Vissa dagar, så kan jag bli rent nostalgisk. Vissa dagar kan jag bli nostalgisk flera gånger om. Det är när jag går i den här trappan. En trappa som jag har gått upp och ner i, så många gånger. Under tjugofem års tid. Den "Bästa" tiden i livet. Mellan 25 och 50.
Den här trappan är egentligen det enda som känns riktigt bekant, från den "gamla goda tiden". Skolan byggdes om och byggdes ut för drygt tio år sedan. Trappan fick vara kvar.
Den är så bekväm att gå i. Både upp och nerför. Eller så är det så att steg-känslan från 25 år, då man var ung och lite spänstigare, fortfarande sitter kvar i muskelminnet.
Jag håller mig alltid krampartat i ledstången när jag går nerför denna trappa. Uppför funkar den bra. Men nerför så är det otäckt.
Det är skillnad på trappor och trappor. I mitt barndomshus var trappan riktigt brant. Den gick upp till mormor och morfar, på andra våning. Ändå klarade mormor att gå i den, ända tills den dag hon stilla avled, sittandes i sin kökssoffa. Idag skulle jag aldrig låta en nittioåring gå i en så brant trappa... Knappast en sjuttioåring.
Spiraltrappor är lite läskiga. Det ser så otäckt ut, då man kan se hela vägen ner till bottenvåningen.
Offentliga lokaler har ofta trappor, som är trevliga att gå i. Gummifabriken i Värnamo, numera ortens kulturhus, har trappor som känns bekväma , både upp och ner. Favorittrappan, den allra vackraste, och mest lättgångna, den finns på Malmö Opera. Så pampig. Man känner sig som en riktig "VIP-are", då man går i den breda trappan.
Ålderstrappor. Jo, det är ju något den här åldrings-nörden också tänker på. Letar lite på nätet, och begår , för ovanlighetens skull, två stölder där.
.jpg)
Den här ser ju riktigt härlig ut. Bara uppför....
Gillar denna också. Sjuttioåringen går fortfarande med raska kliv. Lite höga trappsteg . Framförallt neråt. Det blir att sätta sig på ändan och hasa sig ner.