Jag medger, jag kände mig låg och ledsen i morse. Skulle det vara slut med mina vandringar nu? Samtidigt hade jag dåligt samvete för att jag kände mig låg, få tanter har väl gått/proenerat/vandrat så mycket som jag. Dåliga knän, det är varken ovanligt eller dödligt.....
Ringde läkarstationen, Tranehälsan. Blev mäkta förvånad, då jag fick en tid nästa på stört.
Anders, hette behandlande läkaren. Har inte träffat honom tidigare. Men han var supertrevlig, och den som heter Anders pratar förstås svenska. Vilket jag tycker är SÅ viktigt, vad det gäller vårdkontakter. Det har inget att göra med ursprung eller etnicitet, det är bara så att när jag känner mig så pass utsatt som vid ett läkarbesök, så vill jag förstå varenda ord läkaren säger och jag vill också kunna ställa frågor som läkaren kan svara på.
Anders tittade på knäet, tryckte lite och tryckte sedan in den redan förberedda cortisonsprutan. Sen kollade han med ultraljud på bakercystan i knävecket, och konstaterade att "det var en rejäl en".
Vi pratade om den vandrande tantens behov, och Anders ansåg att jag måste variera min träning och mitt rörelsebehov genom ren träning, cykling , promenad- fast inte så långa sträckor- och på mjukt underlag.
Glad i hågen och med ett betydligt piggare högerknä, åkte jag hem och såg till att huset fick sig en make over. Vilket sannerligen behövdes. Så mitt första SORGESAMT, det går till oss två som bor i huset, och som inte tar hand om det innan det blir ordentligt skitigt. ( Fast det är förstås då det är roligt att städa)
Det finns ett par riktigt gamla hus i området .Den här lilla stugan har fått en del omvårdnad, i form av ett nytt tak. Men i övrigt, så ser det sorgesamt ut vad det gäller den fina lilla ryggåsstugan. Önskar så att den som äger den, tillsammans med folk i trakten, kunde ta sig an den och fräscha till såväl väggar som "trädgård". Här vore det ju så fint att kunna samla bygdens folk några gånger på sommaren. Våfflor? Tipspromenad? Eventuella inkomster skulle kunna gå till samhällets stolthet, Nittorps IK.....
