Piller

Ett piller per dag, att intas på morgonen, det har doktorn ordinerat mig. Pillret är  billigt, kostar ungefär 50 öre. Tretton olika tillverkare finns det till  läkemedlet, säkerligen ett sätt att hålla priset nere.
Blodtrycksnedsättarpillret Losertan, är sannolikt ett av de vanligaste receptbelagda läkemedel som vi har i Sverige. Det är inget piller som är livsnödvändigt att komma ihåg varje dag, men på de ca tio månader som jag haft pillret, så har jag bara missat det en enda gång.

Ändå, synnerligen märkligt, så vaknar jag veckoligen en stund efter insomnandet på kvällen, med en ångestkänsla att ha missat att ta den lilla tabletten. Det händer att jag skriker högt av ångest, innan jag vaknar till ordentligt. Kan någon förklara hur det blir på detta viset? Och att mitt omedvetna medvetande inte kan lära sig förstå; jag sköter mig bra och tar det lilla dagliga pillret... och hoppas att det fortfarande har önskad effekt.
Borde istället vakna och vara tacksam över att jag bara behöver ta ett femtio-örespiller för att må bra!



Orala, och i någon mån anala, piller hjälper kroppen att må bra. Sen finns det själsliga piller också, piller inte finns i fysisk form, men som tas in med alla sinnen. Det är piller som är bra för alla dessutom, och som oftast inte ens kostar femtio öre.

Gårdagens fantastiska vårväder var ett sinnlighetspiller av högsta rang.

Långa promenader, för den som kan och orkar, är ett superpiller.


Vårens första tussilagoknopp, skapar berusande vårglädje. Ett lyckoruspiller. Nästan så man vill göra som Ronja, stämma upp i ett vårskrik!  



Djur är bra själspiller. Speciellt djur som kräver lite extra omhändertagande, som exempelvis hästar och hundar. Katter är också bra, men de kräver inte så mycket. De är nöjda bara de får mat och värme... och uppmärksamhet på deras villkor.
Hästar och hundar behöver rastas oavsett väder, och det att var utomhus i alla väder, det är en utomordentligt bra medicin.



Igår ställde jag undan batteriljusen, som stått på verandan sedan i november.  En första liten  vårplantering fick ta ljusens plats. Passar mycket bättre, nu när ljuset snart har vunnit över mörkret... igen.
Ljusterapi på verandan har ersatts av många timmars dos av solljus.


Det största glädjepillret, det är den här lille killen. Det är  rena pigghetsinjektionen att träffa honom och få se hur han växer.  Konstigt att han bara är sex veckor. Det känns som om han spritt sina små glädjegörarstrålar betydligt längre än så. Sannolikt gjorde han det, även från sin mammas mage.

 Att åka till Ulås och träffa honom  ungefär varannan vecka, gör att må-bra-piller av annan sort är överflödiga. Lite körigt kan det bli framåt sensommaren och hösten, då vi förhoppningsvis får anledning att få glädjeutstrålning från en liten kusin till Konrad. Men den körigheten står vi säkert gärna ut med, för att umgås med små barnbarnsbabisar, det är superpiller det.