Gråskala

Världen var vit i morse. Och jag hade nya skor. Samt betydligt mindre ont i hälen.

Bara att ge sig ut på en runda, då morgonmörkret försvunnit. 

Allra vanligaste rundan blev det. Den som jag gått en del på sistone, när det inte varit läge för de riktigt långa rundorna. 

För visst är det roligare att gå en runda, speciellt som den går på stig och skogsväg, än att gå fram och tillbaka på byvägen.

Att vara ledig för promenad under den sex timmar långa dagen, det är absolut en av pensionärslivets fördelar.  Har ju haft som vana att ta minst en halvtimmes promenad dagligen i många år. Så här års har det brukat bli en byvägspromenad med pannlampa. Det slipper jag nu. Hann även ut på en promenad i dagsljus igår, på jobbardagen. Man har ändrat start och sluttid på skolan detta år. Klockan åtta ringer det in till första lektionen, klockan kvart över två är skoldagen slut. Med fem minuters restid, så hinner man ut i dagsljus, även om solen går ner före klockan halv fyra.

Eftermiddagen ska inte bli mer än fem minuter kortare, innan det vänder mor ljuset igen. Morgonen, däremot kommer att förkortas med ytterligare tjugo minuter. Morgontid vänder inte ljuset tillbaka, förrän vid nyår. Det känns viktigare att man märker att det vänder på eftermiddagen.  Och det gör det ju redan före jul.

Kom på,  under att jag tog snöbilderna, att världen är inte alls vit så här års. December är gråskalans månad. Liksom januari. Oftast. Kom att tänka på en gång när jag gick en annan runda i gråskaleårstiden, att jag kände mig likadan. Att min sinnesstämning var den samma som naturens färger. Det var ingen rolig känsla. Idag känner jag mig mycket mer färgglad Och då kan man absolut njuta av  december-gråskalan. 

Kom uppför den långa backen till nya hygget och upptäckte till min glädje att den vackra granen stod kvar.  Nu är det inte bara en gran, berättade maken som inspekterat avverkningen, utan två granar som växer tätt tillsammans. De två topparna syns  tydligt om man kollar lite mera noggrant. Schysst att de båda livskamraterna inte behövde skiljas åt! När alla andra stora ståtliga granar är borta, så får det här gran-kärleksparet.... eller tvillingparet... bli mina vänner, dem som som jag alltid kommer att titta lite extra på då jag passerar. 

Mina husgudar just nu,  det är Fredrik Nylén , som har massor av  bra bak- och matrecept på sin Fredriks fika sida,  Sofia Åhman med sin dagliga hemmagympa  och Anders Hansen, som propagerar för all sorts träning.

Lyssnade på en radiointervju med den sistnämnde under veckan. Han ansåg att man absolut inte måste superträna för att må bra, utan att det är bättre med några kortare, lätta träningspass per dag än ett längre. Varvid det passar mig utmärkt att ta den där fyra kilometerspromenaden och göra ett pass med Sofia gympa... eller Friskis och svettis -motion.... lite senare på dagen. 

Förstår att det där med att ha hund måste vara utmärkt, man kommer ut på ett antal kortare promenader per dag..... 

Inser också att röra på sig är ett måste för att jag ska må bra... tror att det gäller de flesta....

Mötte en stor maskin på skogsvägen. Vägen som i somras var täckt med olika sorts klöverblommor och senare med ljung.  Den är helt förstörd nu, när detta vidunder kör last efter last med virke till den upplagsplats, där sedan timmerbilen ska komma och hämta stockarna. 

Vägen kommer att bli tillrättad och läka så småningom, men det kommer nog att ta några år.... 

Men så är det på landsbygden, skogsvägarna finns ju egentligen till för att man ska kunna ta sig fram och underhålla sina skogar.