Man tänker mycket när man är ute på promenad. Förr har mängder av lyckade lektioner blivit planerade under de dagliga vandringarna. Numera så är planeringen snabbt gjord och andra funderingar dyker helt oväntat upp i skallen.
Det blev en runda på skogsvägar idag igen. Det gäller att passa på innan det blir för mycket snö.
För ett antal år sedan, en sensommareftermiddag, promenerade grannkvinnan och jag denna runda. Precis här fick vi syn på något ovanligt. En ung man höll på att byta registreringsskyltar på en bil.
Man blir lite förvånad av att komma på någon, mitt under pågående brottsgärning. Kommer ihåg att jag bytte sida på vägen, så att väninnans hund kom att gå närmast biltjuven. Man blir lite rädd....
- Hej, sa jag. - Hej, svarade den unge mannen. För jag kände ju igen honom. det var en kille som jag haft i min klass under en kort tid, kanske en termin. När han och hans familj flyttade in i ett gammalt hus i utkanten av samhället, så visste ju alla att det var en småkriminell familj som bosatt sig i byn. Man var känd för bilstölder och bedrägerier.
Den enda gång som en stöld förkommit i skolan, det var när pojken fanns i där. En hundralapp som låg på ett bord försvann. Naturligtvis var pojken misstänkt. Naturligtvis erkände han inte. KANSKE var det inte han....
Åtta-tio år efter att han gått i min tidigare skola, i min sexa, så ägnade han sig åt att stjäla bilar. Inget konstigt alls egentligen, det var ju den miljö som pojken vuxit upp i. Det var så man levde, det var hans vardag.
Väninnans man tog bilen och kollade upp platsen där vi träffat på pojken. Naturligtvis var han försvunnen. antagligen hade han blivit mer rädd för oss, än vad vi blivit för honom. Även om vi båda tyckte att det var obehagligt.
Numera är den unge mannen medelålders, och har kanske egna barn. Undrar om de också kommit att bli småtjuvar?
Sommaren 2018, den glömmer vi inte i första taget. Helt underbart varm och solig, men så fruktansvärt otäckt torrt i skog och mark.
En morgon då jag skulle hämta tidningen, så tyckte jag att det luktade brandrök. Tittade mig omkring, men såg varken rök eller eld.
Men visst brann det. Precis här, där bilden är tagen.
Skogsägaren hade sin vana trogen, tagit en tur på på fyrhjulingen... och trodde inte sina ögon, när han kom hit och såg att det brann för fullt. Ett ganska så stort område skadades innan branden kunde släckas. Av den anledningen så avverkades den brandskadade skogen under 2019.
Branden var anlagd. Flera andra skogsbränder blossade upp i trakterna under samma period. Någon "roade" sig alltså med att tända eld på de torra markerna.
Kändes otäckt, var och när skulle det brinna igen?
Det lugnade sig dock med bränder, men under åren efter 2018, så har det dels varit några oförklarliga radhusbränder i grannsamhället och dels har två obebodda hus brunnit ner till grunden. Mordbrand/ Anlagd brand är konstaterad.
Någonstans i närområdet finns en pyroman. Inget man tänker på dagligdags..... men på promenaden så kom jag att tänka på honom ( för det är väl en man????) och undrade om det är en sjukdom som personen har - eller om det är något i hans uppväxtmiljö som gör att han/hon känner ett sug av att anlägga bränder. Som tur är, så har ingen blivit skadad. Än så länge....
För några veckor sedan, så fick vår bil en ordentlig repa i bakskärmen, när den stod parkerad utanför ICA. Det var ett djupt jack, rakt in i plåten ( som sedan visade sig vara av plast. ) Skadan ska åtgärdas så småningom och självrisk, ja, den är inte billig.... nåja, det kunde varit mycket värre....
Men ändå, så blir man förbannad. Bara köra på, och sedan köra iväg, utan att ge sig tillkänna. För visst märkte personen som körde det något högre fordonet, att han körde in i bilen bredvid...?
En gång för länge sedan, ja, i min ungdom, så var jag och min mamma i stan ( Borås) och handlade. Som jag kommer ihåg det, så var det när jag hade min röda Saab, tvåtaktaren. Då när jag gick på lärarhögskolan i Jönköping, och var hemma i Rångedala på helger och ledigheter. Alltså var jag vuxen, tjugo fyllda...
När jag skulle backa ut från parkeringsrutan, så kom jag för nära bilen bredvid, och körde in i den med min framskärm.
- Kör fort härifrån! Skynda dej, så att ingen ser oss! sa min mamma, medan hon oroligt tittade sig omkring.
Jag körde i väg, utan att bry mig om skadan på bilen bredvid.
Jag har också smitit! Begått ett brott! På min egen mors inrådan!
Hur jag åtgärdade bucklor och rispor på min bil, det kommer jag inte ihåg. Vet i alla fall att bilen fortsatte att leva ett tag till, att en väninnan tog över den innan den skrotades.
Miljön påverkar i allra högsta grad vem man blir.
I min uppväxt, som präglades av mammas uppfostran, där var det ok att smita från något, bara man inte blev upptäckt.
Kom att fundera på en mycket svår fråga, utifrån att vår bil fått en skada. En fråga som gör fysiskt ont att tänka på:
Hur skulle jag göra idag, om jag backade på en bil och orsakade en plåtskada? En liten en, som inte syns så tydligt, men ändå måste åtgärdas då bilen jag kört på är av senare årsmodell.
Svaret är riktigt otäckt... men ärligt.... Det är stor risk att jag skulle smitit! Om ingen såg mig, och om skadan på min egen bil är så liten att den skulle kunna förklaras på annat sätt för maken... för han skulle aldrig tillåta denna smitning!
Så ... det där att döma, det ska i alla fall jag akta mig för. Jag vet förstås vad som är rätt, men i ryggmärgen finns uppväxtsmiljöns flyktmöjlighet.
.... Eller skulle jag ändå inte ...... kanske skulle jag stanna .... jag VET faktiskt inte. Hoppas att det inte händer igen.... det var dock närmare femtio år sedan jag senast skadade ett annat fordon.
Att jag bucklat på våra bilar lite då och nu, det är en helt annan sak. Även om det också kostat en del självrisk...
Det var sparkföre på byvägen idag. Riktigt åtkört i bilspåren. Detta fordon har inte varit ute på många år. Ej heller orsakat någon skada, vad jag vet. Kul att sparka sig fram, under det att stora snöflingor föll.
Någon decimeter till, så är det dags för skidorna att ge sig ut också...
