det lite speciellt att ta sig över den smäckra bron.
Det var en ganska kuperad runda, med relativt branta uppförsbackar och ännu brantare nerförsbackar. I nerförsbackarna var det riktigt gott att ha stavarna med sig. När man är "gammal" så känns et betydligt värre att gå i branta nerförsbackar än i branta uppförsbackar. Det kunde även väninnan hålla med om.
![]()
Dessa otroliga vitsippsbackar!
Och doften ! Vitsippor i sol, det är en vårdoft av rang.
Guldvatten, det har vi hört talas om. Det ska ju t.e.x vara ett bra gödningsmedel. Använder det dock inte.... i så fall av nöd, outspätt och ute i skogen. Vid kraftverket tycktes vattnet understundom förvandlas till just guldvatten. Läckert!'
Vätterosen blommade för fullt i hasselsnåren längs ån. Det är en speciell växt som saknar klorofyll och som i stället parasiterar på hasselns rötter. Om den är vacker? Tja... Mängder av ovanligt formade, rosa blommor sköt upp genom fjolårslöven, så det kändes allt lite speciellt att få se dem
Det gjorde man via "Maltes bro". Bron över ån var helt ok att gå på, men sedan kom hundra meter ( minst) spång över ett träskområde. Det kändes som om man var i ett annat land, och att krokodilerna när som helst skulle komma upp och nafsa en i benen.
Men lite äventyr ska man förstås ha på vandringen... och helskinnad kom jag över. Men jag kan få mardrömmar om spången i natt...
En härlig vandring avslutades med långlunch på välrenommerade pensionat Björkhaga i Mullsjö.
En dag att se tillbaka på med glädje! Jag ser redan fram emot nästa vandring.... och långlunch... med vännerna.