Att vara naturnörd, det underlättar absolut i dessa tider. Och naturnörd, det har jag alltid varit, så livet har faktiskt inte förändrats speciellt mycket, trots att vi lever i en annorlunda tid.
Idag gick färden till en plats som jag blev bekant med så sent som förra veckan.
Ett naturreservat som ligger tre - fyra mil bort, och som man når med bil på mindre än en halvtimme.
Det var en gammal elev, numera arbetskamrat och instagramvän. som lagt ut en serie bilder från Korpebobergs naturreservat, under påskhelgen.
Kollade upp var det ligger och blev positivt överraskad över att det var beläget på så nära avstånd.
Meddelade maken att Korpeboberg var en bra fredagsutflykt.
Han har nog lite småtråkigt de dagar som jag jobbar, fast lugnt och skönt förstås. Iallafall så är han nästan alltid med på föreslagen fredags/helgutflykt.
Så även denna gång.
En bloggbekant hade gjort ett inlägg från naturreservatet, så sent som igår.
Förstod att det var en vacker plats som vi skulle få se.
Korpeboberget ligger på Åsundens östra sida. På den västra sidan ligger Kråkeboberget, även detta ett naturreservat. Var lite villrådeig ett tag, var det kråka eller korp vi skulle besöka?
Det var korp. Dock ingen sådan synlig, varseblev heller inga andra speciella fåglar i naturreservatet. Antagligen för att jag var alldeles för bedårad av de sipp-beprydda backarna, för att se några flyktande fåglar.
Vi kom i alldeles rätt tid. Det fanns fortfarande mängder av blommande blåsippor. Vitsipporna stod också i full blom. Helt makalöst vackert att vandra nerför de sipp-täckta backarna, ner till sjön.
Bäcken och vitsippshagen är naturreservatets yttersta gräns.
När man nått sjönivå, så kommer man ner till den gamla banvallen, en bana som rälsbussen mellan Landeryd och Ulricehamn, trafikerade fram till mitten av åttiotalet.
Numera är banvallarna, där rälsbussarna från Ulricehamn gått, asfalterade cykelleder .
Lungört skulle finnas i naturreservatet, kunde man läsa i informationsbroschyren.
Där kunde vi inte hitta den, men här utmed banvallen blommade några fina exemplar. Har ett antal perenna lungörtsplantor i trädgårdsrabatterna. Superbra blommor, som blommar från mars/april till juni. Dessutom är de favoritblommor för humlor.
Lungört i det vilda, det har jag aldrig sett förr. En liten kick för naturnörden, blev åsynen av denna fina blomma.
Hade kollat på kartan, att banvallen går "i sjön", en bit ut i Marbäcksviken.
Cyklade faktiskt leden för många år sedan, men hade inte lagt denna fantastiskt fina sträcka på minnet.
Det skulle finnas ett antal geocacher utmed banvallen. Letade efter tre stycken under det att vi gick på den platta vägen, men fann bara en. Så är det med många av oss geocachare - det är kul att lägga ut burkar, men det är mindre kul att underhålla dem och ersätta bortkomna burkar.
Tillbaka genom naturreservatet igen. Nu gick det uppför..
Jag hör till dem som ogillar nerför, men storgillar uppför.
Nerför tar det tid för mig att gå, trots att jag alltid använder stavar när jag går på skogsstigar.
Uppför är det gott att gå, härligt att få upp pulsen och bli andfådd, tycker jag. Känns att kroppen mår bra av det!
Ett hus mitt i reservatet. Ja, här skulle det inte vara fel att bo under vår, sommar och höst.
Tänker att vi gör en ny tur till Korpeboberget - och även till Kråkeboberget - när lövträden precis spruckit ut. Då måste det också vara otroligt vackert här, fast på ett annat sätt än nu när hela reservatet är ett vårblomsparadis.
Vi hittade även till rastplatsen, utsiktspunkten. Hissnade höjd för den här höjdrädda tanten. Helt ofarligt dock, med ett rejält staket som skydd mot branten nedanför.
På väg ner mot parkeringen, så mötte vi två olika pensionärspar. Bytte några ord med ett av dem. De hade också fått information och rekommendation om denna superfina plats, via sociala medier.
När naturnörden ändå var ute, så tyckte jag att vi kunde passa på att besöka Finnekumla och njuta av ytterligare en sorts sippor, gulsippor.
Finnekumla ligger också utmed Åsunden, utmed den södra delen, som kallas yttre Åsunden.
Här har jag varit och beskådat denna vackra växt tidigare - t.o.m försökt stjäla och flytta till oss, men det funkade inte. Svårt att flytta både blåsippor och gulsippor, de vill ha sin speciella jordmån. Och någon god jordmån, det har vi inte här i skogsbygden.
.
Medan jag gick omkring och fotade gulsippor med både kompaktkamera och mobil, så fick C-E syn på en rovfågel, som spanade av området bit för bit.
Det var en stor rovfågel, olik de ormvråkar som man brukar se lite då och nu. Lyckades få en bild - oskarp förstås - men utifrån vad jag har jämfört med rovfågelbilder på nätet, så tycks det vara en glada.
Ytterligare en bonus för naturnörden att få se en sådan ståtlig och ovanlig fågel!
Ja, det var en fin fredag i naturen. Brukar hashtagga de instagraminlägg som jag ofta gör, då vi varit ute på någon naturutflykt med #utomhuslivetärlivet. För det är ju så det är för en naturnörd.