Begav mig ut i blåbärsskogen under förmiddagen. Tog med tre yoghurthinkar, modell dryga halvlitern. Lagom att plocka för hand under ett Sommar i P1-program. Bra förpackningar att bara stoppa in i frysen när man kommer hem. Handplockat, det betyder rensade bär!
Tog bilen tre fjärdedelar av den två kilometer långa vägen till bästa blåbärsstället. En bit att gå alltså. Fick se något konstigt i ögonvrån? En stor stubbe som jag inte sett tidigare? Konstigt, jag har ju gått här lite då och då under åren. en högstubbe kommer inte till från en vecka till en annan.
En älg ? Jo, men det är det! Vad är det för kön? Syns det till någon liten kalv i närheten?
Ska jag bli rädd- alldeles ensam på skogsvägen ett par hundra meter från bilens skydd?
Älgen reste på sig, från sitt betande.
Fick syn på mig, i sin ögonvrå. Helt tydligt var den mer rädd för mig än jag för den.
Det var en älgtjur. En stilig älgkille i sina bästa år.
Kände direkt, att då behöver jag inte vara rädd - det är älgko med kalv, man ska akta sig för.
Handjur, om de inte blivit mentalt skadade, dem behöver man inte vara rädd för. De sticker iväg, drar fältet, de går inte till attack. Typiskt manligt?
Jag har aldrig hört talas om två män som inte kan prata med varann, för att det är osams. Medan vi är många kvinnor som har det så. En liten sanning sagd till fel person, den kan förstöra en vänskap för alltid. Typiskt kvinnligt?
Väl framme bland de tokmånga blåbären, så satte jag på David Sundins sommarprat.
Synnerligen underhållande. Han berättade små anekdoter ur sitt liv. det blev sannolikt en åtta - tio olika små berättelser. En var inte sann.... jag tror jag kan gissa vilken....
Men iallafall, han berättade att han har en förmåga, ja, nästan ett handikapp, att inte kunna säga nej. Han är inte ja-sägare, men en typisk inte kunna säga nej-sägare.
Visst har jag haft svårt att säga nej, men aldrig då någon ringer upp på telefon. Telefonförsäljare av olika slag, de kan jag lätt säga nej till, och det på ett både oartigt och/eller raljerande sätt. Det har funnits gånger då telefonförsäljaren lagt på luren, i stället för tvärt om, då jag inte slutat att ifrågasätta det han vill sälja.
Maken däremot, han svarar inte när det är ett nummer han inte känner igen. För han hör också till dem som inte klarar att säga nej, fast de egentligen inte vill säga ja- med påföljd att vi haft en del abonnemang som har både kostat och varit lite besvärliga att säga upp.
Bättre då att inte svara. Typiskt manligt?
David Sundin berättade om när han skulle vara programledare för sitt första tv-program och hans stora idol Gösta Ekman skulle hålla inledningstalet. Ett tv-program är till sekunden planerat. Gösta hade två och en halv minut på sig. Han var gammal, ville gärna berätta. Hans två och en halv minut drogs över flerfaldigt. Varvid man fick stryka andra delar av programmet. David Sundin egenskrivna lilla stund t.ex.
Sommarprataren drog den slutsatsen att egentligen kunde han gjort samma sak. Det är så många som gärna vill höras - och synas- och berätta om allt de gör och har gjort.
Jag kom genast att tänka på ett par personer. Män. Typiskt manligt?
Nä, så kom jag att tänka på ett par kvinnor som gör samma sak. Som dessutom berättar samma sak gång efter annan. Vem är intresserad av att höra om motorcykelturen genom Europa för tionde gången, eller höra hur den där oduglige läkaren betedde sig - gång efter annan.
Så det där att ta plats, att inte släppa in andra- det är nog vare sig kvinnligt eller manligt. det är nog en fråga om personlighet.
Manligt? Kvinnligt? Vad är typiskt? Eller finns det inget könstypiskt längre?
Jag framhärdar dock: Manliga individer av alla arter har en större tendens att fly fältet - om det inte handlar om rent revirförsvar, medan kvinnor har en tendens att göra sig omöjliga med varann....
Någon som håller med - eller inte?