Det har blivit en del sådana, under veckan. Flashbacks, alltså.
Det är rätt fantastiskt vad facebook kan återkomma. Och vad det kan påverka.
Metoo-kampanjen tog oss alla med storm.
Fick mig att flashbacka till barndomen och ungdomen, och komma ihåg vilka friheter en del pojkar tog sig. Ofredande, absolut. Och jag fattade inte varför man "tafsade" på tjocka Anna-Lena, och inte på det snygga tjejerna. Det gör jag f.ö. fortfarade inte.
Det är som sagt otroligt vad FB kan påverka. På gott och ont. Naturligtvis, självklart; mäns maktutövande, brist på respekt, kvinnoförnedrande synsätt, det förtjänar absolut att komma upp i ljuset och att stanna där. Men jag tycker inte om att vissa män blir mer uthängda än andra, som de mediapersoner som just nu blir grillade i tidningar och t.o.m i tv. Det finns många lika stora "skitar" som dem, "skitar" som inte alls behöver stå till svars för vad de gjort,
Nä, man måste vara lite rädd om alla, t.o,m om mansgrisar!
Besökte Backgården idag.
Har inte varit i Rångedala sedan tidigt i somras.
Skylten till Backgården har försetts med patina.
Skylten sattes upp ganska så långt efter att jag lämnat hemmets härd.
Inte konstigt att man själv också är är utsatt för samma nedbrytande patinaliknande företeelse. Lite fint kan det också vara... om man tänker positivt.
Det blev en långpromenad i hemtrakterna idag.
Över Viskan, in i Tärby socken, förbi Kullen, Ön, Tomten och tillbaka till Finnekumla by, med avslutning i den sugande backen upp emot Backgården.
Det blir ju ofta flashback efter flashback, då man går i samma spår som i sin barndom/ungdom.
Med ett undantag i tänket kring spåren; När jag var barn/ung, så var aldrig promenaden 6-7 km lång... nä, den inskränkte sig till högst halva sträckan, och då var den LÅNG!
Tur att man blivit betydligt mera "hurtig" med åren....
Vid Tomten, träffade vi ägare till hästarna, som jag tagit så många bilder på, under alla promenaderna i Finnekumla med omnejd.
Vi kom att tala om mannen som bodde i hans hus tidigare. Tage. Tage var ungkarl. Vad han försöjde sig på, det vet jag inte. Kanske räckte inkomsterna från mjölken, från hans fyra-fem kor, till hans behov?
Min starkate flashback till Tage, det har inte ett dugg med hans person att göra.
Bakom hans ladugård fanns/finns en naturlig källa. I den källan kylde mor och far mjölkflaskorna, då de hade sina kor på maderna, alldeles bredvid Tomten. Kvällsmjölkens tjugoliters ( ?) flaskor stod i den kylade källan, tills nästa morgon, då de tillsammans med morgonmjölken forslades till mjölkbordet två kilometer därifrån.
Där hämtades flaskorna av mjölkbilen. Senare samma dag kördes flaskorna tillbaka till samma ställe, efter det att mjölken tagits hand om på mjölkcentralen i Borås.
Det var andra tider det..... Mjölkflaskorna ersattes ganska snart av kyltank i ett nybyggt mjölkrum...det var väl inte alltid toppkvalitét på flaskmjölken....
Hann faktiskt med lite geocaching idag också. Oplanerad. Annki ringde, när vi nästan var framme i Rångedala, och informerade om att hon och Roger inte var hemma ännu på en timme, men att hon gärna ville gå med på den planerade långpromenaden.
Då kan vi väl leta upp några cacher i närheten, tyckte jag.
Vi tog vägen mot Varnum, och letade upp några enkla cacher där.
Det blev en resa längs vägen till simskolan i Marsjön. Från sju års ålder till (tror jag) 12 års ålder... från sommarlovet i ettan och genom hela skoltiden i Rångedala....cyklade den rultiga tjejen 5-6 kilometer, för att sedan simträna/ta simmärken i kallt hummusfärgat sjövatten.
Man gjorde så på sextiotalet.... barnen fick fixa en hel del på egen hand... det fanns ju inga föräldrar som hade tid att skjutsa sina barn mitt i höskörden. Knappast någon annan gång heller, det fick vara riktigt kallt och vinter för att man skulle köras med bil. Cykel var det naturliga färdmedlet.
Efter nästan 1,5 -2 kilometer på min väg till simskolan, så anslöt flera barn till den cyklande gruppen med målet Marsjön. Det var Bengt, Ing-Britt, Lars, Lena, Britt... och sannolikt några jag inte kommer ihåg....
Simma lärde vi oss ! Kul hade vi! Kallt var det ibland, men det var säkert bara nyttigt!
Man har mycket att flasha back till, när man snart är 64. Även om livet går fort fram, så har man hunnit med en hel del. Häftigt när man får stimulin, som gör att hjärnan sätter igång att leta upp gamla minnen.
Det är alltid lika roligt att komma tillbaka till det gamla hemmet.
Något som jag inte ser fram emot, det är att bli gammal och behöva hamna på "hemmet". Eller ännu värre inte få plats på "hemmet", fast jag skulle behöva.
Det gäller att njuta av livet som det är nu. Vid 64 ( minus en månad) så är det oförskämt bra.