Det där med husdjur, det är en glädje för många. Om man skaffar husdjur, så kräver det ett stort ansvar. Ett ansvar som sträcker sig under lång tid och som skapar en djup och speciell relation till djuret. Fina stunder, där djuret kan vara både glädjegörare och tröstare.
Djur har en begränsad livslängd. Hur lpng den är beror på vilket slags djur det är. Det gör ont när man måste ta bort ett älskat husdjur.
Igår fick dotterns sto, Tindra, sluta sin tid. Så sorgligt. Speciellt för dottern, men också för alla oss som fått följa Tindra från det hon var ett litet föl.
Första gången jag träffade Tindra, så var hon helt nyfödd. Det var bestämt att dottern skulle få ett föl av hästen som hon ridit i många år, från Ronja. Det lilla stoet växte upp hos uppfödaren och dottern kom ofta hem under sin utbildningstid i Lund, för att se till sin häst.
När Tindra var unghäst, och nyss inriden, så gick jag ofta med på ridturerna.Såg mig som en ardenner, som gjorde ryttare och halvblod sällskap.
Under Tindras aktiva tid som hopphäst, så blev det en hel del resor till olika tävlingar i närområdet. Ibland blev det bra resultat, ibland var Tindra inte på humör, och då blev det både vägran och rivning. Mest vägran. Många rosetter och plaketter har hon fått, även i dressyr.
På "äldre" dar blev hon mamma. En superbra mamma. Först till Lycke, som är fem år, och sedan till Drömma. Hon är två år i juni.
När jag såg Tindra sista gången, förra tisdagen, tänkte jag han hon såg lite ihopsjunken ut. Dagen därpå uppvisade hon sjukdomssymptom och på torsdagen kördes hon ner till djursjukhuset i Helsingborg för utredning.
Matte och husse åkte till djursjukhuset igår, och fick ett besked som inte var helt oväntat. Det fanns inte något att göra för att få det snart tjugoettåriga stoet, friskt igen.
Sorgligt! Ledsamt! Så många fina minnen av den fina hästen.
Men så är livet som djurägare; det kommer en tid då man måste ta farväl av sitt djur. Tyvärr! Vi är många som saknar den fina hästen Tindra.
Tindra och Lycke, då Lycke var ettåring.
