Städade i arbetsrummets gömmor i veckan. Hittade en hel del smått och gott, sånt som jag bara inte kunde slänga. Något av det som ställdes tillbaka på hyllan, det var några anteckningsböcker, som jag börjat skriva mina tankar i.Inte många noteringar i varje. Men visst måste jag bara läsa vad jag funderade på, vid sekelskiftet och tio år senare.
Jag blev faktiskt förvånad över mina innersta tankar.Det var nästan bara tankar av oro. Oro över en gammal mamma, stor oro för hur det skulle gå för döttrarna, oro för det vardagliga livet. Oro över relationer. Till och med den stora tryggheten, jobbet, uttryckte jag oro och negativa känslor inför. Till saken hörde att jag just så bytt skola, arbetsplats. Det var tufft i början.
I anteckningsbok nummer två, så hade det gått några år. Mycket hade hänt. Det kändes som jag andades lite mindre ångestfylld i det jag skrev. Men oron, då mera berättigad, den fanns kvar.
Lyssnade på Studio 65, under det att jag fixade lunchmaten. Det handlade om oro och ångest över att åldras. Visst har jag lite åldersnoja, men i stort sett mår jag betydligt bättre nu, än vad jag gjorde i medelåldern. I 45 -65 årsåldern... Oron har mildras betydligt. Har insett, att det allra mesta ordnar sej. Att det, trots att det understundom kan vara tungt, blir bra.
Man uttryckte också i programmet, att många äldre känner sig glada och "lyckliga". Att åren efter 65 är de bästa åren.
Det är nog ingen som vill vara evigt ung. Men vi vill förstås ha fina dagar, då vi blir äldre. Hälsa och sociala sammanhang har förstås stor betydelse, för att man ska känna sig tillfreds med tillvaron.
Att njuta av tillvaron, det är viktigt. Det gör jag ofta. Av döttrar och barnbarn, av att kunna röra på mej, av naturen, av att jobba, av god musik, av att sitta i favoritfåtöljen och läsa eller sticka. Och av att få gå och lägga mej och sova, efter ännu en fin dag.
Idag har jag njutit av att baka bullar och av en promenad i grått, men ändå ljummet, väder. Samt av att stanna till och ta lite bilder med mobilen.