Vykortsvädret har övergått till det vanliga gråvädret.
Under gårdagens runda på skogsvägar, så var det fortfarande vinterväglag. Vilket innebär att man utan halkrisk kan ta sig fram utan broddar. Temperaturen låg några tiondelar under 0. Träden var fortfarande snöklädda.
I dag är det annorlunda. 4 plusgrader. Snön har blivit till ett snorigt klabb. Minusgrader i grusvägen gör att det dessutom blivit ordentligt halt i spåren. För ovanlighetens skull, inget sug efter promenad. Fick bli en timme på gymmet i stället.
Det är rätt häftigt att vädret kan göra världen helt svartvit. Bilden är inte det minsta omgjord. utifrån hur kameran såg den! Men det är faktiskt ganska vackert....
Så här på årets sista skälvande dagar så brukar "ångesten" inför det nya året komma. Det är lite läskigt med det "okända"! Samtidigt är det ju så att det bara handlar om tid, att vi i vår kultur satt ett slut och en början mellan 31 december och 1 januari. I och för sig den tid som "gäller"över hela världen, men det finns ändå de som har en annan tideräkning. Kinesiskt nyår firas efter när nymåne infaller mellan mitten av januari och mitten av februari, assyriskt nyår firas i april, det indiska nyåret kan firas både vid vårdagsjämning och höstdagjämning och det islamska nyåret i samband med Muhammed födelsedag i juli.
Så det där med nyår, ja, det kanske man inte behöver ha så mycket "ångest" inför. Bättre att ta varje dag som den är ... och som en gåva, så länge man får vara med och kan njuta av den....
En liten summering av året kan dock vara på plats, här i den offentligas "dagboken".
Det har varit ett bra år. Vad det gäller nära och kära, vilket är det viktigaste av allt, så har alla fått vara friska. Inga förändringar har skett, och det är absolut gott nog så.
För egen del så kommer jag mest ihåg det krånglade knäet. Usch, vad det gjorde ont. Man fick ta sats för att ta sig över gräsmattan eller ut till postlådan. Det räckte att gå på toa på natten, få att knäet skulle börja värka, och krävde smärtlindring.
Så blev det bättre och bättre. Från att ha haft ont från mitten av maj till mitten av juli, så vågade vi oss ändå på några dagars resa till Härjedalen i mitten av augusti. Det blev ganska långa vandringar i den vackra omgivningen. Helt underbart. '
Nu är knäet nästan bra, känner bara av det i vissa rörelser.
Då, i mitten av sommaren, så trodde jag att jag aldrig skulle kunna gå som "vanligt " igen! Men det kan jag! Lycka!
Är glad åt att jag fortsatt jobba några timmar i veckan, och betydligt mer än så, då vikarie har behövts. För mig är det viktigt att få känna mig "ogammal". Vilket jag gör, då jag kan säga att jag har ett jobb att sköta. För mig har inte "gammal" så mycket med ålder att göra, som med livsstil. För åren, d e varken vill eller kan jag göra något år.
Mormors/morfarstisdagarna är också extremt roliga. Härligt att få vara så nära sina barnbarn och få vara med om deras utveckling. Saknar att inte träffa Ava så ofta. Tur att det finns möjlighet att ses via mobilen....
![]()
Har varit härligt att komma ut på lite konserter och teater/musikaler under hösten. Tack covid-vaccinet för det!
Är medveten om att många tycker att jag tar för lättvindigt på det här med smittorisken. Men jag tror stenhårt på vad Agnes och Anders och andra specialister säger om vaccinet; även om man blir smittad så blir man mindre sjuk, och hamnar med största sannolikhet inte på sjukhus. Så därför känns det som om jag/vi återgått till en "normal" tillvaro. Vilket innebär besök på restauranger och i arenasalonger och foajer. Och något enstaka besök i "stan".
Ett bra år går mot sitt slut! I morgon är det traditionell nyårsgrillning i byn kl 12. På kvällen träffar vi fem andra par, i knytkalasform. Vi har det väldigt smidigt i år, ska bara ha med Bubbel och snacks.
Förhoppningsvis får jag till en kort nyårshälsning i morgon. Lite av tradition det också, att skriva årets kortaste inlägg just på nyårsafton.
