Starten

Det var i Zandvoort, några mil utanför Amsterdam, som fröet såddes. Fröet som skulle växa sig till en snart tretton år gammal blogg. 

På den "gamla goda tiden", då när milleniet fortfarande var riktigt ungt, anställde vår lilla kommun en EU-koordinator. Joanna hette hon. En driftig tjej, som kom ut till skolorna och berättade om all skolsamverkan som fanns ( finns?) inom EU. Man behövde bara söka olika kurser, så skulle man från kommunens sida, se till att det gick att ordna med vikarier om man kom med. Allt, utom vikariekostnad, betalades av EU.

E-twinning berättade hon också om. Enkla- eller mer komplicerade- samarbeten europeiska skolor emellan.  Joanna uppmanade oss att söka till någon e-twinningkurs, för att bekanta oss med samarbetsformen.

Klart att jag nappade på detta. Det är ju sådan jag alltid var, då jag var "riktig" lärare, och inte en avdankad en. ( Jaja, jag vet.... det låter bittert... men jag fortfarande lite svårt för pensionärstillvaron.... ) Jag ville testa allt nytt som kom i min väg. Ibland blev det jättebra, ibland blev det mindre lyckat. Men just e-twinning, det var nog det mest lyckade jag gett mig in i. Framförallt för min egen skull, men även för  eleverna.

Näväl, kursen jag sökte tog mig till Nederländerna. Ytterligare två lärare från Sverige var med på kursen. Marie från Visby och en tjej från Kalix.  Vi som pratade samma språk kom ju att umgås lite under kursens gång. Marie berättade att hon bloggade. Tror att hon kallade sin blogg "Öpedagogen", Hon använde Blogger, och hon skrev uteslutande om arbetsrelaterade ämnen.   Men visst kunde man skriva om annat också. Hon för sin del, var helt anonym på bloggen, och funderade på om hon skulle våga komma ut med vem hon var.

Vem satte igång att blogga, bara dagarna efter hemkomst? Den som måste pröva allt som hon tyckte lät spännande... förstås.

Bloggen gav mig snabbt några lärarvänner i närområdet. Inga, som jag umgicks mycket med, och som jag lärde mig så mycket av. Hon gick bort i cancer för mer än fyra år sedan. Bodil träffade Inga och jag då och då under några år. Sen slutade Bodil  att blogga, och träffarna blev färre. Men vi följer varann på Instagram och Facebook.... Samma med Mia i Jönköping. Geocaching var ett gemensamt intresse  för oss två och vi var ute på flera geocachingresor tillsammans.

Marie gick ganska snabbt över till WordPress i son blogg.  Den var bättre påstod hon. Numera följs vi åt på Instagram och skriver några rader i bland. 

E-twinningen gav mig så mycket. Ett antal samarbetsprojekt, där det största var Schoolovision. en variant av Eurovision song contest. Mina klasser var med i många år. Projektet fick pris och vi lärare, från alla hörn i Europa,  träffades på ett stort event i Sevilla.

 Jag blev senare "årets E-twinnare" i Sverige. Fick åka till BETT ( Brittiska IT-mässan)  i London i samband med detta....

Förklädet då? Jo, vi skulle laga mat i olika grupper, där i Nederländerna. Kommer inte ihåg  maten, men vi fick med  förklädet som minne.

Nej, jag bor inte här . Det är grannhuset. Vackert i vinterskrud. Ägs av makens kusin. De är sällan där. Bloggandet har gått upp och ner under dessa nästan 13 år. I början skrev jag mest varje dag. För bara några år sedan, så blev det inte alltid ens ett inlägg per vecka.  Bloggandet ställde till det en del i början. Efter ett par månaders bloggande hade jag fått betala 1600 kr för att jag använt en otillåten bild ( från Ulricehamns tidning) och jag hade blivit kallad till skolchefen, där jag fick en skriftlig varning, för att jag skrivit  något negativt om några pojkar, vilka skulle kunna identifieras, utifrån mina ord.... Några år senare blev det ett allvarligt samtal hos rektorn, eftersom jag uttryckt min besvikelse över att inte kollegor - och rektor- ville vara med i ett större samarbete via EU. Men allra mest har bloggen varit till glädje, och en slags ventil, för ibland har jag skrivit saker på gränsen av vad man bör skriva offentligt.  Under senare år har jag fått många nya vänner via bloggen. Det är så roligt att följa er alla, och att få kommentarer på det jag skriver.  Det slitna förklädet är tillbakahängt på sin plats för denna gång. För nu är julmaten klar. Så gott att ha trappat ner ordentligt mot vad som jag "krävde" av mig själv förr. Julgodiskok är borta. Det är ju ändå bara jag som äter, och jag behöver då inte en massa onödiga kalorier. Sillinläggningarnas tid är förbi. Har aldrig lyckats  lägga in någon sill som blir riktigt god. Det finns det proffs som gör, och de sillarna kan man köpa. Sillsallad är det heller ingen som äter, den köpta rödbetssalladen smakar jättebra. Inte ens köttbullarna rullas här hemma längre, Mannerströms frysta smakar jättebra. Bättre att spara  köttbullsrullandet till en lunch. Då kan man ju njuta av dem... i julbordsblandningen känner man (jag)  inte vad de smakar.... Önskar er alla en fin och god jul! Kram till er alla!