Vi började resan på 205 m.ö.h. Vår by ligger högt. Högsta punkten ligger omkring 230 m.ö.h.
När vi passerade centralorten i vår kommun, Tranemo, visade höjdmätaren på 160 m.ö.h.
Vi fortsatte förbi Svenljunga och ytterligare två och en halv mil i nordvästlig riktning. När jag kollade höjdmätaren på gps då jag stod på träbron på bilden, så visade den 31 m.ö.h. 4-5 mil är det till havet, men bara 30 höjdmeter,
Nedförsbacken på 175 meter, den hade vi bara märkt av i början och i slutet av vår nästan 7 mil långa resa.
Naturreservatet beläget i Skene, i ravinområdet längs Viskans dalgång skulle vara ett utmärkt utflyktsmål, för den som är en vandrare.
Det blev en vandring ner i ravinen, uppför till ett öppet område som betades av kreatur- dock inga denna dag- och återigen brant nerför, ner till Viskans strand.
Höstfärger blandades med sommarfärger och återspeglades så vackert i det långsamt flytande vattnet.
![]()
![]()
![]()
Inte en endaste älgloppa fanns det i lövskogsvegetationen. Så gott att kunna gå i "skog och mark" utan att få ett antal sådana där otäckingar på sig. Så här års så är älgloppor det största gisslet för såväl djur som skogsvandrande människor i våra barrskogsområden.
Vandringsleden var bra i ordning, det var tydliga vägvisarmarkeringar utmed den ca 2,5 km långa leden. Stavar var bra att ha, för det fanns en del hala rötter att halka och snubbla på klumpig tant.
Spångar och broar tog oss över alla de små utflöden som kom genom ravinområdet, på väg ut i Viskan.
Några geocacher fanns också i naturreservatet. Man hade fått ansöka om tillstånd från länsstyrelsen för att lägga ut dem, på lätthittade ställen. Som under denna bro....
Jag har inte ont av dem, de tycks inte vilja bita mig, men det är ändå otrevligt att ha de hårdhudade insekterna krypande på sig.
Skene lär betyda vadställe. Här, vid ledens slut, så fanns det enda ställe där man kunde vada över Viskan, då för länge sedan, innan de första broarna uppfördes. Vad jag förstår så ligger vadställe längs bort i bilden. Där ser vattnet ut att vara så lugnt, så att man skulle kunna ta sig över, åtminstone sittandes på en trygg hästrygg.
Höjdmätare finns på gps, avstånd kan man också mäta. Någon termometer finns det inte. Synd det, för när vi lämnade bilen på altituden 54 m, så tyckte jag att det var lite småkallt, trots att jag hade fleecetröja på mig. Tröjan åkte av när vi kommit ner till Viskan, och när vi gått en stund i dalgången, så började svetten rinna. Sannolikt en skillnad på 5 grader mellan de öppna ängarna på höjden och det frodiga landskapet längs floden. Plus att luftfuktigheten var extremt hög vid flodkanten.
Otroligt vackert. Sannolikt väldigt vackert även under våren. Det fanns mängder av äppelträd, vildaplar, utmed leden. Jag skulle gärna vilja åka tillbaka på försommaren, då dom står i blom.
Och tills dess, så kan jag verkligen rekommendera alla vackerhetsnjutande vandrare att åka till Assbergs raviner, och uppleva en väldigt speciell natur.