Vintern är borta! Hurra!
Eller, nej, vintern är väl kvar, men snön är borta. Det har varit regn, snöblandat regn och blåst i flera dygn. Nu hotas det med minusgrader, och det får man väl ta. Insåg, på dagens promenad, att jag får vänta två månader innan jag börjar titta efter de första tussilagorna i dikeskanten, längst till vänster i denna bild.
Hemma igen, så väntade en semla. Jag är inte på något sätt semletokig, men några gräddiga bullar brukar det bli så här i början på året.
Den här semlan köpte jag igår, i vårt lilla samhälle. Grimsås har ca 700 invånare. Hundratalet av dessa bor, som vi, i byar utanför stationssamhället ( där tågen slutade att stanna för många år sedan).
För några veckor sedan öppnade ett bageri i den gamla privat-läkarmottagningens lokaler. Ett par i yngre medelåldern vågade satsa på att lilla Grimsås "behöver" ett bageri - och så småningom även en fikalokal. Jag är så imponerad över folk som vågar satsa.
Två stora te-kakor, fyllda med grönsaker, brieost och rostbiff, beställde jag som gårdgens kvällsmål. Jättegoda! Riktigt rikligt tilltagna vad det gällde såväl storlek på brödet som fyllning.
Semlan var också god. Speciellt gott var det att få riktigt vispgrädde i semlan.
Det var kö utanför den lilla bagerilokalen igår eftermiddag. Så roligt att gensvaret blivit så stort. Hoppas bara att det håller i, att det inte bara är nyhetens behag.
I lokalradio och i lokaltidningar har man haft reportage om den avgående chefen för naturvetenskapligt centrum i Borås. ( Navet) Det är en kvinna som jag haft en del kontakter med som no-lärare. Hon är jämngammal med mig, och gick nyss i pension, efter att hon fyllt sextiosju.
I reportagen berättar hon att hon och hennes man har köpt en gård en bra bit från det större samhälle, där man tidigare bott. Pensionärstiden skulle inledas med en flytt från villa till gård.
Jag blir så imponerad över dem som vågar ta ett sådant stort steg. Som tror att det finns en tillvaro efter det att man avslutat sitt arbetsliv. Som har visioner och framtidstro, trots att man tillhör "seniorerna".
Lite bitterhet över min egen feghet, låter jag sippra fram . Jag önskar att jag vågat. I alla fall något.
Samt att jag hade lite framtidstro.....
Ja, jag vet. Jag borde vara nöjd. Och tacksam. För jag har inget att klaga på.
Men.... jag kan inte låta bli att imponeras.... och att vara lite avundsjuk... på dem som vågar.
Det ligger en del i det där, med att hellre spänna bågen och låta den brista, än att aldrig göra försöket att sikta mot nya mål.
