Funderade på det igår, under det att jag väntade på John Blund, om det fanns några bilder från mina första år. Jo, kom jag på, det hänger ju ett alldeles ovanför mitt huvud!
![]()
Jag är väldigt glad för att min mamma tog med sin lilla tös, kanske året gammal, till en riktig fotograf, för att jag skulle få en bild av mig själv som liten.
Tidigare bilder finns inte, även om jag vet att min far hade en lådkamera, som jag faktiskt använde lite som barn, så tog man inga bilder på babisen. Men jag är glad för denna.
![]()
Är den här lille pojken lite lik sin mormor? Jag vill ju tro det, för det är väl det vi vill, föra våra gener vidare. På gott och ont. Vill ju kunna säga att den här killen har ärvt sin mormors ögon, för dom gillar jag ofta fortfarande, trots att de uppnått ålder 66.
![]()
![]()
Den här tösen då? Känner också lite likhet med henne, men jag kanske bara inbillar mig.
![]()
Den här killen, nä, honom hittar jag inga likheter med.... trots att jag tycker att han inte längre bara är lik sin pappa, utan även har en drag från mamman.... och hon brås verkligen på min släkt, men inte på mig, utan på både sin mormor och morfar..., anser jag.
Men det spelar ju ingen roll vem man är lik, barnbarnen är ju ändå det finaste jag har...
Genetik, det är spännande, det finns ju så många olika drag att ärva, inte bara de som syns i ansiktet.
Har använt en del av eftermiddagen till att leta upp bilder på barnbarnen från olika kameror och det som döttrarna delat via messenger och whatsup. Har gjort fotoböcker till barnbarnen, de två tidigare jularna i deras liv.
Sparade ner mängder av bilder, inser att det får bli en extended fotobok detta år. Jag tänkte nämligen få plats med alla tre i samma bok Tidigare år så har det blivit en bok till varje. Ska vänta till minstingens ettårsdag har varit, på tisdag, innan jag plockar ihop bilderna i fotokloks mall för egendesign.
Har beställt fotoböcker från detta företag i Skene några gånger, och blivit väldigt nöjd.
Ojojoj, vad bilder man har på barnbarnen. På ont och på gott! Det blir nästa för bra, när man scrollar igenom minneskort och alla de foton som man når via datorn.
På de egna döttrarnas tid, så var det analogt som gällde. Vi har många album med foton från alla åldrar, alla årstider, alla år. Inget man tittar i varje dag, men kul att ha. Liksom de fotoböcker som man idag gör av utvalda foton, foton som man gillar lite extra. Problemet med mängden bilder är att det är så svårt att välja.
![]()
Det är inte bara foton som jag saknar från min småbarnstid.
Mer än fotona- jag har ju ändå ett, och även några från förskoleåldern- saknar jag att egentligen inte veta något om min födelse. Så dumt att man aldrig frågade!
Det enda jag vet det är att jag är tre veckor överburen. Sen är ju frågan hur bra koll man hade på vad som var beräknad nedkomsttid, då för 66 år sedan. Kanske mycket bättre än vad jag inbillar mig.
Idag så får ingen gå tre veckor över tiden, inte ens de senare årens två veckor innan igångsättning, lär vara gällande längre.
Tror att min förlossning var långdragen, men det är inget som jag bestämt kommer ihåg att jag fått höra.
Nä, jag vet inte mer om hur det gick till den dagen då jag såg världens ljus, den 24 november 1953.
När min bror skulle födas, då var jag åtta år och gick i andra klass. Kommer ihåg hur min far körde iväg med mamma mitt i natten, hur han kom tillbaka och mjölkade korna, och att man ringde från BB strax därefter och berättade att Ejnar fått en son. Han blev glad, han ville ha en pojke.
Nästa minne som tydligt finns kvar, det är när jag fick följa med pappa i den grå Volvon och gå med in på sjukhuset, MEN jag var tvungen att vänta utanför BB-avdelningen medan pappa hämtade min lillebror och mamma. Man hade införskaffat en ljusgrå bag till den lille, och när jag kikade ner över kanten, så såg jag något litet skrynkligt, och jag tyckte att babisen var jätteful.
Jag ville ju inte ha någon bror, jag ville ha en lillasyster. Hon skulle heta Gunilla, precis som den låtsaskompis som jag haft i flera år.
Idag är jag glad åt min bror.... fast... jag hade gärna haft en syster OCKSÅ:
Det var skillnad att födas på 50 och 60-tal mot idag. Ingen närvarande pappa. Sjukhusvistelse i vecka/veckor?
Vi som födde barn på 80-talet... antagligen även 70-talet, vi fick komma på mödrahem och lära oss ta hand om våra små innan vi fick hemgång. Fem dagar tror jag att jag var iväg när jag fick andra barnet.
När minstingens mamma födde sitt andra barn, så förlöstes hon vid halv niotiden på morgonen och var hemma igen vid sjutiden på kvällen. Dagen därpå så var hon ute och tog hand om hästarna.... Den lille var med i stallet.....
Det gick bra, det också! Och en normal förlossning är ingen sjukdom, det är ett normaltillstånd, även om man behöver ta det lugnt ett tag, förstås.....'
![]()
66 år. Gammalt? Tja... för några sekel sedan så hade man ett år kvar till pensionen då. Vilket jag ju också tänker ta, iallafall nästan. Så då räknades man ju.... Har ännu inte fattat att pensionärer också räknas.... Hoppas lära mig det...
Dryga 80 år är snittåldern på livslängd idag. Bara 14 år dit.... för fjorton år sedan var jag 52.... det var inte så länge sedan....och känns nästan lika gammal som 66... fast det är det förstås inte...
Man får vara glad så länge man får vara med, och får känna sig någorlunda frisk, det är ingen klyscha, utan en sanning.
Känner mig i en brytningstid, där jag inte hör hemma någonstans, faktiskt, Fasar ut mig från de betydligt yngre kollegorna..... har inga direkta pensionärsvänner, ingen direkt ingång till pensionärstiden. Men det är något som jag får jobba på, det finns flera föreningar som jag kan gå med i.....
![]()
66! Firade lite igår. Jätteroligt att ha haft Karin och Ava hos oss, och dessutom varit tillsammans med dem i Ulås, hos Johanna och hennes familj. Blev ett enkelt tårtkalas igår. På tisdag blir det ett nytt då Karl-Petter fyller ett.
66- årsdagen har inte varit någon firardag. Kände ett stygn i hjärtat, då kollegan skickade hälsning och bad mig ta med överbliven tårta till skolan i morgon. Vilken tårta?
Fast jag bakade en kaka att ta med i stället. Och lite bröd, när jag ändå bakade.
Tvättat bilen. Promenerat tre kilometer. Fixat tvätt och strukit de förgrymmat tråkiga skjortorna som har en benägenhet att samlas på strykbordet. Och lagt ner två-tre timmar på att kolla bilder. Fast det var kul.
Så kan det vara att fylla 66.
Funderar fortfarande hur det kunde vara att födas för 66 år sedan....och är glad att ha ett jobba att gå till imorgon, trots åldern.
Jag är väldigt glad för att min mamma tog med sin lilla tös, kanske året gammal, till en riktig fotograf, för att jag skulle få en bild av mig själv som liten.
Tidigare bilder finns inte, även om jag vet att min far hade en lådkamera, som jag faktiskt använde lite som barn, så tog man inga bilder på babisen. Men jag är glad för denna.
Är den här lille pojken lite lik sin mormor? Jag vill ju tro det, för det är väl det vi vill, föra våra gener vidare. På gott och ont. Vill ju kunna säga att den här killen har ärvt sin mormors ögon, för dom gillar jag ofta fortfarande, trots att de uppnått ålder 66.
Den här tösen då? Känner också lite likhet med henne, men jag kanske bara inbillar mig.
Den här killen, nä, honom hittar jag inga likheter med.... trots att jag tycker att han inte längre bara är lik sin pappa, utan även har en drag från mamman.... och hon brås verkligen på min släkt, men inte på mig, utan på både sin mormor och morfar..., anser jag.
Men det spelar ju ingen roll vem man är lik, barnbarnen är ju ändå det finaste jag har...
Genetik, det är spännande, det finns ju så många olika drag att ärva, inte bara de som syns i ansiktet.
Har använt en del av eftermiddagen till att leta upp bilder på barnbarnen från olika kameror och det som döttrarna delat via messenger och whatsup. Har gjort fotoböcker till barnbarnen, de två tidigare jularna i deras liv.
Sparade ner mängder av bilder, inser att det får bli en extended fotobok detta år. Jag tänkte nämligen få plats med alla tre i samma bok Tidigare år så har det blivit en bok till varje. Ska vänta till minstingens ettårsdag har varit, på tisdag, innan jag plockar ihop bilderna i fotokloks mall för egendesign.
Har beställt fotoböcker från detta företag i Skene några gånger, och blivit väldigt nöjd.
Ojojoj, vad bilder man har på barnbarnen. På ont och på gott! Det blir nästa för bra, när man scrollar igenom minneskort och alla de foton som man når via datorn.
På de egna döttrarnas tid, så var det analogt som gällde. Vi har många album med foton från alla åldrar, alla årstider, alla år. Inget man tittar i varje dag, men kul att ha. Liksom de fotoböcker som man idag gör av utvalda foton, foton som man gillar lite extra. Problemet med mängden bilder är att det är så svårt att välja.
Det är inte bara foton som jag saknar från min småbarnstid.
Mer än fotona- jag har ju ändå ett, och även några från förskoleåldern- saknar jag att egentligen inte veta något om min födelse. Så dumt att man aldrig frågade!
Det enda jag vet det är att jag är tre veckor överburen. Sen är ju frågan hur bra koll man hade på vad som var beräknad nedkomsttid, då för 66 år sedan. Kanske mycket bättre än vad jag inbillar mig.
Idag så får ingen gå tre veckor över tiden, inte ens de senare årens två veckor innan igångsättning, lär vara gällande längre.
Tror att min förlossning var långdragen, men det är inget som jag bestämt kommer ihåg att jag fått höra.
Nä, jag vet inte mer om hur det gick till den dagen då jag såg världens ljus, den 24 november 1953.
När min bror skulle födas, då var jag åtta år och gick i andra klass. Kommer ihåg hur min far körde iväg med mamma mitt i natten, hur han kom tillbaka och mjölkade korna, och att man ringde från BB strax därefter och berättade att Ejnar fått en son. Han blev glad, han ville ha en pojke.
Nästa minne som tydligt finns kvar, det är när jag fick följa med pappa i den grå Volvon och gå med in på sjukhuset, MEN jag var tvungen att vänta utanför BB-avdelningen medan pappa hämtade min lillebror och mamma. Man hade införskaffat en ljusgrå bag till den lille, och när jag kikade ner över kanten, så såg jag något litet skrynkligt, och jag tyckte att babisen var jätteful.
Jag ville ju inte ha någon bror, jag ville ha en lillasyster. Hon skulle heta Gunilla, precis som den låtsaskompis som jag haft i flera år.
Idag är jag glad åt min bror.... fast... jag hade gärna haft en syster OCKSÅ:
Det var skillnad att födas på 50 och 60-tal mot idag. Ingen närvarande pappa. Sjukhusvistelse i vecka/veckor?
Vi som födde barn på 80-talet... antagligen även 70-talet, vi fick komma på mödrahem och lära oss ta hand om våra små innan vi fick hemgång. Fem dagar tror jag att jag var iväg när jag fick andra barnet.
När minstingens mamma födde sitt andra barn, så förlöstes hon vid halv niotiden på morgonen och var hemma igen vid sjutiden på kvällen. Dagen därpå så var hon ute och tog hand om hästarna.... Den lille var med i stallet.....
Det gick bra, det också! Och en normal förlossning är ingen sjukdom, det är ett normaltillstånd, även om man behöver ta det lugnt ett tag, förstås.....'
66 år. Gammalt? Tja... för några sekel sedan så hade man ett år kvar till pensionen då. Vilket jag ju också tänker ta, iallafall nästan. Så då räknades man ju.... Har ännu inte fattat att pensionärer också räknas.... Hoppas lära mig det...
Dryga 80 år är snittåldern på livslängd idag. Bara 14 år dit.... för fjorton år sedan var jag 52.... det var inte så länge sedan....och känns nästan lika gammal som 66... fast det är det förstås inte...
Man får vara glad så länge man får vara med, och får känna sig någorlunda frisk, det är ingen klyscha, utan en sanning.
Känner mig i en brytningstid, där jag inte hör hemma någonstans, faktiskt, Fasar ut mig från de betydligt yngre kollegorna..... har inga direkta pensionärsvänner, ingen direkt ingång till pensionärstiden. Men det är något som jag får jobba på, det finns flera föreningar som jag kan gå med i.....
66! Firade lite igår. Jätteroligt att ha haft Karin och Ava hos oss, och dessutom varit tillsammans med dem i Ulås, hos Johanna och hennes familj. Blev ett enkelt tårtkalas igår. På tisdag blir det ett nytt då Karl-Petter fyller ett.
66- årsdagen har inte varit någon firardag. Kände ett stygn i hjärtat, då kollegan skickade hälsning och bad mig ta med överbliven tårta till skolan i morgon. Vilken tårta?
Fast jag bakade en kaka att ta med i stället. Och lite bröd, när jag ändå bakade.
Tvättat bilen. Promenerat tre kilometer. Fixat tvätt och strukit de förgrymmat tråkiga skjortorna som har en benägenhet att samlas på strykbordet. Och lagt ner två-tre timmar på att kolla bilder. Fast det var kul.
Så kan det vara att fylla 66.
Funderar fortfarande hur det kunde vara att födas för 66 år sedan....och är glad att ha ett jobba att gå till imorgon, trots åldern.