Jag skrattar sällan. Förhoppningsvis ler jag och ser glad och positiv ut lite då och då.
Bakom mej satt en dam som skrattade hysteriskt. Jag kände mig störd. Men det är förstås hennes sätt att vara. Lättroad. Visa att hon tycker att det hon ser och hör är kul.
De som satt nära mig, de kanske också kände sig störda. Av henne som aldrig skrattade så det hördes, av henne som knappast applåderade.
Om jag tyckte det var bra?
Ja, jag tyckte att det allra mesta var bra. Jag blev underhållen. Jag tyckte mycket var roligt. Jag tyckte att musiken och sången var superbra. Att man fått till många bra sångtexter. Tyvärr hördes inte alla ord. Det berodde kanske på att vi satt långt fram, vid sidan. Ljudet blev nog bättre för dem som satt längre bak och i mitten.
Jag har ju själv spelat revy. Lokalrevy. De gånger dom publiken skrattade och applåderade mycket, då gick man på moln.
Tack och lov är det ett fåtal av revypublikrn som är som jag. Som bara sitter och tar in. Ibland med ett leende. En applåd om det är riktigt bra.
Mest imponerad är jag av sången, musiken, Anna Carlssons imitationer, av tempot, av de supersnabba klädbytena, av den datastyrda scenografin.
Har sett ett antal föreställningar av Falkenbergsrevyn. De brukar vara bra. Det var även denna föreställning. Det tyckte jag, trots att jag inte skrattade högt en enda gång.
