Det var Pantertanten som fick mig att tänka på hur det var i påsktid, förr i tiden. Med förr menar jag i första hand sextiotalet, för det är det som jag bäst kommer ihåg som mitt förr. Mitt sextiotal började som ett barn som snart skulle börja skolan och slutade med att jag lämnat grundskolan bakom mig. Mycket minnen finns kvar från denna tid, och just idag så tänker jag förstås på hur det var med påskfirandet.
Det började på skärtorsdagskvällen. Mamma och mormor tog på sig svarta kläder och sina mest allvarliga miner och gav sig av ( blev skjutsades i grå Volvo PV av pappa) till kyrkan. ( Mormor och morfar bodde på ovanvåningen i vårt lilla hus), Man skulle ta nattvarden.
Jag har inget minne av att man tog nattvarden vid något annat tillfälle, även om det var en hel del kyrkobesök i min barndom. Men nattvard/mässa, det var nog rätt sällsynt på den tiden.
Lika allvarliga kom man hem, för nu började det dygn, då man absolut inte fick göra någonting. Absolut inte skratta. För det var ju långfredag, och då skulle man tänka på Jesus som dog på korset.
Dagen var ju så förskräckligt lång, för det var förbjudet att göra något alls. Inte ens läsa bok. Bondens sysslor var förstås tvungna att utföras, och någon enkel mat skulle man förstås ha, men annars inget. Radion har alltid funnits i bakgrunden, genom hela mitt liv. den fick man lyssna på, men vad spelades där. Musik i moll! Precis som de psalmer som vi sjungit i skolan ( morgonsamlingar med psalmsång hade vi under de första skolåren) under hela fastan. C-moll, tre b-förtecken, var det ofta. En fasansfullt tråkig tonart!
'Jag kommer ihåg att jag, i brist på något att göra, började sjunga. Hur gick det? Blev tystad direkt! På långfredagen var inga glädjeyttringar, eller något som kunde tolkas som glädjeyttring, tillåten.
På påskafton, så var det annat ljud i skällan. Då fick man vara glad igen och då fick man sysselsätta sig med det vardagliga. Men med en viss feststämning i bakgrunden. Ägg skulle man förstås äta och lite annan festligare mat. Inlagd köpesill bl.a.
På kvällen brukade vi elda en påskbrasa. Som tur var, så fanns det ju ingen sommartid och det blev mörkt vid åttatiden. Jag kommer ihåg att jag tyckte att klockan gick sakta under de sista timmarna innan brasan skulle tändas.
Påsksmällare var vanliga, det hade mamma ofta köpt. Små billiga. De lät, men inte så mycket. När det blev riktigt mörkt, och brasan nästan brunnit ut, då kunde vi se påskraketer som sköts upp i luften i de flesta riktningar. Mitt barndomshem ligger högt. så vi kunde se raketer åt tre olika håll.
På påskdagen var det dags för kyrkobesök igen. Och jag fick följa med. Ja, varken jag ville eller inte. Det bara var så, iaf tills jag var 12-13 år...
Men psalmerna var inte lika tråkiga längre. Tyvärr kunde man väl inte säga samma sak om prästen...
Numera är långfredagen en helgdag som alla andra. Ofta blir det att man hittar på någon utomhusaktivitet. I morgon ska vi träffa Johanna och hennes familj och gå en runda i Store Mosse Naturreservat, Vi lär nog inte bli ensamma där.....
Karins familj skulle kommit till oss idag och sedan skulle vi tillsammans träffat Värnamofamiljen på långfredagseftermiddagen. Men förkylning ( som tur är av det lindrigare slaget) satte ( som så många gånger) stopp för den planeringen. Antingen kommer de till Ulås ( Värnamo) i morgon eftermiddag eller på lördag förmiddag. Så vi får träffa dem där....
Påskbrasor, smällare och raketer, det finns det inget alls kvar av i våra trakter. De två sistnämnda , de kan vi gott vara utan. Men en påskbrasa hade varit lite trevligt.....
Vad kommer ni ihåg av långfredagstråkigheter och påskaftonglädje? Skillnad mellan stad och landsbygd? Gissar att det var så, då för 50-60 år sedan....
Önskar alla en fin och glad påsk!
