Tänk, om min mormor hade vetat att bilder på henne skulle kunna ses av miljontals människor. Skulle kunna ses, alltså. Hon hade nog tyckt att det hade varit lite övermaga, inte ska man visa upp sig på det sättet.
Min mormor skulle varit 137 år den 31 mars, om livet skulle kunna vara så länge. Det kan det inte, inte ännu, i allafall.
Hon blev gammal ändå, min mormor, fyllde 91 år, ett halvår innan hon dog.
Mormor var en sådan där mormor som finns i sagorna, som finns i de goda berättelserna. En mormor som var en gammal kvinna, en mormor som var en vis kvinna, en mormor som alltid hade tid, en mormor som alltid lyssnade, en mormor som man kunde prata om allt om. En mormor som utstrålade godhet.
Min mormor bodde på ovanvåningen av det hus som var mitt hem. Morfar levde tills jag var tolv år gammal. Han var en rolig, lite ansvarslös "gubbe". En gubbe som gillade kaffegök och snus. Han var snäll, han var lekfarbror, han ville sina barnbarn det allra bästa.
Mormor fixade allt. Sydde, stickade, fixade med trädgårdslanden, bar skulhink och potta nerför den branta trappan till ovanvåningen. På "yttre vinden" förvarades de allra mest välsmakande, vedeldsugnsbakade, smörinnehållande kakor. Det var fest när man fick dricka förmiddagskaffe hos mormor.
Det är klart att min mamma betydde mycket för mig då jag var barn, men faktum är, mormor var lika viktig.
Min mormor levde till jag var arton år. Då hade mormor sparat ihop pengar till en begagnad bil till mig.
Hon satt i sin soffa i sitt lilla kök, då livet lämnade henne. Hon hade lagt ifrån sig sin stickning på bordet och lutat sig bakåt och bara låtit sig försvinna i från världen.
Mormor föddes till 1880, fick sitt första barn 1917 ( ett barn som tyvärr dog när det var 6 år, p.g.a av ett hjärtfel, som i våra dagar skulle kunna åtgärdas med en operation) och sitt andra barn, min mamma 1921. Mormor fick vara med och fira sin dotters 50 års-dag.
I söndags blev jag mormor. Min dotter föddes 100 år efter min mormor Anna och fick sitt första barn hundra år efter det att lilla Ella föddes.
Ella föddes hemma på köksbordet, Konrad mottogs på en trygg förlossningsbrits. Hundra år gör skillnad!
Jag önskar mitt lilla fina barnbarn välkommen till livet! Jag önskar honom det allra bästa i en spännande, men lite orolig, värld. Jag vet att Konrad har de allra bästa möjligheter till en fantastisk barndom - på landet, bland djur, bland böcker och musikinstrument. Och med de bästa föräldrar man kan önska.
Naturligtvis önskar jag att få följa mitt barnbarn en bit på hans väg genom livet, och få vara den mormor som han kommer att minnas som en ganska så ok gammal kvinna.