Idag var det begravning. För vännen Karla.
Begravningar tröttar. Begravningar ger tankar. Begravningar ger gemenskap.
Ja, det är en motstridig företeelse, det där med begravning.
Stillar orgelmusik i kyrkan. Vackert!
Kistan. Blommorna. Känner fortfarande tårarna samlas i ögonen då jag tänker på känslan, då man stiger in i kyrkan och ser den blomsterprydda kistan..
Många människor på plats, alla speciellt inbjudna.
Men.... varför är den personen inbjuden, men inte den personen?
Blir lite konstigt i denna tid, då man inte får vara mer än 50 personer.
Snabbt räknat, så fanns det ca 40 inbjudna gäster. Det hade kommit plats med tio till . Ungefär så många som stod vid graven och väntade på att få lägga en blomma på kistan.
Kändes så konstigt att inte de var inbjudna.
Men jag är inte den som kan döma, absolut inte. Det är inte det jag menar. det känns bara så konstigt att välja, och välja bort.
Fast....så gjorde jag och min bror, för nästan exakt nitton år sedan, då mina mamma begravdes. Vi valde ut och bjöd in, och vi bjöd bara dem som brytt sig om vår mamma under den tid hon levde i sin demens.
Det fanns säkert många tankar då också - varför blev jag/vi bortvalda?
Ibland blir det tokigt....och man tänker inte rationellt när man mist någon nära, när man mist sin mor.
Karlas begravning innehöll mycket musik. Både instrumentalmusik som spelades på plats och låtar från CD. Prästens tal var väl så där personligt... nej, jag ska inte klaga, han gjorde det bra.
Hästtjejernas hästskoformade blomsterkrans, var otroligt vacker.
Den stora bukett som vi bybor samlat in till ( och skickat "överskottet" till Cancerfonden) var väl inte så snygg. Blev lite för stor och prålig.....
Ja, begravningar ger många tankar, Tankar på Karla. Tankar på att jag ju faktiskt kunde hälsat på henne oftare än vad jag gjorde under hennes sista tid. Hon sa ju alltid att hon tyckte om att sitta och prata med mej. Ord som jag bär med mig....
Man tänker... vem står här näst på tur ..... de allra flesta som var inbjudna på begravningen, det var pensionärer - eller nästan pensionärer. Samt lite yngre hästfolk. Det är allt så att man känner liemannen närvaro där ute i periferin, vid sådana här tillfällen.
Begravningen var sorglig, men vacker.
När Karlas kista sänkts ner i jorden, bredvid Bengts kista, som redan funnits där i mer än 20 år, så övergick begravningsakten i en social del.
Man träffade människor som man inte sett eller pratat med på länge.
Vid lunchen så hade vi riktigt trevligt vid vårt bord. Vi pratade förstås om Karla, men också om allt annat. Livet går vidare. Det gäller att ta vara på den tid man har, och göra det bästa av den.