Tjatigt

- Nej, sa jag. Jag gråter inte.

Kände efter där på kinden, jo, där var det vått. Någonting utsöndrades från tårkanalerna.

Helt omedvetet.

Idag var alltså dagen. den när jag skulle gå från yrkesliv till att bli  pensionär.

Det kändes ett vemod i varje cell  kroppen, en känsla som kom då jag insåg att idag börjar skolterminen- det nya läsåret.

Det kändes en ledsenhet. En sorgsenhet.

En känsla som jag inte riktigt kände igen sedan tidigare. 

För nog har det varit så, att alla de gånger som jag känt mig ledsen eller sorgsen, så har det funnits något skäl till det. Det har varit något i livet, stort eller smått,  som inte varit som det skulle. 

Idag var ju allt som det skulle. Fullständigt normalt. Det är många som påstår att de ser fram emot att gå i pension. 

Att få bli pensionär, det ska man vara tacksam för, det är långt ifrån alla som får uppnå den åldern.

Man är gammal, samtidigt som man inte är så gammal. Och absolut inte i sinnet- eller är det kanske just det jag är, med tanke på alla dessa jeremiader.

Ändå tänker jag- Var detta livet? Var det inte mer än så? 

Om någon skulle läsa detta, så skulle den förstås protestera. Livet är väl inte likställt arbetslivet. Livet är så mycket mer, det är bara att ta för sig, så länge man orkar.

Jag måste börja lyssna på den kloka rösten!

Bara att jag inte vet  hur man gör.  Skolan har varit det centrala för mig i så många år, och tyvärr så kanske det varit så många gånger, att den varit viktigare än familjen.

Ja, inte nu sedan barnbarnen kommit, de är absolut  det viktigaste- men därefter så har skoljobbet kommit.
Det är konstigt att man kan bli så låg, ledsen, sorgsen och ha  gråten brännande bakom ögonen, när man borde vara glad. 

Är det bara jag i hela världen som har denna känslan för livet som pensionär? 

Finns det någon i hela världen som jag kan prata med för att få en mer positiv inställning ?

Det blev en promenad på morgonen. En lång promenad. Bästa rundan, kom jag på att det är. Det händer en del längs vägen. Vilket framgår av bilderna.

Lyssnade på Sommar i P1, med Marie-Louise Ekman, under det att jag promenerade på grusvägar i skogsvägar. Trots sorgen efter sin make, så är det en kvinna som fortsätter med olika projekt, åldern till trots.

Det borde finnas projekt för en avdankad lärarinna också.

Har ändå inte riktigt kunnat lämna: Idag sitter dom, mina kollegor,  i skolan igen och planerar läsåret. 

Fast....de sista åren har det ju mest handlat om kollegor som  är i mina döttrars ålder.  

Mina GAMLA kollegor, de har också gått i pension. 

Vi var många som var födda under femtiotalets första hälft. Nu ÄR vi ALLA i pensionsåldern.

Det är bara så livet är.

Då jag har en liten fot kvar i skolans värld, så har jag fortfarande mailadressen kvar, och får all information som skickas ut som massmail. 

Idag hade det kommit ett mail angående instruktioner vad som måste skrivas i bedömningsportalen,

Jag kände faktiskt- Så gott att slippa alla måsten. Jag behöver bara bedöma och betygsätta musikämnet. 

Inget mer måste...

Det finns mycket som är gott att slippa ifrån i den "nya" tillvaron. Men jag saknar kontakten med kollegor. Trots att de är unga, så har vi mycket att ge varann.

Jag känner mig lite ensam just nu, vet inte var jag hör hemma.  

Det gäller att försöka hitta nya hemvister. 

Det blir nog bra det här livet, och jag är verkligen lyckligt lottad som är frisk och rörlig.

Hur känns det nu, när jag fått skriva av mig så här på ett ganska ostrukturerat sätt?

Tack, det känns bättre. Inser dock att jag måste komma in i den nya rutinen, innan det känns riktigt bra- och normalt.

Nu tänker jag ta ett glas rosévin och sätta mig på altanen.. Det kan man göra en ljummen måndagskväll, då man är pensionär!