Idag har jag varit i kyrkan. Eller kyrka och kyrka, det var friluftsgudstjänst på en av de mest andliga platser jag vet, i kyrkoruinen i grannbyn. Tillhörande den socken som vi också tillhör, Nittorp.
Jag brukar gå i kyrkan några gånger per år. På någon friluftsgudstjänst och på någon musikgudstjänst.
Tänkte på det, då jag satt där i kyrkoruinen, och i vanlig ordning, tyckte att det var svårt att ta in och förstå vad prästen sa, att det finns få platser som är så rofylld som en kyrka. Kanske speciellt bra för en orolig själ som jag, i kyrkan måste jag bara "vara".
En man i medelåldern var präst. Varvid jag funderade över hur man är som människa, då man väljer det yrket. Fast ... jag hade ju det med som ett möjligt framtidsval, då jag gick på gymnasiet.... Undrar om jag också skulle haft de speciella ordval, lite ålderstigna ord, om jag varit präst. Tror inte det...jag hör till dem som inte kan förställa mig...
Eller kanske är prästen var helt annorlunda i sitt uttryckssätt, då han lämnade kyrkan...
Gudstjänsten var över på 30 minuter. Lite väl kort, tycker jag. Kunde allt suttit och bara varit ytterligare en kvart.
Efteråt bjöds på kaffe och hembakat i hembygdsstugan tvärs över vägen.
Kändes lite lockande. Ställde mig bland de sista i kön och valde ut en bulle och en mjuk kaka från kakbuffen. Tog en ledig plats, där några ytligt bekanta redan satt sig. Efter några minuter så kom ytterligare en person, en man, och slog sig ner. En sådan människa! Han tog över samtalet helt och bara pratade om sig själv. Var inte intresserad att lyssna till vad någon sa. Usch, en sådan människotyp... bland de värsta jag vet.
Nu lyckades jag och mannen i det förstnämnda sällskapet få till ett eget samtal, och även få med de två övriga någon gång. Då handlade det om något ego-mannen inte kände till. Oj, så jobbigt det blev för honom, innan han kommit på något att avbryta oss med .
En sån människa!
På midsommarafton pratade jag en stund med Margit. Hon är den sommargranne, som funnits med i alla år. Hon satt på verandan i det lilla gula huset och rökte. Precis som hon alltid gjort. Hon hörde dåligt, så jag fick gå nära och prata.
-Nu är det midsommar, och då är jag här igen, sa hon.
- Men vill du inte komma hit fler gånger? undrade jag.
- Nej, det orkar jag inte. Jag har det så bra i min lilla lägenhet hemma i Växjö. Hemtjänsten kommer och hjälper mig.
- Hur gammal är du nu, var jag bara tvungen att fråga.
- 93, sa hon. Och jag har bestämt att jag ska bli 95. Sa hon, och drog ett djupt bloss på sin cigg.
Vi människor är så olika. Har så olika förutsättningar. En del tror på sig själva, andra förlitar sig på högre makter. En del får långa liv, en del får inte chansen att bli äldre.
Alla, som fått leva ett tag, har fått uppleva glädje och sorg, med och motgång, lycka och besvikelse.
Men visst är det lite spännande att vara människa och få möta andra... människor..
