- Det är din skuld om våra växter inte överlever, sa eleven.
Vi hade planterat gröna skott och sticklingar i "slutna system" för att få uppleva hur vattnets kretslopp fungerar även i en glasburk med lock, eller i en glasskål övertäckt med plastfolie.
Tyvärr är inte våra klassrum gjorda för växtodling, eftersom de stora klassrumsfönstren dels är något tonade, dels ligger i nordostlig riktning.
Min, för dagen assisterande lärarkollega, föreslog att vi skulle använda en liten ledig yta, med bättre ljusinsläpp, i grupprummet. Men två "system" blev över, de fick inte plats.
- Det är ditt fel, om vårt försök inte funkar!
Vi löste detta med att gratishyra lite plats i förskolekassens söderliggande fönster.
Men visst är det så att vi gärna vill söka skuld hos någon, när det inte går som vi tänkt.
Motgångar, olyckor, missöden, felaktiga gärningar- ska förklaras med att att det är någon annans skuld.
Att vi själva kan bära "skulden" det är mycket svårare att inse.
Nu vill jag inte använda uttrycket "skuld", för mig betyder det att någon med illvilja skulle ha orsakat något.
.
Det mesta som blir "dumt", det tror jag beror på slumpen, olyckliga omständigheter, obetänksamhet. stress, egensinnighet och säkert mycket annat.... men jag skulle vilja säga att det finns olika anledningar till att saker händer.... men sällan att man kan skuldbelasta någon för det.
- Om våra växter inte överlever, om vårt slutna system inte fungerar, så beror det på att de är för dåligt ljus i fönstret och för att du inte såg någon möjlighet att testa vårt lilla växthus utifrån bättre grundförutsättningar. Nu uttrycker sig inte barn på det sättet.... men de kanske kunde säga:
- Kan vi inte få testa att ha vår odling på ett bättre ställe?
Ge förslag på hur det skulle kunna bli bättre, kunna förändras, istället för att direkt söka någon som bär en skuld.
Gäller absolut både vuxna och barn, välutbildade och lågutbildade....
Som många som ibland läser min blogg vet, så är jag inte speciellt förtjust i mig själv.
Vilket ju inte är så bra, då man måste umgås med sig själv alla dagens vakna timmar och genom natten sdrömmar.
Många gånger har jag tänkt att det är mina föräldrar fel, att det är de som bär/bar skulden till den jag är.
Min mor som så ofta sökte fel hos andra människor, som var sjukligt avundsjuk.... inte unnade någon något... som satte sin dotter på en piedestal- som det gjorde djäkligt ont att, i mogen ålder, ramla ner ifrån....
Min far som jag var rädd för, som jag egentligen inte hade någon kontakt med, som jag inte kunde prata med förrän jag var vuxen. och hade egna barn.. och då gick han hastigt bort, så vi hann aldrig prata så mycket.
Mina föräldrars sätt kan jag tycka har "skadat" min självbild.... men inte är det rätt att som sextiotvååring ge dem skulden för den jag blivit.
Nää, ta mig tusan, då jag fattat hur min uppväxt påverkat mitt sätt att vara, så skulle jag av egen vilja kunna ändra mig och bli en mer positiv människa. Men det är väldigt bekvämt att fortsätta i invanda mönster.
Och visst fanns det anledningar till att mina föräldrar blivit det de blivit.......
Det finns anledningar till att det blir som det blir, men att söka skuld hos någon för att sakers tillstånd är som de är, det är föga utvecklande. Hur kan man göra det negativa mer positivt? Vilka möjligheter till förändring finns? Jag tror att vi behöver tänka så, lite till mans för att vår jord ska bli en trivsam plats. Svårt bara, det medges.....men försöka kan vi väl göra?