Jag blev smått irriterad på min mamma många gånger. Av hennes evinnerliga tackande. Hon tackade för allt. För mej var det som jag gjorde för henne, under hennes sista år, självklart. Hon behövde inte säga tack för allt. För henne kändes det som om jag verkligen gjorde något som hon uppskattade. Hon ville tacka.
Idag har jag omvärderat hennes tackande. Hellre tacka några gånger "för mycket", än att inte tacka alls.
Nog känns det som om det har blivit allt svårare att få fram ett tack, nu för tiden. Många känner sig så "viktiga" att det är självklart att folk ställer upp för dem. Och då tycks det inte behövas något tack....
Ofta återkommer vi till samtalsämnet "tack" i skolans värld. Det hände att jag bjöd barnen på något, det händer att mina kollegor gör det samma. Det är alltid intressant att kolla hur många av eleverna som säger tack. Ett fåtal, brukar det vara. Mer förekommande är att man får frågan "Hur många får vi?", "Får jag mer?"
Tänker på hur det är med mina egna barnbarn. De säger tack. Alla tre. Skulle det inte ske direkt, så påminns de av föräldrarna. Hoppas och tror att den påminnelsen följer med dem ut i livet. Minstingen glömmer absolut aldrig att tacka. Han gör som sin mormorsmor, tackar för allt. Jag uppskattar det.
Erkänner att jag känner mig besviken, då tacket uteblir. Både från barn och vuxna. Från dem som jag inte känner så väl, lika väl som från de allra närmaste.
Det kostar så lite att säga ett tack! Men det betyder så mycket och det känns så varmt om hjärtat, då man får den lilla uppskattningen.
Jag är en riktig klantmaja. Ord bara flyger ut ur min mun, utan att jag tänkt mig för ett dugg. Det samma gäller skrivandet. Skrev ju om den där skriftliga varningen i går. Det är inte den enda klantigheten jag gjort. Tror att det blivit bättre på gamla dagar. Man lär sig väl lite av sina misstag..
Förr hade jag svårt för att säga förlåt. Det har jag absolut inte längre. Om jag gjort fel, och kanske inte kan ställa förflugna ord tillrätta, så kan jag i alla fall be om förlåtelse. Oftast menar man inte så illa som det låter, eller uppfattas. Det blir bara fel.
En bön om förlåtelse måste komma från hjärtat. Har hört och sett elever/barn tvingas att säga förlåt. Funkar ju inte. Man måste mena det. Inte tvingas. Eller ... kanske får jag ändra uppfattning... Det är bättre med ett framtvingat förlåt, än inget alls.
Men det förlåt som jag fick höra för ett tag sedan: Förlåt för faan... det räknas inte dit.
Ja, det kostar på att säga förlåt. Men det gör gott när man fått fram det lilla ordet. Tyvärr finns det en del som inte tar ett förlåt. De som låter ett misstag ligga till grund för ovänskap i decennier. Ledsamt! Kanske mest synd om den som inte kan vara så ödmjuk, så att den kan förlåta.
Två viktiga ord! Tack och förlåt! Ord som jag hoppas fortsätter att användas av kommande generationer...
F.ö. vill jag meddela att min fina bloggvän Primerose numera har kommit tillbaka i bloggosfären, efter att ha blivit hackad och fått avsluta och radera sin tidigare blogg. Ni som tidigare följt henne kan hitta henne här:https://litenherre.blogspot.com/
"Ge inte upp" Det är också en viktig fras. Det har inte Primerose/Eva gjort!
Mina tankar återkommer ofta till en avlägsen väns ( ja, en som jag inte träffat på många år) dotter. Hon ger inte upp. Den som vill kan gå in på Instagram och följa https://www.instagram.com/palmerkarin/ Önskar så att allt ska ordna up sig för den fina tjejen!
Blombilderna är, i vanlig ordning, dagsfärska. Vårblommor!
