Från mitt hem finns det en del prylar, som jag tog över, då mina föräldrar var borta. Min bror behöll en del. Annat såldes på lösöresauktion. Blev inga större summor.Men jag/vi hade ju tagit hand om det som vår mamma ansett vara värdefullt, så det var ju inte konstigt. Tänkte jag.
Det finns ju flera olika värden. Penningvärde och affektionvärde. Det senaste är nog så viktigt.
Maken har ännu fler ärvda prylar. Värdefulla sådana. Trodde vi....
Idag var ägaren till antikvitetsaffär och auktionshall, från antikvitetsmeckat Limmared, inbjuden till Ledighetskommitten. Det ville jag/vi inte missa. Man kunde ta med sig något föremål och få värderat. Jag funderade på vad som jag skulle ta med. Något av det som min mamma ansåg vara värdefullt.
Tänkte att jag skulle börja med att bildsöka på Google. Så att jag inte tog med något värdelöst.
Tog en bild på koboltkannan, som min mor var så rädd om. Den var SÅ värdefull.
Fick träff direkt. Värde: 400 kr
Det är mycket möjligt att den hade ett större värde då jag var barn och ung. Efterfrågan på gamla saker, är ju det som sätter värdet.
Den här skålen har sin speciella historia. Den tillhörde min mammas ogifta faster. När arvet efter henne skulle skiftas och alla brorsbarn skulle ha sitt, så ansåg min mamma att hon skulle ha skålen. Hon var ju den som tagit hand om och brytt sig om "faster Maria".
Det fanns en annan brorsdotter, en som min mamma inte tyckte om, var avundsjuk på, och som gift sej "rikt" och bodde i ett fint hus i Borås. Denna kvinna gjorde också anspråk på skålen.
Det hela slutade med att mamma tillkallades pappa. Han kom och talade om för den fina frun att det var min mamma som var den rättmätiga arvtagare till skålen.
Värde: 200 kr!
Mycket vanlig. Tillverkad på 1920-talet.
Tänk om mamma vetat. Så besviken hon hade blivit! Även jag kände mig lite lurad.
Fick lite blodad tand och tog en bild på makens vackra silverservis.
Jag har alltid trott att den var värd ett antal tusenlappar. Har också trott att det varit äkta silver.
Fick träff direkt på Google bildsök. Oj, vad jag blev förvånad. Nysilver.Värde: 500 kr!
De här hittade jag inte på Google.
Öronringar i silver. Min mor påstod att de är från 1700-tal. De fick åka med till bygdegården i Grimsås, där antikvitetsspecialisten, Tomas, gjorde sin värderingar.
Det var säkert 50-talet pensionärer på plats i bygdegården. Tio-femton stycken hade med sig något att värdera. Det var inga dyrgripar som visades upp. Det mesta värderades till under 500 kr. Något guldföremål värderades högre, men bara enligt rådande guldvärde.
Örhängena visade sig vara från 1840. Värde: 600 - 800 kr.
Bra att veta att man sannolikt inte har något av större värde i sina gömmor. För mej har såväl koboltkannan som de⁸n gula skålen ett affektionsvärde. Jag tror inte att döttrarna kommer att vilja ha dem. Tror inte att nästkommande generation överlag, sätter så mycket värde i prylar.
Jag frågade Tomas vad dom är mest efterfrågat på auktioner och i antikvitetsaffärer idag. Det är saker från 50-60-70-tal. Det är det dagens yngre generation är intresserade av. Rätt sunt egentligen, det är ju saker som fortfarande kan ses som bruksföremål.
En intressant eftermiddag. Som känns lite befriande. Våra gamla saker behöver jag inte tänka på, de är ändå inte så mycket värda. De efterkommande kan göra vad de vill med prylarna
En mäktig, men ganska god, semla serverades. Kändes också befriande denna dag, då alla hjärtan står mej upp i halsen.
Någon längre promenad blev det inte efter kaloribomben. Grusvägen är en sörja av snö, vatten och is. Svängde in på en väg med orörd snö i mitten. Kändes bättre, men gav ändå ingen njutningsfullt promenad.
Frisk luft känns ändå värdefullt! Och av största värde att få en daglig dos utav.