Idag har jag tagit avsked av Berith.
Känns väldigt konstigt att hon inte finns längre, hon som var så levande under så många år av vänskap.
Berith var den första som jag träffade, då jag som 24-åring kom från kommunens centralskola, till skolan i Dalstorp. Det var hon som mötte mig den första gången jag skulle hälsa på min nya klass. Kanslist, det var hennes titel år 1978. Hon hade kvar den titeln till en bra bit in på 00-talet.
Jag kom att jobba ihop med Berith under 25 år. En barnledighet delade vi också, och passade på att träffas även under denna tid.
Beriths klapprande klackar hördes över hela skolan. Hennes skratt fyllde korridorerna och hennes, understundom, bestämda stämma satte "skräck" i varje oregerligt skolbarn.
Alla gillade Berith, samtidigt som man hade en viss respekt för henne. Skoja med henne, det kunde man...men jag tror att vi ibland drog skojandet lite för långt...och gjorde henne lite ledsen.
Var någon lärare sjuk, så lämnade Berith sina kanslistgöromål, och hoppade in som vikarie. Rektorerna, de stödde sig ofta mot Berith. Ett par av våra rektorer hade knappast klarat sina uppdrag utan henne.
Berith gick i pension något år före det hon fyllde 65. Under många år så bjöd hon oss, gamla lärare, på luciakaffe. Sju sorters kakor och tårta. Ett kakkalas som man bara upplevde en gång om året.
Många gånger träffades vi, sex lärare och Berith, även någon gång under sommaren eller då någon fyllde år.
Det är nio år sedan, som vi sju började reduceras. Först lämnade Inger oss, 59 år gammal. Hon var jämngammal med mej...
Inga lämnade oss året därpå, I en ålder av 70 år.
För fyra år sedan, så bjöd Berith på luciakaffe för sista gången. Kakorna var inte fräscha, vilket de verkligen brukade vara. Att hon hade en tårta att bjuda på, det glömde hon. Hon kom på det, då vi stod i hallen, och sa hej och tack. Berith hade, liksom sin mamma, drabbats av Alzheimers.
Ytterligare två år var Berith med på det luciakaffe, som hon gjort till tradition, och som nu tagits över av oss andra. Hon var förändrad, inte alls den glada, pratsamma, skrattande Berith längre. Mest satt hon tyst. Men hon fanns med i vår gemenskap.
Sista gången jag träffade henne, det var precis innan pandemin stängde samhället. Jag skulle till hudavdelningen på Borås lasarett, hennes man hade precis varit där.
Berith kände igen mig, pratade och var glad.
I november 2020 kom hon till ett demensboende. Försämringen gick snabbt.Hon avled för ett par veckor sedan.
Det kändes väldigt positivt att 80 personer kunde vara med på begravningscermonin. Platserna fylldes. Några fick vänta utanför och ta avsked då vi andra lämnat kyrkorummet.
Beriths kremerade kropp fanns i en vacker urna. Blomsteruppsättningarna var många och vackra.
Vi var fyra som träffades hemma hos Kristina, efter den vackra ceremonin.
Känns vemodigt att sjumannagänget nu bara är fyra. Visst tänker man... vem... när... kommer att lämna härnäst??
På onsdag ska vi fyra åka till Halmstad och träffa gruppens åttonde medlem. Hon flyttade ifrån våra trakter för många år sedan, men vi har lyckats hålla kontakten.
Det gäller att ta tillvara möjligheter att mötas och glädjas med varann.... man vet inte hur länge möjligheten finns.
Många minnen finns från alla stunder som delats med Berith. Det känns väldigt konstigt att hon inte finns kvar.
