Visst önskar man att allt skulle vara som det brukar. Speciellt i dessa tider. Blev närstan tårögd då "Minnen" på Facebook påminde om "Veckans konsert" från förra året. Då var det fullt kör med konserter och teatrar vid denna tiden på året. Nu är allt stängt, och man har vant sig, men man minns de roliga, ljusa tillställningarna med saknad.
Inser att det inte lär bli något traditionellt nyårsfirande heller.... folk vågar inte träffas. Personligen tycker jag att det går lite väl långt där, för egen del är jag inte ett dugg rädd för att träffa friska människor i min nära bekantskapskrets. Men jag vet att man tänker olika...
Har varit fullt upp med de härliga barnbarnen sen i tisdags, så det har inte blivit läge för några längre vandringar.
Idag är en mellandag, och jag kände att nu får det göra lite ont... jag MÅSTE bara ut....
Och blev riktigt förvånad, och nästan lite ledsen.
Längs bästa fyrakilometersrundan, så var det förändrat...De stora, täta granarna var borta. De som nästan varit mina vänner under en av mina allra vanligaste rundor.
Försökte få till en bild av en fallade gran, och med god vilja, så kanske man kan se hur den effektiva grandödaren fäller ett vackert träd.
Vet inte vad som hände med mobilkameran, den blev också förändrad och återgav en konstig bild av den gamla ladugården som fortfarande finns kvar .
Det är väl bara att inse att förändringar är en del av livet, men jag tycker ändå det är tråkigt att de fina granarna är ett minne blott.
Lite positivt på slutet av inlägget. Retoriksmatchens första semifinal ligger nu ute. Det gick bra för våra elever i Grimsås. En riktigt rolig grej i slutet av mitt långa lärarliv, en liten dröm som gått i uppfyllelse. Man behöver lite ljusglimtar i covid-november.... och här är en.....
och så förstås den allra största, flera dagar med dem som är allra viktigast för mig.....
En oskarp mobilbild från gårdagens "tågresa" blir ett kul minne i den offentliga dagboken.