23 september. Höstdagsjämningsdagen är passerad. Nu går det mot bistrare tider.....
En helt underbar sensommardag, långt ifrån någon bisterhetskänsla. Det gäller att ta vara på sådana dagar!
Facebooksflödet denna dag, visar minnen från tidigare år. För ett år sedan så vandrade vi vid Amalfikusten, söder om Neapel. Härliga vandringar, bl.a. på Capri och runt Vesuvius krater. För två år sedan var vi också på vandringsresa. Denna gång till området kring sjöarna i norra Italien, med utgångspunkt från Lago Maggiore. Det var vackra solmättade bilder som visades genom Facebooks minnesalbum - men det vete sjutton om inte dagens vandring slog bilderna från den 23 sept 2018 och 2019, vad det gäller vackra vyer och ljuvlig vandring.
Idag åkte vi till Dumme Mosse, bara fyra mil bort, fågelvägen. Tokigt att man inte besökt den omskrivna mossen med sina lättgångna vandringsleder tidigare, men i dag var det dags... bättre sent än aldrig....
Dumme Mosse ligger alldeles i närheten av Jönköpings flygfält, Axamo. Man får delvis köra igenom flygplatsområdet, för att komma till vandringslederna.
Det var glest mellan flygplanen i luftrummet . De vi såg var bara mindre privatplan. Möjligen ett mindre reguljärflygplan, i inrikestrafik.
Flygresor, det hör till ovanligheterna i dessa dagar. Gott för miljön tänker jag.
För att komma ut på mossen, så måste man gå delar av den handikappsanpassade leden.
Jämna, breda leder... här behöver inte ens jag vara rädd för att snubbla på någon rot.
Vilket jag ju gjort några gånger då vi gått på lite luriga stigar. En gång stod jag verkligen på näsan, hela framsidan av den gul-vita T-shirten var jordig, glasögonen åkte åt fanders och ansikte och näsa hade också jord på sig. Men som tur var, så reste jag mig upp, kände efter om den gamla kroppen kändes ok, och den gjorde den. Glasögonen höll också. Maken hade inte ens sett att jag ramlat. Men efter den vurpan, och sen ytterligare en, så har jag alltid stavar med ute i terrängen. Idag kom de inte mycket till användning.
Fikaplatser, bord och bänkar, det fanns det med jämna mellanrum. Eller var det kanske ojämna mellanrum. Det var iallafall tätt mellan sittplatserna. Vid den lilla bäcken smakade kaffe samt macka med stekta ägg, från Ulås, väldigt gott.
En möjlighet att få vila benen och njuta av de vackra färgerna.
På sina platser fanns det blåbär kvar i det höströda riset. Nu är de inte goda, blåbären, de har tappat sin smak. Tror inte ens att fåglarna är så sugna på att äta september-blåbär.
Dumme Mosse är naturreservat. I ett naturreservat får naturen ha sin gång. Naturliga installationer av detta slag är inte ovanliga.
Några geocacher letade vi också upp. Några enkla. det fanns en del invecklade multicacher också, sådana som har flera steg. Jag gillar inte sådana. Det ska vara enkelt. En Earth-cache fanns det. Då ska man inte leta reda på någon fysisk burk, utan man ska svara på några frågor och så ska man ta en bild på sig själv på en speciell plats. Vacker bakgrund, just där mossen öppnar sig helt och en rälig tant....
Det var den här lilla tjärnen som skulle vara i bakgrunden på selfien. Mer njutningsbar utan tant, förstås....
Och så dessa lingon. Det fanns inga mängder, men där de fanns, där fanns det mängder.
Vi vek av från den handikappsanpassade leden och gick in på en mindre led, bestående av två spångar.
Målet var en lite större sjö/tjärn, där det skulle finnas en geocache, en burk med en loggbok i.
Otroligt vackert i soldiset....
Cachebeskrivningen kallade den ,illa sjön/tjärnen för Badsjön, medan dess korrekta namn var Skiljet.
Man blir ju inte speciellt badsugen vid en mossjö, där sjöbotten är geggig lera, men han som lagt ut cachen försäkrade att han tagit sig ett dopp i sjön, en varm sommardag.
Sländorna var helt flygande tokiga i sina krumbukter över sjö och sjönära mosse. Antar att de senaste dagarnas värme kläckt en del larver, som legat och lurat i sjön under flera år. Taskigt att ha ett sådant liv, ett par år som larv precis under vattenytan, där den livnär sig på vatteninsekter.... och sedan bara ett par dagars, kanske någon veckas liv i luften, i frihet. Inte konstigt att de flög omkring alldeles hejdlöst. En slända förstår tydligen att ta tillvara på livet.
Och inne i mitt huvud hörde jag Bo Sundström sjunga "En sländas andetag". Jag nynnade med....
Och återigen, dessa underbara höstfärger!
Öppen mosse i motsol- Ödsligt! Vackert!
Tillbaka på den breda vägen, slog vi oss ner en stund och njöt av det ödsliga.
Det var ganska mycket folk ute på mossen. Mest yngre pensionärer, men också en del ungdomar. Nu fotar man ju knappast folk som kommer gående, så det fick bli lite fler mossbilder istället...
En rullstolsburen och hennes sällskap mötte vi . Såg sedan att det stod två bilar på handikappsparkeringen. Så superbra att det finns vildmark som är tillgänglig även för den som inte har så bra ben att att sig fram på.
Eftersom vi gått en lite konstig väg, så vände vi och gick mot tjärnen igen, för att sedan komma tillabka till parkeringen vid flygfältet, en annan väg.
Vid vägs ände, så fattade vi att vi gått åt fel håll. Det var ju här vi skulle börjat den ca 5 km långa leden som vi tänkt gå. Nu blev det sju kilometer istället, och absolut anledning att komma tillbaka.
För här var det fin vandring, absolut i klass med tidigare års vandringsresor,,,, fast med nordiska vyer. Dessutom så slapp vi branta backar! Sverige är fantastiskt vackert!
