Kort- kort ska jag försöka förmedla den sena dagens känsla.
Dyster.
Blev det till sinnes då jag körde från Tranemo och hemåt på eftermiddagen.
Den redan mörka dagen och de många nakna eller få-lövade träden gjorde mig nedstämd till sinnes.
Hade inte känt ett skvatt av den åkomman tidigare under dagen.
Men det var idag på eftermiddagen som tiden kom i fatt mig.
Det är höst.
Íngen fantastisk underbar färgrik sprakande ljummen höst längre, utan en höst som gått i sin senare del.
Man vänjer sig väl så småningom, men just idag känns det långt till vår och sommar.
Vilket det ju är. Så långt man kan komma, då jag anser att sommaren precis andats sin sista suck för denna gång....
Tur att det finns andra glädjeämnen i livet, då årstiden inte längre är ett sådant .....