Är ingen utmaningsperson - eller en sådan som bloggar i återkommande veckoteman.
Men jag tycker ändå att det är lite kul att läsa svar på "Fredagsfrågor" och se bilder och höra tankar i "ordutmaningen". Allt som oftast kommer det lite egna tankar utifrån ord och frågor, tankar som jag har svårt att låta bli att formulera i kommentarerna.
Igår fanns det ett ord som satte igång tankarna lite extra, ett ord som gör att tankarna fortfarande mal och plockar fram det ena minnet efter det andra. Ganska underhållande, faktiskt, då det ena minnet efter det andra poppar upp.
Det triggande ordet var post, och det kom mig genast att tänka på all den post som jag skickade och som jag fick under min barndom och tidiga ungdom. Vi var nog många som hade brevvänner på sextio-sjuttiotal. Jag hade mängder av brevvänner och än så länge har hjärnan bara levererat minnen av dem som gjorde störst avtryck.
I veckotidningarna fanns det ofta speciella barn och ungdomssidor, och där kunde man både annonsera efter brevvänner och skicka brev till dem som sökte detsamma.
Min första brevvän hette Elisabeth, och kom från Göteborg. Jag kommer fortfarande ihåg hur hon såg ut, för naturligtvis så skickade man foton på varann redan i början av bekantskapen.
En annan tidig brevvän hette Lise och bodde i Trysil. Hennes foto visade en mörk tjej som satt på en snöig farstutrappa och kramade om en hund. Det var kul att läsa de norska orden, och inse att det var inte så stor skillnad på våra språk.
Från nordligaste delen av Sverige kom det brev från Kennet. På hans svartvita bild, fanns hans cykel med.
Som jag kommer ihåg det, så hade man dessa brevvänner under några år och sedan dog bekantskapen ut, Men många brev blev det, då det var som mest intensivt.
En del brevvänner fick jag genom att jag besvarade annonser som fanns i farmors Allers och andra fick jag genom att sätta i en egen annons i samma tidning.
En tjej; Angelica, brevväxlade jag med då jag var femton år. Hon bodde utanför Stockholm.. I ett brev berättade hon att hon hade träffat en man i trettioårsåldern. Förskräckligt gammalt, förskräckligt konstigt, tyckte den här lantisen, som svärmade för killar i egna åldern. Efter ett tag berättade Angelica att hon var gravid, att hon skulle ha barn innan hon fyllt sexton.
Jag blev så chockad över detta att jag aldrig skickade något mer brev till henne!
Den förste hette Jan-Erik och bodde i Göteborg.
Jag gick första året på gymnasiet, då när korrespondensen var som tätast.
Killen ville gärna träffa mig, och vi bestämde att vi skulle träffas i Borås efter det att skolan slutat för dagen och tills dess sista tåget mot Ulricehamn avgick.
När dagen kom, så fick jag kalla fötter och smög i väg till ordinarie tåg hem. Jag hade delat min hemlighet med min kompis, och hon tog saken i egna händer och hämtade killen till mig där jag satt på tåget. Så det var bara att gå av tåget, och sedan satt vi och pratade i centralstationens café under några timmar.
Han var jättetrevlig, men jag kände mig ändå obekväm. Det dröjde tills jag besvarade hans fina brev... och någon mer träff blev det aldrig.
En senare brevromans krossade nästan mitt hjärta.
Det hände under min "religiösa" period. Tror att det var i tvåan på gymnasiet.
Jag brevväxlade, med dagligt vändande post, med en kille från Malmö. Kommer inte ihåg hans namn, men han bör ha varit ett par år äldre än jag. Jag blev störtförälskad i det han skrev, och så var han också väldigt mycket kristen.
Så kom ett brev där han berättade att han träffat en tjej, de hade förlovat sig efter bara ett par dagar och nu skulle de gifta sig inom den närmaste månaden. Det var väl så de "religiösa", de frikyrkliga, gjorde.
Gud, så jag grät! Min mormor levde fortfarande, det var ett av hennes sista år, och både hon och mamma försökte förgäves trösta mig.
Mitt hjärta var krossat i flera veckor- och min religiösa period tog snabbt slut.
Inte var jag ett dugg bättre, året efter.
Då var det Arne från Hässleholm som var min brevvän.
( Här kan man ju tycka, att en tjej som just fyllt arton skulle kunna vara ute i svängen i stället för att sitta hemma och skriva brev, men det var inte så enkelt för en lantis. Det tog mig ett halvår att få körkort, och då jag inte hade några vänner i byn, och då mina skolkompisar redan hade fast sällskap, och då jag aldrig fick skjuts någonstans av min far, så var jag ganska så isolerad... När jag fått körkort och hade egen bil, som min då avlidna mormor sparat ihop till åt mig, då började "utelivet". )
Precis som vid tidigare "brevromanser" så var det ett flitigt skrivande. Vi skrev säkert ett par brev i veckan, till varann. Alla killar som jag haft täta brevväxlingar med, har varit mycket goda skrivare och skrev långa och innehållsrika brev. Det var nog en förutsättning, för att det skulle "fungera".
Efter några månaders "bekantskap, så skrev den ett år äldre Arne att han fått jobb och lägenhet i Borår. För att komma närmre mej, så att vi kunde träffas på riktigt. Snacka om iskalla fötter. Detta var samma sommar som jag fått min frihet och smak på livet, via körkortet och den gamla Folkvagnen. Jag ville minst binda mig vid en kille som jag egentligen inte kände.
När jag skrev det svaret till honom, så fick jag ett svar i ett svartmålat kuvert.
Naturligtvis kände jag mig som en bov!
Och efter Arne, så var det slut på alla brevromanser.
Vi blev vänner någon gång under högstadietiden.
Brevväxlingen mellan oss var intensiv och innehöll allt det som tjejkompisar snackar om.
Vi träffades några gånger. En gång var hon och hennes pojkvän hemma hos mig i Rångedala, en annan gång träffade jag och Claes-Erik henne, i samband med att vi var på semesterresa på Gran Canaria.
Efter hand, så blev det längre och längre mellan breven, men julkort och vykort skickade vi alltid till varann. Samt något brev varje år, så man hade lite koll på varandras liv.
Det hade säkert gått ett år sedan senaste brevet, då jag en försommardag 2010 skickade ett brev till henne och frågade om hon kunde tipsa om några bra ställen att besöka, då vi planerade att resa norrut under semestern. Kanske något i trakten av Umeå. Jag visste att Britt och hennes man hade ett sommarhus där, och att hennes mamma härstammade från Sikeå.
Några dagar efter att jag skickat brevet, så ringde Britt.
Hon berättade att hon var obotligt sjuk i cancer, men hon ville så gärna att jag och Claes-Eriks skulle komma på besök till sommarhuset och bor där under några dagar.
Så blev det. Britt var fortfarande ganska pigg, och vi hade några fina dagar i det fina huset vid Bottenviken. Vi skrev några brev till varann efter vårt möte, och ett halvår senare ringde hennes man och berättade att Britt hade gått bort. Hon bara 58 år gammal. Jag tänker fortfarande på henne ibland.
När jag sitter här, försjunken i tankar, så känner jag hur fint det skulle kännas att återigen skriva brev. Att använda riktigt brevpapper, lägga in det skrivna i ett vackert kuvert och sätta på ett frimärke.
Och känslan att gå till brevlådan, öppna den och hitta ett tjockt brev med en handskriven adress.
Nä, nån mer romans skulle det inte bli.... men det skulle vara riktigt roligt att hitta en vän att bara utbyta tankar med via brev Undrar om och var den personen finns? Knappast på nätet väl....